Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 7 oktober 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 IDUN 1802
K. Dramatiska teatern gifver i morgon en afskeds-
recett till förmån för hr Svante Hedin. Program-
met upptager »Duvals skilsmässa», och att här blir
proppfullt hus, är ju naturligt.
Fiiharmoniska Sällskapet ämnar under sitt nu in-
gångna nionde arbetsår gifva sedvanliga tre abonne-
mentskonserter, vid hvilka följande musikverk skola
komma till utförande :
Slabat mater, ny komposition för soli, blandad
kör och orkester af Gunnar Wennerberg, Spökbru-
den, ballad för soli, blandad kör och orkester af
Anton Dvorak, l:sta aktens final ur musikdramat
Parsifal af Richard Wagner, nya kvartetter för blan-
dade röster af Johannes Brahms, Signe lilVs färd,
konsertdikt för soll, blandad kör och pianoforte af
August Söderman, Forngrekisk sångcykel för blandad
kör och pianoforte af Max Zenger och Sur la mer,
körer för fruntimmersröster med pianoforte-ackom-
pagnemang af Vincent d’Indy. Abonnementslista
finnes utlagd i Abr. Lundquists Hof-musikhandel.
Familjen på Annedal.
Novell
af
Ä mtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
«
vilken oerhörd spänstighet, hvilken enorm mot
ståndskraft äger ej ett sådantsinne ; det drömmer
glädjedrömmar, innan tåren ännu torkat, det lockas
till dans efter bjudande toner vid afgrundens rand.
Men lika lätt har det äfven att, då en obetydlig
dimma för en stund skymmer ljuset, finna mörkret
kolsvart och finna natten evig, fastän erfarenheten
lärt, att dag följer efter natt.
Sådan var Torsten. Han ville hjälpa alla, han
ville hinna allt, han skulle uträtta och förbättra
allt och såg världen i ljust, idel ljust under sin
vanliga sinnesstämning, tills den ibland slog om
till den andra ytterligheten. Det fanns blott en
sak, som ej slog om, hans kärlek till Henriette,
den hade vuxit samman med honom.
Hvetet hade tagit skada, öfver hälften af den
präktiga skörden var förstörd.
En del hade visserligen blifvit räddad, men det
var så obetydligt.
Torsten hoppades, att potatisen skulle ge god
skörd, det blefve ändå något.
Grepe man blott verket an, skulle det möjligen
kunna gå.
Ladugården gaf afkastning, visserligen ännu inte
nog för hvad den kostat, men så stod den där
också ett ideal bland ladugårdar.
Man behöfde blott arbeta af alla krafter, nog
skulle det väl gå.
Och Torsten arbetade från arla morgonstunden
till sent på kvällen. Arbeta hade han gjort ända
från sin spädaste barndoral då han nystade garn
åt modern och sprang ärenden, arbetat hela sitt
lif, aldrig såg man honom utan sysselsättning.
Och Henriette, hon stod troget vid hans sida
och dref på sina kugghjul i maskineriet.
Hur de mödosamt, men gladt, drogo strå efter
strå, dessa båda, till stacken, som dock var dömd
att skingras som agnar för vinden!
Margareta hade slutit sig närmare till svägerskan
under denna tid, och Henriette såg med glädje, att
hon vann den stolta flickans tillgifvenhet.
Annie skref ofta till systern de mest muntra
och tokroliga bref, som narrade henne att skratta,
fastän hon var sorgsen och nedstämd. Annies
bref förelästes vanligen högt, sedan aftonlampan
var tänd och familjen samlad kring det hemtrefliga
runda bordet framför soffan.
»Vet ni hvad?» sade Torsten en kväll, då ett
dylikt bref uppmuntrat dem, »jag tror, att Annie
och oOtto äro smått förtjusta i hvarandra.»
»Ah, visst inte,» utbrast Margareta, »de gräla
ju jämt.»
»Just därför,» påstod Torsten, »hvad tror du,
Henriette ?»
Hon såg skälmaktig ut.
»Torsten är »klarsynt som eu örn,» citerade
hon och nöp honom varsamt i örat.
»Tror du verkligen?» sade Margareta förvånad.
»Tänk att bli svåger med sin egen svägerska,
nej, svägerska med sin bror, nej, hur katten blir
det nu, om Annie gifter sig med Otto,» undrade
Torsten, under det Henriette och Margareta voro
nära att kikna af skratt åt hans bemödanden att
reda de krångliga släktskapsförhållandena.
»Jag blir svåger med min bror och svåger med
min svägerska,» fortfor han, utan att låta sig
störas.
»Hvad blir du då i förhållande till mig, efter
allt blir så krångligt?» frågade Margareta, ännu
kämpande med skrattlusten.
»Dig stänger jag in i arrest, tills du blir snäll
och lär dig att inte göra narr af store bror,» ropade
Torsten, rusade fram, grep stolen med åtföljande
Margareta och försvann genom dörren, utan att
fästa sig vid hennes högljudda protester.
»Ah, det var gräsligt, aldrig trodde jag, att du
skulle vara så tung,» pustade han, då de båda en
stund därefter kommo tillbaka, han med stolen och
hon efter.
Margareta gaf honom en sötsur blick, som han
stod redo att med kallblodighet uppfatta, ty han
visste, att om det fanns något, som retade Marga-
reta, så var det, om man trodde hon vägde mer
än fyra pund.
»Tacka vet jag Dora,» fortfor han så lugnt han
kunde, sedan han uthärdat blicken, »med henne
kan man springa miltals, hon är så lätt som
spindelväf.»
»Dora väger bara tre skålpund mindre än jag,»
invände Margareta.
»Skålpund minus skål i sådant fall,» envisades
han.
»Mal élevé,» sade Margareta med en axelryck-
ning, »jag vill ej byta ord med dig. Gif mig
nycklarna, Henriette, får jag gå och göra i ord-
ning vår lilla supé i ditt ställe, medan jag lugnar
mina nerver efter Torstens elakheter.»
»Sockra inte på biffarne och lägg inte lök i te-
pannan nu i förtreten, Greta lilla,» varnade han
vänligt och slog sig ned i soffan bredvid Henri-
ette samt erbjöd henne älskvärdt sin hjälp med
att laga ihop Ingas strumpa.
»Greta lilla, tag in några af edra förtjusnings-
kakor ur stora bleckasken till léet,» sade hon, un-
der det hon sakta och varligt drog den olyckliga
strumpan ur hans händer, innan han hunnit tappa
mer än åtta maskor.
$
*
Blixt och Gösta Drake kommo på sina sedvan-
liga besök åtminstone hvarannan dag, föröfrigt
höllo Torsten och Henriette sig så mycket som
möjligt från de öfriga grannarne.
Tdl husets gamla vänner hade en ny sällat sig,
det var den unge ägaren till Tunaholms herrgård,
hvilken han nyligen tilllrädt efter sin farbroder,
kommendörkapten Edelberg.
Erland Edelberg var en sympatisk, vinnande per-
sonlighet. Gentleman i hvarje tum. Trofast, öp
penhjärtig och förtjust åt ett godt skämt, slöt
han sig allt närmare till familjen Skog.
Det var ej blott Torsten och Henriette, som
utöfvade så stark dragningskraft, det var egentli-
gen Margareta.
»Bah,» sade hon en dag skrattande, då Torsten
smått brydde henne därför, »hvad frågar jag efter
den käre Barbarossa, han är för ful för mig »
»Ful,» utbrast Henriette harmsen, »ful, med
sådana hjärtegoda ögon; han är vacker.»
Margareta skrattade åter och blef rosenröd, så
kysste hon svägerskan och sprang sin väg.
»Aha,» sade Henriette.
Den unge förvaltaren v. Hertz hade alldeles
uteblifvit från Annedal, han hade haft ett långt
samtal först med Torsten och sedan med Marga-
reta och rest, utan att komma åter.
»Så tråkigt, att han aldrig kommer hit mera,»
suckade lilla Gina Blixt, då hon och Henriette
tröskade igenom den evigt gamle Barberaren, som
hon hade så svårt att lära sig, »så tråkigt, den
hygglige von Hertz. Hvarför kunde inte Margareta
taga honom?»
«Sörj inte öfver det, Gina lilla, det är bäst
hvad som sker; nu blir det någon annan, som
blir fru v. Hertz.»
Gina stirrade på notorna, drog upp näsduken
att torka en tangent, som visst var försedd med
något damkorn, samt slog därefter an ett falskt
ackord.
»Vet Henriette, i dag ge vi Barberaren på båten
och sätta oss i stället att arbeta och prata.»
Henriette var genast beredvillig därtill, och snart
sutto de inbegripna i ett förtroligt samtal, där lilla
Gina egentligen förde ordet.
»Ni komma väl med till Edbergs om lördag på
farbrors födelsedag, vi skola alla vara kostymerade;
hur tänker du kläda dig?» sporde Gina slutligen.
»Nej, Gina lilla, vi ha lämnat återbud, hvarken
Torsten eller jag har lust därtill, det är svåra ti-
der för oss, som du vet, men Margareta behöfver
förströelse, om hon kunde få följa med er, vore
jag tacksam.»
»Ack ja, det får hon så gärna, om bara ni
också kunde vara med.»
Henriette suckade.
»Vi ska hoppas på bättre tider, Gina lilla,» sade
hon och tryckte vänligt den hand, som sökte
hennes.
»Om jag vore rik,» hviskade lilla Gina, »så skulle
ingen enda af mina goda vänner ha en sorglig
stund, såvida det berodde på mig.»
»Du kära lilla toka,» gaf Henriette till svar,
hon kunde ej finna något annat ord, »du kära
lilla toka,» upprepade hon och strök med handen
smekande öfver Ginas burriga hår.
* *
❖
Det bief en sorglig höst på Annedal. Det eko-
nomiska spöket närmade sig allt mer och mer
med sin grinande, förskräckliga gestalt.
Potatisskörden blef dålig, allt tycktes gå emot.
»Hvad tjänar det till att streta emot längre.»
sade Torsten en dag till Henriette, »det finns in-
gen hjälp. Redligt arbete tycks ej löna sig, gör
man något i världen med det bästa uppsåt, kan
man vara viss om att misslyckas,» han skrattade
bittert. »Men fuskare och sådana, som bara se
på egen vinning och skoja sig fram, de ha tur
och medgång.»
»Torsten, Torsten, så du talar, säg inte så där,
jag .känner ej igen dig.»
»Jag känner knappast igen mig själf. Hur har
jag ej arbetat, hur jag jag ej stretat, och du ser
resultatet. Ah, det är hårdt!» ban gömde ansiktet
i händerna.
Det knackade på dörren.
Det var Johan Nordström, som steg in.
Då han såg husbondens sorgsna min, teg han
en stund, vände sig bort och blinkade af alla
krafter.
»Jag har bud från förvaltaren Hertz te patron,»
sade han slutligen, »jag träffa’ kusken därifrån,
förvaltaren ligger dödssjuk och bara ropar på pa-
tron och fröken Margareta.»
Torsten sprang upp.
»Låt spänna för,» sade han.
»Ja, patron,» svarade Johan, utan att röra sig
ur stället, han bara stod där och tummade på
mössan.
»Är det något mera Nordström vill ? Ack, det
är sannt, aflöningen ; Nordström får ta och köra
till staden med litet hö, sälj det och tag sedan
pengarne. Nordström har mycket innestående.»
»Jag tänkte be patron att... att...» stammade
Johan.
»Att få påökning i lönen? Det kan jag ej ge,
som det nu står.»
»Herre gud, nej,» utbrast Johan, »jag vet ju
bäst, hur dä ä, att om inte — jag tänkte be, att
min aflöning skulle få stå inne — hm — si jag
behöfver’n rakt inte nu, vi ha lagt åf lite förut,
Stina å jag, å .. .»
Torstens hand lades tungt på hans axel, och
han böjde sig framåt.
»Tack, min gosse,» sade han, och en liten ryck-
ning förspordes i hans ansikte, »tack för ditt goda
hjärta och tack för din tillgifvenhet.»
»Ah, patron,» afbröt Johan, och sväljde tappert
under det ögonlocken gingo tätt som lärkvingar.
»Jag förstår din goda mening, men jag hvarken
vill eller kan begagna mig däraf, mitt folk skall
först och främst ha sitt, sedan de andra,» han
log sorgset, »och hvad som blir öfver, tillhör oss,»
han suckade djupt.
Henriette hade stått tyst och blek under hela
tiden, nu gick hon rakt fram till Johan, fattade
hans hårda, bruna näfve och kramade den.
»Frun,» var allt hvad Johan kunde få fram, och
då dörren slog igen om honom, hördes från far-
stun en djup snyftning.
(Forts.)
—QSggD—
Innehållsförteckning.
Marie Röhl ; af Richard Bergström. (Med porträtt.) — Kri-
stoffer Kolumbus ; 1492—12 oktober—1892; dikt af C. L. Törn
berg (CaLixTus). — Kvinnligheten och de akademiska stu-
dierna ; af M. Schmidt. — Rivaler ; skiss för Idun af Vilma
Lindhé. — Barnens teaterbesök ; af G. Falke. — Fru Kolum-
bus. — Ur en moders dagbok ; studie för Idun af Inga Schen-
felt. — Den venstra handen ; af Jenny O. — Husmoderlig al-
manack : oktober ; af Stenia. — Lamporna och deras skötsel ;
af C. B. — Ur notisboken. — Literatur. — Teater och mu-
sik. — Familjen på Annedal; novell af Amy Palm. Belönad
med hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.)
TSH» mp ttj M är det sundaste, mest närande, billigaste animaliska födoämne och bör bli lika omtyckt i Sverige, där bolaget nu skall inrätta en
ialy w dépôt, som i England och pä kontinenten, där Bovrilfabrikaten vunnit en exempellös framgång på endast några fä år, och där
- många hundra tusen husmödrar icke för en enda dag numera kunna undvara Bovril i dess många former af soppor, såser, choko-
...............———■ lad, vin o. s. v. Bovril är blifven en nödvändighetsvara i den fattiges hem och i den rikes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0332.html
