Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 19 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U I DU N 1892
intresset och lifligaste bifallet för aftonen skänktes
dock åt den komposition, som bar den välkända
titeln »I rosengården». Detta namn är som sagdt
välkändt, och dock är den nu ifrågavarande tonsätt-
ningen ej blott alldeles ny, utan därjämte ett
förstlingsarbete. Att d:r K. A. Melins stämnings-
fulla dikt »Prinsessan och svennen» skall utgöra
ett tacksamt ämne för hrr kompositörer, iigger i
den vackra diktens egen natur, Också hafva som
bekant redan förut tväjnne af våra kända tonsättare,
hrr Svedbom och Åkerberg, med god framgång
begagnat sig af densamma. Så mycket vanskli-
gare bör det då vara för en ung debutant inom
tonsätlningens svåra konst att aflocka motivet
något nytt och intressant. Och dock har detta
skett. Hr W. Stenhammnr, elev i komposition af
vår framstående tonsättare och Filharmoniska säll-
skapets nitiske dirigent Andréas Ilallén, rönte med
detta sitt förstlingsarbete en framgång, som ej
ofta kommer en debutant på detta område till del.
Om ock en del af det synnerligen lifliga bifallet
får skrifvas på den välvilliga uppmuntran, man
ville visa den unge tonsättaren, så återstår dock
tillräckligt för de förtjänster, kompositionen i sig
själf verkligen äger. Den är alltigenom klar och
sluter sig ganska väl till texten. Melodierna äro
måhända stundom väl nyktra; man skulle önska
dem något mera hängifvande. Instrumentationen
förefaller i allmänhet god; inledningen i folkvise-
ton är förträfflig och finalen synnerligen poetisk
och tilltalande. Stycket väckte som sagclt afgjord
framgång och den unge tonsättaren, hvilken som
bekant nyligen också dokumenterat sig som en
mycket lofvande pianist, framkallades ett par tre
gånger. _
Konserten måste i sin helhet betraklas som
mycket lyckad; belåtenheten hos åhörarne tycktes
ock allmän.
Fru Hieasser-Ewjelbreeht, den framstående skå-
despelerskan, förbereder till söndagen den ti mars
en mâtiné å K. Dramatiska teatern.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora lading.
(Forts.)
a
lulaftonen var inne, men en sådan tung, dys
l ter julafton hade Nils aldrig haft förr. Han
* kände det tomt både utom och inom sig, en
djup längtan efter hem och anhöriga hade gripit
honom — — — han riktigt trånade efter ett godt
ord, en vänlig blick, men något sadant bjöds ho-
nom inte här. Mat och dryck funnos nog i huset
och bjödos till öfverflöd, men den rätta julstämnin-
gen saknades.
Innan de åtskildes på kvällen, bestämdes dock,
att ungdomen skulle resa till julottan, hvarvid Per
skulle köra för Sofi och Lina, hvilka skulle få
stanna öfver högmässan; Nils åter skulle köra för
Ingeborg, som endast kunde få öfvervara ottan.
Detta bestämdes af husbonden, som själf skulle
stanna hemma. »Jag och mormor ha vuxit ifrån
julottan, vi,» förklarade han skrattande.
Då Nils tidigt på juldagsmorgonen inträdde i
köket, där de skulle dricka kaffe, innan de begåfvo
sig af. fanns ännu ingen mer där än Ingeborg,
sysselsatt med kaffebordets dukande. Mormor, som
vi-serligen hade sin sofplats i köket,, var ännu ej
vaken.
Vid hans inträde såg flickan hastigt upp, och
Nils tyckte sig finna ett djupt, sorgset allvar såväl
i hennes blick som hela hennes anlete. Med ens
försvann all bitterhet mot henne ur hans hjärta.
Han framträdde, räckte henne handen och sade
med låg, innerlig stämma;
»God jul, Ingeborg!»
Hon lade sin hand i hans, såg honom ett ögon-
blick in i ögonen och svarade ett sakta: »Tack.»
Men vid detta enda lilla ord darrade hennes röst
och hennes läppar skälfde, som om hon kämpat
mot en återhållen snyftning. Hon ville dra sin
hand tillbaka, men Nils behöll den, under det han
med samma innerlighet i tonfallet sade:
»Fridens och kärlekens högtid är inne, och jag
kan inte resa till Guds hus och fira denna heliga
morgon, förrän jag fått be Ingeborg om förlåtelse,
för det jag — — — icke alls varit sådan — — —
jag bort vara mot den, som är matmor i huset.
Förlåt mig, Ingeborg.»
En liten stund stod den unga kvinnan tyst, med
nedslagna ögon, men hennes bröst höjde och sänkte
sig hastigt; så drog hon hastigt sin hand ur hans
och sade med bortvändt ansikte och något kärft i
rösten: »Det — det är något, som jag inte lagt
märke till, så att be om förlåtelse behöfver Nils
inte besvära sig med.»
Det var ju bra, det, att hon ej gifvit akt på
hans uppenbara ohöflighet, han kunde ju vara rätt
belåten därmed. Men han var det dock ej; Han
kände sig åter missmodig och bitter. Åh! alt
denna flicka icke ens på juldagen hade något an-
nat alt säga honom än det som var retsamt och
sårande!
Han satte sig hastigt vid bordet.
Nu inträdde Per. För högtidlighetens skull häl-
sade han denna morgon helt höfligt, och till hans
egen stora förvåning och den andre drängens för-
argelse erhöll han af Ingeborg en glad hälsning
och ett vänligt »god jul» tillbaka.
De båda andra flickorna kommo nu också in,
hvarefter kaffe dracks. Därunder såg det ut, som
om Ingeborg ett par gånger velat säga något,
ehuru hon förhöll sig tyst. Nils trodde sig nästan
veta, hvad hon ville, och då de sedan på gården
stodo färdiga att sätta sig i de framkörda slädarne,
närmade hon sig den, i hvilken Sofi redan tagit
plats, och tycktes göra sig beredd att göra det-
samma, men förhindrades af systern, som skrek;
»Nej! här ska’ ju Lina sitta; pappa sa’ ju, att
Nils skulle köra för dej.»
Ingeborg teg ett ögonblick, men genmälte sedan
likgiltigt: »Ja, del var sannt det.»
Ulan ett ord vidare tog hon därpå plats i den
andra slädan. Nils stoppade fällen omkring henne,
och ehuru det var godt rum, erbjöd hon honom
hvarken med ord eller blick plats vid sin sida.
Själf satte han det icke heller i fråga, utan ställde
sig raskt bakpå medarne, klatschade med piskan
och for ut af gården, för första gången körande
för den styfva bonddottern.
Icke ett ord yttrades under vägen. Framkomna
till det gamla, upplysta templet, stego flickorna ur
och gingo in, medan drängarne spände ifrån och
skötte om hästarne.
Nils, som var säker på, att de tagit plats i
Bergabänken, gick upp på orgelläktaren. Där
skulle åtminstone hennes vackra, men högdragna
ansikte ej störa honom, om han bara lyckades
komma ifrån henne med sina tankar
Illa till mods blef han därför, då han på en
bänk strax invid orgeln fick syn på just Ingeborg.
Han ämnade genast vända tillbaka, då orgelnisten
vänligt nickande vinkade honom till sig.
Denne hade nämligen sedan föregående sönda
gar lärt känna Nils och hans ovanligt vackra och
säkra röst och sade nu helt belåten: »Det var
bra du kom, där är en plats ledig bredvid Inge
borg; sitt där, så ska’ vi ta upp: »Var hälsad
sköna morgonstund.»
Nils tvekade, men i detsamma såg Ingeborg upp
mot honom och, så hastig hennes blick än var,
såg han dock, att i den låg hvarken förakt eller
stolthet eller trots. Julmorgonen hade skänkt
hennes ögon något af sin blida glans.
Och han satte sig vid hennes sida.
Psalmen spelades upp, och tillsammans med or-
gelnistens och den unge drängens röster tonade en
hög silfverklar kvinnostämma in i den härliga
julkoralen.
Han hade ju aldrig förr hört en ton från hen-
nes läppar, och nu sjöng han tillsammans med
henne och glömde därvid allt : vrede, sorg, bitter-
het — svartsjuka. — För hvarje ton, för hvarje
vers vidgade sig hans hjärta af en förr ej anad
lycka.
Då psalmen var slutad, såg hon åter upp pa
honom, och då låg det en sällsam glans i blicken
och ett blygt vemodigt leende på hennes läppar.
Predikantens härliga utläggning af den sköna-
ste af texter: julmorgonens — stadfäste det in-
tryck af frid och sällhet, Nils nu kände. En så-
dan julmorgon hade han aldrig förr haft.
Efter ottesångens slut höll han med slädan utan-
för kyrkan. Ingeborg satte sig i, han svepte åter
omsorgsfullt omkring henne och ställde sig sedan
bakpå medarne igen, likväl med ett litet hopp, att
hon nu skulle erbjuda honom plats vid sin
sida.
Hon vände sig ock hastigt om, och det låg en
fråga i blicken; äfven läpparne öppnades som för
att säga något, hon slöt dem likväl genast utan
ett ord, och vid den gryende morgonrodnaden syn-
tes en hög rodnad bränna hennes kinder.
De foro hem lika tysta, som de rest åstad, men
han ägde dock i sitt hjärta minnet af hennes ljusa
blick och leende i kyrkan.
♦ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
