Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 13 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 i DUN 15
En ädel lifsgärning. Sjuksköterskano vid
Katarina sjukhus härstädes, fru Natalia Aurora Aker-
felt, som under 26 år med synnerligt nit och skick-
lighet skött sin maktpåliggande befattning, tilldelades
häromdagen i närvaro af sjukhusets Btyrelse och
tjänstepersonal Patriotiska sällskapets medalj af guld,
hvarvid styrelsens ordförande tolkade styrelsens tack-
samhet för fru Akerfelts uppoffrande verksamhet i
den allmänna sjukvårdens tjänst.
En verksam kvinna. 79 år fyllde den 9
dennes innehafvaren af det sedan 1840-talet fort-
gående, under firman C. Kihlberg bekanta lånbiblio-
teket och antikvariska bokhandeln i stadens hus vid
Södermalmstorg, fröken Johanna Söderberg, född i
Ny-Karleby i Finland. Med sällspordt god hälsa
och oförminskade krafter sköter den aktade åldriga
sin ganska omfattande affär, nu efter ett 40-tal år,
likasom allt tillförene, utan biträde.
*
Det kvinnliga, gymnastiksällskapet, det
vackra och behjärtansvärda företaget, som hufvud-
sakligen afser att skaffa gymnastik åt arbetande, unga
kvinnor och som varit i verksamhet i hufvudstaden
sedan hösten 1888, börjar på nytt sin vårtermin i
medlet af denna månad.
Sällskapet är deladt på tre afdelningar, af hvilka
tvänne under fru L. Klintbergs, fröken Anna Som-
mars samt fröken Sally Högströms ledning ha sina
öfningar måndag, tisdag, torsdag och fredag på Gym-
nastiska centralinstitutet; den tredje afdelningen, som
står under fröken Högströms ledning, har sina öf-
ningar måndag och torsdag i Katarina allmänna
läroverks gymnastiklokal. Terminsafgifterna för del-
tagande uti öfningarna äro mycket obetydliga. Till
mindre bemedlade utlånas äfven gymnastikdräkter.
Den stora mängd unga kvinnor, som till följd af sin
sysselsättning tillbringa hela dagarne under stilla-
sittande, träget arbete, har här ett lämpligt tillfälle
att uppfriska sig, och vi uppmana till en liflig an-
slutning till sällskapets öfningar. Vi rikta denna
icke blott till de unga kvinnorna själfva, utan till
dem, som äro herrar öfver deras tid och arbete.
*
Kvinnor kandidater till franska depu-
teradekammaren. Sarah Bernhardt har af den
franska föreningen för kvinnans frigörelse uppställts
Bom kandidat till årets deputeradeval. Bland öfriga
af föreningen uppställda kandidater hafva flere af-
sagt sig den äran. Fruarna Noel Bortier, skrift
ställarinna, Hermance Châtelain, redaktris för Bevue
européenne, Jarrethout, f. d. marketenterska och
innebafvarinna af hederslegionen, samt Renée Marcil,
redaktris för L’Esprit de la femme, hafva däremot
antagit kanditaturen.
Teater och musik.
Kungl. operan har på julrepertoaren som vanligt
upptagit »Värmländingarne» och till omväxling med
detta allt fortfarande lifligt senterade sångspel gifvit
»Per Svinaherde» med hr Lemon i titelrollen. Bland
öfriga repriser märkas »Trubaduren» med fru Louise
Pyk som gäst och nu senast »Friskytten» ,som gafs i
tisdags med på ett undantag när samma rollbesättning
som senast. Nämnda undantag gäller Agathas parti,
som denna gång utfördes af en ung debutant, fröken
Hulling. Den unga sångerskan har en särdeles vac-
ker och klangfull stämma, som tydligen erhållit en
god utbildning, och som, om den fortfarande väl
ansas, lofvar att varda synnerligen användbar. Nå-
gon osäkerhet i tonanssats och takt far man väl
tillskrifva en lätt förklarlig rädsla hos debutanten.
Fröken Hulting fick efter den svåra månskensarian
mottaga en liflig applåd, liksom hon ock efter aktens
slut särskildt inropades.
K. Dramatiska teaterns senaste program har erbjudit
en brokig omväxling och synes lifligt slå an på en
kväll från kväll lika talrik publik. Det öppnas med
en dramatisk episod på vers af vår skattade diktare
K. A. Melin, benämnd »Vid Breitenfeld», i hvilken
utan all uppstyltning på ett varmt och poetiskt sätt
skildras ett litet romantiskt kärleksöde mot den stora
segerns fosterländska bakgrund. Ämnets art är äg-
nadt att lifligt tilltala en patriotisk pnblik, och för-
fattarens talangfulla behandling som de spelandes
förtjänstfulla framställning medverka till en mycket
entusiastisk bifallsstämning i salongen. Särskildt
vilja vi framhålla hr Hamrins förträffliga teckning
af den sachsiske borgmästaren, fröken Behrens’ friska
och innerliga tolkning af hans dotter Käthe och hr
Envalls öfverdådigt väl maskerade gamle svenske
krigsbuss. Följer så en äkta fransk anrättning i
A. de Launays enaktskomedi »Ungdomsdrömmar»,
en tämligen lös konversationsrätt, njutbar emellertid
genom det eleganta garnityr med hvilken den ser-
veras. Hr Palme och fru Sandell göra sitt bästa
— och bägge äro ju ganska drifna i genren. Fröken
Svanström lyser då och då upp med sitt täcka an-
sikte likt en solglimt.
»Filosofi och kärlek», tysk filosofi och tysk kärlek
i en klassisk låndräkt, som inte länge lurar någon ;
och ingendera äro som kändt synnerligen spirituella.
Taflans originella ram sysselsätter emellertid för den
korta stunden åskådarnes intresse tillräckligt, för att
ej ledsnaden hinner få plats, och hr Personnes er-
kännansvärda bemödanden att ge den fadde filosofen
en smula färg samt fru Littmarcks åtminstone till-
räckligt färglagda Lais åstadkomma munterhet.
Programmets sista stycke, »Ingen utmätning», af
M. P. Dominguez, tillhör dessa besatta upptåg, som
försätter åskådarne i en paroxysm af skratt, ur hvil-
ken man ej vaknar till eftertanke, förrän man är
både ute i korridoren och på gatan. Det låter ej
referera sig, men väl se sig. Herr Hedlunds ynkligt
härliga fin de siécfe-snobb förtjänar isynnerhet men-
tion som något extra i det rent besatta.
Tråkigt hinner man således icke ha på ett besök
under detta program, och utbytet är kvalitativt taget
delvis af värde, kvantitativt mer än frikostigt.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
»
nder samtal med den språksamma flickan gick
tiden fort nog, tills postiljonen kom in i
salen.
»Jaså, är det mamsell, som skall åka med mig
till Grästorp? Rappa på då, så är hon snäll. Hon
har väl något pick och pack, kan jag tro. Ge
mig lappen, så skall jag styra om det.»
Kerstin var tacksam för den erbjudna hjälpen,
och sedan hon fått sin lilla koffert säkert placerad
på skjutskärran, bar det i väg med sakta fart.
Ännu var det alldeles mörkt. Regnet fortfor
att fälla, och Kerstin började bli våt. Hon märkte,
att de foro genom idel skog, och ingenstädes kunde
hon skönja ljuset från en människoboning.
»Det är ett fördömdt regnande i höst,» började
postiljonen samtalet. »Därför blir det också miss-
växt på potatisen öfverallt häromkring, och en
hård vinter få vi. Det "blir svårt nog för den
fattige, skall jag säga. Har hon varit uppåt de
här trakterna förr ?»
»Nej.»
»Ja, hon kunde gärna ha blifvit där hon var,
för hon kommer till ett riktigt rackarhål. Nå, det
är mörkt, så det kan hon inte se, men jag har,
gunås, inte mer än tre fingrar kvar på vänster hand
— de andra miste jag just i Grästorp en höstnatt,
då man försökte att röfva posten af mig, fast jag
gaf dem på moppe, så att jag fått vara ifred se-
dan. Seså, här ska vi pusta en balftimme.»
Det var just inte uppmuntrande, detta hon fått
höra först på stationen och sedan af sin körsven.
Skulle hon, som var så alldeles ovan, kunna reda
sig med denna befolkning? Hurdana skulle bar
nen vara, när föräldrarne voro sådana? Hon
kände sig helt bäfvande vid tanken på hvad som
skulle möta henne. Men hon måste vara stark
både för sin egen och den älskade moderns
skull.
Det började ljusna, då de ånyo satte sig upp
för att kuska vidare. Trakten hade ett enformigt,
vildt utseende, skog- och snårbevuxen som den
var. Här och där kunde nu skymtas en eländig
koja med röken hvirflande ur skorstenen, och dä
och då mötte de en trasig kvinna och en skäggig
karl med lömskt utseende.
Då de åkt ett godt stycke, pekade postiljonen
med piskskaftet till höger om vägen.
»Ser mamsell förhuggningen därborta i skogen?»
sade- han. »Där ligger småskolan ett stycke
bortom.»
»Komma vi dit den här vägen då?»
»Nej, jag skall köra henne till prästgården, där
jag skall lämna posten. Pastorn skjutsar henne
väl sedan, kan jag tro.»
Ändtligen, efter fyra timmars färd, kommo de
till en mera öppen bygd, och snart kunde de
skymta den rödmålade prästgårdsbyggningen, som
såg ganska inbjudande ut. Då de körde upp på
gården, stod kyrkoherden Magni på trappan.
»Nå, se här ha vi vår nya lilla lärarinna,» sade
han hjärtligt. »Välkommen, fröken Sangvin, väl-
kommen.»
Han hjälpte henne ned ur postkärran, bad po-
stiljonen sätta in frökens koffert i brygghuset och
förde henne så in i huset.
Hvad ändå ett vänligt mottagande gör den en-
samma och öfvergifna godt. Kerstin kände tå-
rarne stiga i ögonen, då hon, inkommen i den
hemtrefliga salen, blef varse pastorskan, som med
samma hjärtlighet som mannen kom henne till
möte. Hon hjälpte Kerstin af med de genomvåta
ytterplaggen och bjöd henne slå sig ned vid den
flammande brasan. Frukosten skulle strax vara
i ordning.
Kyrkoherden Magni var en högrest, kraftfull
man af omkring fyrtio års ålder. Han hade grå-
sprängdt vågigt hår och bruna, blixtrande ögon,
som talade om kraft, men också om häftighet.
»Ja, fröken,» sade han, då de satt sig kring det
inbjudande frukostbordet, »jag var verkligen tvek-
sam, om jag skulle våga taga er ur edra lugna
förhållanden, för att gå till mötes en hård strid
mot okunnighet och dåliga seder. Men här be-
höfvas ungdom och kraft, och ert bref gjorde på
mig ett godt intryck. Vi skola arbeta tillsammans,
och Guds välsignelse skall nog följa vårt verk,
det är min fasta tro. Men ni får gå visligt till-
väga och blunda för mycket, som annars kunde
vara skäl att taga itu med, om jordmånen icke
voro så oupparbetad och hård. Det är den er-
farenhet jag gjort under den lilla tid jag varit här.
Vi få nöja oss med tuppfjät, som man säger.»
»Församlingen är mycket vidsträckt,» fortfor han.
»Vi ha utom småskolan, som ni nu skall sköta,
en större folkskola med en lärare, som tillika är
klockare och organist, och en lärarinna, herr Lager
och fröken Vallin, en mycket duktig kvinna, bond-
dotter från socknen. Jag skall ge er tillfälle att
sammanträffa med dem här någon af dagarne.
Fröken Vallin råkar ni redan i morgon. Föröfrigt
vill jag säga er, att hos min hustru och mig är
ni alltid välkommen, när helst ni vill göra oss
ett besök. Er skola ligger mycket aflägset, men
på landet vänjer man sig snart förakta afstånden.
Själf brukar jag, så ofta min tid tillåter, besöka
mina skolor. Och nu är ni min gäst för i dag.
Först i morgon bittida fara vi till platsen för er
blifvande verksamhet. Om ni själf vill, torde den
kunna bli långvarig nog, ty jag har just i dag
med posten fått underrättelse om, att fröken Vahls
— den ordinarie lärarinnans — hälsotillstånd artar
sig till att blifva allt mer betänkligt. Men ni be-
höfver hvila efter ér resa. Därför lämnar jag er
åt min hustru. Vi återses vid middagen, då vi
vidare få talas vid.»
Och därmed gick kyrkoherden in på sin ex-
pedition.
Det hade blifvit riktigt ljust i Kerstins sinne,
allt eftersom kyrkoherden talade, och hoppet och
förtröstan kommo åter. Äh, hon skulle vara
stark, hon skulle nog slå sig igenom, helst när
hon fick ett så godt stöd. Nu skulle hon få till-
fälle alt i praktiken omsätta allt hvad hon teore-
tiskt inhämtat. Hon betraktade den närmaste
framtiden som en lärotid. Sedan skulle hon söka
sig en plats som folkskolelärarinna, och så skulle
hon och den älskade modern lefva så lugnt och
lyckligt tillsammans. Hon var säker på, att hon
skulle kunna lära sig älska sitt kall.
Med dessa tankar somnade hon in på den
sköna soffan i gästrummet, dit hon blifvit förd af
den vänliga pastorskan.
Efter middagen fortsatte kyrkoherden och Kerstin
sitt samtal.
»Er skola är ganska’ stor,» sade han, »borlåt
ett femtiotal barn. Därför har jag delat dem på
två läxlag, som läsa hvarannan dag, både för-
och eftermiddag. Hvad jag vill, att ni särskildt
skall lägga er vinn om, är barnens innanläsning
och hufvudräkning. Lilla katekesen bör inläras
ordentligt, men helst utan långa läxor, ty jag vill ej,
att de små skola redan från början fatta motvilja
mot densamma. 1 allmänhet bör ni söka att intres-
sera dem med muntliga berättelser och lättfattliga
utläggningar på läroböckernas grund. Ni får ej
räkna på hjälp af hemmen, ty de äro för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0019.html
