Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 22. 27 maj 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1P^iir
K
T
3
421
~
T
urtnyi
H
r
YIT
rekommenderar
bättre
resande
sina
tina,
hemtrefliga
rum
frän
kr.
1:50
till
högre
priser
och
beräknas,
utom
for
ljus,
intet
extra.
Fullt
vivre
lämnas
till
kr.
3
:
—
pr
dag,
men
kan
äfven
delvis
A2>*öAJLJL
«-&U
’
ö
k
j
*
€3L
.aïlvt
>
inackordering
och
extra
måltider
erhållas.
Hemtrefligt,
angenämt
sällskapslif,
bästa
tillfälle
till
språköfuingar
med
utländmgar.
Gemensam
salong,
lök-
och
läsrum,
matsal.
Fullt
oberoende
som
S
t
o
c
k
h
o
lm
,
Vasagatan
44
(Ilära
Centralstation)
pä
öfriga
l:a
kl.
hotell.
Riks-
o.
Allm.
telef.
l:a
ref.
Vaktmästare
möter
utanför
station.
Egna
ekipager.
2
spårvagnslinier.
B
eifragÖ
S
P
e
n
s
io
n
a
t
&
H
ô
te
l,
S
to
c
k
h
o
lm
. 176 IDUN 1892
Hyllad författarinna. En tacksägeleeadress
til! den österrikiska friherrinnan Berta von Suttner
— författarinna till den äfven på svenska öfversatta,
mot krigsväsendet riktade, mycket berömda boken
Ned med vapnen — förberedes för närvarande af
ordföranden i Hammarkinds fredsförening, hr N.
Månsson i Passdal, Östergötland. Omkring 1,000
namnunderskrifter äro redan samlade. Sannolikt
kommer denna hyllning åt författarinnan att efter-
följas af flere andra dylika fredsföreningar i landets
öfriga delar.
Idun ämnar vid tillfälle meddela Berta von Sutt-
ners bild.
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde i lördags för första gången
den länge bebådade komiska operan »Skrifvarkungen»
af Alb. Carré, mu.-iken af A. Messager. Föreställ-
ningen, som gafs till förmån för k. hofkapellets pen-
sionsinrättning, bevistades af en ganska talrik, eget nog
dock ej fulltalig publik. Operan, som med myc-
ken framgång gifvits i Paris och å flere andra opera-
scener i utlandet, framkallade flerstädes ganska lifligt
bifall och kommer nog, sedan de uppträdande blif-
vit litet varmare i kläderna, att ännu bättre slå an.
Libretton innehåller visserligen åtskilliga osannolik-
heter, men är onekligen rolig och skickligt gjord.
Beträfiande musiken åter ligger kompositörens största
förtjänst i den synnerligen präktiga, ofta rent af
briljanta instrumentationen. Körerna äro likaledes
ypperliga, och bland de många solonumren linnes
nog ett och annat riktigt anslående, men i allmän-
het tro vi, att det för de fleste är nödvändigt att
höra operan åtminstone ett par gånger för att rätt
kunna njuta af musiken. Af melodier, som mera
varaktigt fästa sig i minnet, finnes väl egentligen
ej mer än en, och det är den vackra pastourellen i
andra akten. Utförandet var ganska bra; dock före-
kommo åtskilliga slitningar, hvilka vid ett förnyadt
uppförande nog torde hafva försvunnit. Priset togs
onekligen af fröken Holmstrand som Colette, skrif-
varkungens hustru, och hr Johanson som hertigen.
De fyllde båda förträffligt sina uppgifter i såväl spel
som sång. I titelroll hade hr Lundmark fått ett parti,
som ligger synnerligen väl för honom; också torde
han efter ett par förnyade uppföranden hafva vuxit
fullt in i detsamma. Fröken Moritz lämpade sig
däremot ej rätt väl för drottningens parti. Bland
de öfriga torde böra nämnas hr Brag med förträfflig
maskeriDg som kung Ludvig XII samt hrr Seller-
gren, Strandberg och Henrikson. Orkestern, som
förtjänstfnllt leddes af hr Andreas Ilallén, hyllades
särskildt efter den vackra introduktionen till tredje
akten.
K. Dramatiska teatern. Den tyska teaterförfattar-
firman Moser & Sehönthan på Dramatiska teaterns
scen —- se där en af veckans nyheter! På vissa
håll har man ondgjorts häröfver, förmenande, att
»Krig i fred» väl kan försvara sig på exempelvis
Södra teatern, men afgjordt är under vår främsta tal-
scens värdighet. Må vara, att Berlinerfarsen i fråga
ej är något dramatiskt geniverk, men den är dock
ett både underhållande och harmlöst skämt, och vi
kunna ej finna, hvarför icke denna genre, som om-
vexling med det gedignare skådespelet, någon gång
skulle kunna få upptas på äfven Dramatiska teatern
till en hvila för både skådespelare och publik. Ett
faktum är i hvarje fall, att den sistnämnda med
ljudligt gillande hälsat »Krig i fred» de gånger
stycket nu gått öfver scenen.
Uppsättningen är också förtjänstfull och spelet
lifligt och jämnt efter hela linien. Herr Bceckströms
löjtnant Beif von Beiflingen är visserligen kanske
en smula för frodig, men af dråplig komisk effekt.
Fru Rundberg och fröknarne Seelig och Svanström
bilda en trio, där skönhet och behag äro ymnigt re-
presenterade, och herr Hillbergs general är helt enkelt
charmant. Herr Grunder var i denna posseram
ypperligt på sin plats och tillochmed herr Palme
visade sig kunna göra en komisk roll. Herr Skån-
berg var en mycket ståtlig förälskad löjtnant, alldeles
som enkom skapad för uniformen.
Man skrattar mycket och applåderar mycket. Dra-
matiska teatern har ännu engång gjort ett lyckligt
grepp, ägnadt att sauvera den lilla rest, som ännu
återslår af spelsäsongen.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts.)
8
an är liksom skapad för mig och jag
liknarju fullkomligt hans drömda ideal, sade
Axel. Kvinnan i sin fullkomlighet... man-
nens jämlike i intelligens, hans stöd och kamrat
på vägen till förädling... nej, han får icke vilse-
föras af några glänsande irrbloss. Jag skall nu
kämpa för min kärlek lika ifrigt, som jag förut
kämpade mot den ... och segern skall denna gång
blifva min.»
Då hon senare på aftonen träffade Siri, sade
hon med sin forna, föraktligt öfverlägsna ton:
»Hvarför störde du oss på det där sättet? Det
var verkligen bra ogranlaga. Vi voro midt uppe
i ett intressant samtal, men blefvo naturligtvis
afbrutna af din sång, och så blef han förargad
och gick sin väg. Välj tiden för dina öfningar
litet bättre en annan gång.»
Siri såg på systern, frågande och med en skymt
af tvifvel i ögat, men svarade ingenting.
Tiden gick. Axel var nästan dagligen inne i
Storeby och stundom, ehuru ej så ofta som förr,
kommo doktorn och notarien till bruket. Oskar
Bäcks tillfrisknande gick ganska raskt. Såret i
hufvudet började läkas, och Axel väntade med
otålighet på, att gipsförbandet om armen skulle få
aftagas, ty då hade han fått löfte att hämta ut
vännen till Finnsboda, där han kunde få frisk
luft och den noggrannaste skötsel.
För öfrigt tycktes allt stå på samma punkt som
förut. Doktorn pratade och skämtade, under det
han i all bekvämlighet gjorde sin kur för Elsa.
Denna hade både bleknat och magrat en smula,
och det muntra skrattet hördes ej så ofta som
förr. Men det var endast vid närmare aktgifvande
man kunde märka detta, ty hon var glad och
verksam som vanligt och städse villig att gå allas
önskningar till möte.
Af denna hennes hjälpsamhet begagnade sig i
synnerhet Siri för att få hennes biträde vid pia-
not. Den unga artisten hade nämligen fått en rik-
tig passion för musiken och lämnat målningen å
sido. Staffliet stod öfverhöljdt i en vrå, och skizz-
böckerna stodo uppställda på bokhyllan. I stäl-
let ljöd pianot så mycket oftare till Annas stora
förargelse, då hon stördes i sina studier af »det
eviga låtandet». Men Siri lät sig icke bekomma.
Så snart Elsa hade någon stund ledig, skulle hon
än ackompagnera, än spela à quatre mains, än till
och med sjunga duetter, ty hon ägde en behaglig
röst och var ganska musikalisk. Småningom bör-
jade hon själf finna nöje häri efter att i början
hafva gjort det för Siris skull. Det var.till och
med ej ovanligt, att hon rent af satte sig att öfva
sig vid pianot uppe i Siris rum.
Hvad slutligen Malte beträffar, hade han, efter
det besynnerliga samtalet med Anna den där ef-
termiddagen, ej kommit ut till bruket, utan att vara
hämtad af Axel eller hafva doktorn till sällskap.
Så snart Anna väntade, att han skulle komma,
lämnade hon sitt rum och var den första, som
hälsade honom, och aldrig hade hennes snille
blixtrat klarare, hennes tankar varit djupare, hen-
nes samtal lärdare än under denna tid, då hon
medvetet och ifrigt kämpade för sin lycka. Malte
kände äfven ibland den gamla hänförelsen låga
upp och kunde i sådana ögonblick tänka sig, att
han verkligen funnit sitt ideal, men så inträffade
ett afbrott, som förde honom inom området för
en annan dragningskraft, till en början omärklig,
men sedan allt starkare. Kunde någon utomstå-
ende hafva läst i den hittils så stålsatte mannens
hjärta, skulle han måhända hafva funnit, att »ro-
dockan» kommit att där intaga ett otillbörligt
stort rum.
Sådan var ställningen den dag då jägmästaren
skulle inträffa på Finnsboda. Ett rum hade ord-
nats åt honom vid sidan af den så kallade träd-
gårdssalen, det rum, som låg intill verandan. På
detta sätt kunde hans hvilstol lätt rullas ut till
det öfriga sällskapet, hvilket om somrarne nästan
kunde sägas ho på den svala verandan. Rummet
var stort, högt och luftigt, och vänliga händer
hade sökt göra det så angenämt som möjligt för
den stackars invaliden. Ännu i denna stund voro
de båda yngre systrarna sysselsatta där inne.
Elsa staplade upp en hög örngottskuddar med
bländhvita var i en soffa och lade där bredvid
några filtar, så att han skulle finna en bekväm
hvilobädd efter sin första resa. Siri ordnade
blommor i ett par vaser.
Då Elsa fått det i ordning, ämnade hon lämna
rummet, men Siri hejdade henne med orden:
»Vänta ett ögonblick, Elsa. Jag måste tala några
ord med dig, och här kunna vi vara ostörda.»
Elsa såg först förvånad på system och kastade
sedan en blick på den gamla pendylen, som hängde
öfver soffan. »Hvad menar du?» frågade hon, »jag
måste tänka på middagen.»
»Jag skall ej uppehålla dig länge,» genmälde
systern med ett för henne ovanligt allvar. »Jag
önskade blott, att du just nu ville svara mig upp-
riktigt på en fråga. Det gäller både din och min
lycka.»
Elsas nu för tiden något bleka kinder höljdes af
en brännande rodnad, och med en åtbörd af för-
skräckelse afbröt hon: »Inte mer! Säg ingenting
mer!»
»Du har redan besvarat min fråga,» sade Siri
med ett svagt leende. »Jag anade det redan före
utfärden och fick ju då en half bekräftelse därpå.
Och godt var alt så skedde, ty hvem vet, om det
ej i annat fall kunnat blifva till den enas eller
kanske bådas olycka. Nu var det blott en fantasi,
som skingrats för mig och för resten,» tilläde hon
nu åter helt munter, »passar du mycket bättre till
sjuksköterska än jag.»
»Men Siri. ..» svarade Elsa i en ton, som skulle
låta förebrående och vredgad, men däri förlägen-
het och ett omedvetet jubel stridde om herraväl-
det, »du menar inte ... jag förstår ej ... att du
kan säga så.»
»Seså, lilla syster,» sade Siri, »försök nu inte
att förstöra, hvad vi hafva så bra. Vi förstå ju
hvarandra, utan att behöfva taia därom.»
»Nej,» svarade Elsa med en hastigt påkommen
ysterhet, »jag begriper ej ett ord af hvad du sagt.»
Och med ännu en snabb omkastning slöt hon
Siri varmt i sina armar, medan hon halfgråtande
hviskade: »Kära älskade Siri,» och så kysste hon
systern och var försvunnen.
Fram emot middagen ankom Axel med jägmä-
staren och doktorn, hvilken medföljt för att se
efter den sjuke. Hela familjen hade samlats på
trappan att mottaga dem, och känslor, växlande
mellan likgiltig nyfikenhet och det ömmaste del-
tagande, afspeglade sig i deras ansikten, då den
så nyss af hälsa och kraft strålande mannen,
stapplande och nästan buren af vännerna, skred
uppför trappstegen. Brukspatronen skyndade fram
och ropade med liflig röst för att dölja sin rö-
relse: »Välkommen, min gosse! Det var fasligt
hvad du ser eländig ut, men här ute brukar man
aldrig vara sjuk, och jag hoppas, att du är så ar-
tig och är vid full vigör igen, då jakttiden bör-
jar. Låt oss nu få in honom i sitt rum, så få de
andra sedan komma på uppvaktning. Undan med
er, kvinnfolk.»
Oskar Bäck låg utsträckt på sin soffa. Man hade
enligt doktorns föreskrift lämnat honom ensam för
att i lugn hvila ut. Det var en känsla af obe-
skrifligt välbehag han erfor, då han lät blicken
sväfva omkring i det svala, behagliga rummet, där
allt utvisade den vänliga omsorg, som nedlagts vid
dess ordnande. Det föreföll honom som ett minne
från forna, längesen flydda dagar, då han hade
ett hem. Hur långt tillbaka tyckte han ej detta
var! Tidigt föräldralös hade han sedan i hela
sitt lif bott hos främlingar, hvilka i honom blott
sågo så och så många kronor i månaden. Det
var visserligen främlingar äfven här, men ändock
kände han en fläkt af hemtrefnad. Hvilka sköna
blommor! Hade kanske någon af flickorna satt
in dem? Hur behagligt den friska luften strök
in genom de höga fönsterna. Från sin plats
kunde lian se springvattnets spets glänsa i solen,
och dess sakta plaskande hade en så lugnande
verkan på hans genom plågorna och stadsbullret
uppretade nerver. En behaglig domning bemäkti-
gade sig hela hans varelse, och efter en stund sof
han konvalescentens djupa, stärkande sömn.
(Forts.)
Innehållsförteckning’.
Drottning Louise af Danmark. (Med porträtt.) — Student-
ska ; poem af Johan Nordling. — Den barnlösa ; af K—a. —
Min herre och man ; af Thesi Bohm. — Frän lidandets och
barmhärtighetens värld ; några Stockholmsbilder af Cecilia
Bååtli-Holmberg. — En rösträttsföreningssoaré ; bref till Idun
från London af Anna Fleetvood-Dcrby. — Iduns panoptikon ;
af Benholm. — När grosshandlaren förlofvade sig; novellett
för Idun af Elin Ameen. (Forts.) — Kvinnlig simkonst; ett
blad ur dess svenska historia af II. H. — Ett oväntadt afslag.
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealema; berät-
telse af C. O. Qumcelius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns
stora prist. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0180.html
