Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 11 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 251
handelsstäderna liggga vid flodmynningarna;
hvarför nattfjärilarne ha mörka färger och
gräshopporna gräsets gröna kulör; hvarför
det trettioåriga kriget just måste föras i
Tyskland o. s. v. i oändlighet. Ty allting
på jorden har sin orsak och, till och med
där vi ännu icke känna denna, är det bra
att noga hålla fast vid denna lag, vore det
ock blott för att icke fångas af vidskepelse.
Näst efter detta sökande efter orsaken
kommer så jämförelsen: hvarför två saker
äro lika eller olika, hvarför t. ex. i Tysk-
land, Frankrike och England tre så lika
gestalter som Heine, Musset och Byron
uppstodo. Följer så jämförelsen mellan ka-
raktäristiska egenskaper på alla områden,
allt ifrån naturvetenskapen ända till gram-
matiken: ty om nu tysken säger »in einer
höheren Oktave» och fransmannen däremot
»plus haut d’une octave» — då ligger häri
hela skillnaden mellan de bägge språken,
af hvilka det förstnämnda alltid sträfvar
att sammandraga, det senare alltid att sön-
derdela. — Ur fortsatta jämförelser fram-
går slutligen det på skäl grundade omdö-
met, om en sak är god eller dålig, passande
eller ändamålsenlig : vi kunna börja öfva
kritik. Vi uttala icke längre några omog-
na och förflugna »backfisch»-domar, utan en
lugn, klar åsikt, för hvilken vi kunna stå.
Ur en följd af välgrundade omdömen öf-
ver större tidsskeden inom historien och
litteraturen, öfver naturvetenskapens stora
frågor bildar sig en sorts världshistoria i
vårt hufvud: vi bli underkunniga om de
stora lagar, som verka i lifvet och natu-
ren, lära oss bättre förstå vår egen tid och
oss själfva och att hysa intresse för de frå-
gor, som beröra ej blott vår egen person,
familj och bekanta, utan äfven staden, lan-
det, folket, mänskligheten. Därmed är man
ock en intelligent kvinna. Man besitter
måhända mindre positivt vetande, än man
nu gemenligen för med sig från skolan ut
i lifvet. Meu livad man lärt, förstår och
behärskar man ; de olika delarne af ens ve-
tande äro bragta i förbindelse med hvar-
andra, äro genomarbetade. Kunskap och
handling ha sammanhang. Eu sådan kvin-
na kan det icke hända, att hon efter ett
år har glömt sina skolkunskaper: de ha
blifvit hennes kött och blod. Och glömde
hon äfven något, så äger hon dock sin
»metod» och kan med dennas hjälp själf
åter uppsöka det förlorade; tingen tala till
henne, kartorna och de historiska siffrorna
ha en inre mening, som hon på nytt åter
kan aflocka dem. — Och än mer, med den-
na metod står hon icke hjälplös gent emot
lifvet och dess svårigheter: inträffar något
oförutsedt, så vet hon: först pröfva oväl-
digt, så tänka klart, till sist döma sakligt.
Vid detta recept kan man hålla sig; det
dröjer nog en tid, innan man lyckas om-
sätta satsen i lefvande praxis, men till sist
skall snart sagdt hvarje motgång på detta
vis låta sig afvända eller bära. Intelligen-
sen — d. v. s. förmågan att sätta sakerna
i hvarandras rätta sammanhang — är den
gyllene nyckeln till lifvets slott, det bästa
verktyg att ta sig fram med genom värl-
den. Och därför är det godt, att äfven
kvinnorna förses därmed.
Den plats, där detta först och främst bör
iakttagas, är flickskolan, om vi nu tills vi-
dare lämna hemmet å sido. Det gifves nu
för tiden flickskolor, i hvilka undervisnin-
gen drifves efter vetenskaplig metod; men
det gifves äfven många, i hvilka det gam-
la, ytliga systemet ännu florerar. En hvar
af oss kan af egen erfarenhet döma härom.
Den som uppfostrats efter den vetenskap-
liga metoden, fortsätter nog af egen böjelse
äfven efter skoltiden att arbeta vidare ; den
som ej fått inhämta densamma, borde rätt
allvarsamt sträfva att nu tillegna sig den.
Därmed mena vi ej, att ungdomslust och
glädje skola förbjudas. Tvärtom: att vara
ung är att vara glad. Men dygnet har 24
timmar, och då kunde väl 2 af dessa an-
slås för allvarsamt tankearbete eller ett in-
telligent handarbete. Någon särskild be-
gåfning eller anlag har nog hvarje männi-
ska, alldeles bortsedt från dem, som af plikt
eller yrke måste och vilja förbereda sig i
en viss riktning. Hvad man sysselsätter
sig med, är ganska likgiltigt, det kommer
blott an på huru, på metoden. Man må
spela piano eller måla i olja, studera fran-
ska eller läsa historia, syssla med botanik
eller lära kokkonst, blott det sker efter den
rätta metoden, d. v. s. med förstånd och
system. Icke mångsidigheten gör det, utan
grundligheten. — Lyckas blott först på alla
dessa områden den vetenskapliga metoden
tränga sig igenom, då skola dessa sorgliga
dilettantarbeten försvinna, färgkludderier,
där fåglarne äro större än träden, i hvilka
de sitta, öfversvämningen af stickade och
broderade klutar; man kommer att sjunga
och spela mindre, men därför ock med
större gedigenhet och konst ; man kommer
att läsa engelska, franska och italienska med
urskiljning och mera aktgifva på författar-
nes och litteraturens särmärken än på »par-
leraudet». Intresset för naturvetenskaplig
och historisk forskning skall växa, våra
klassiska författare skola mera läsas och
bättre förstås. De unga flickorna beteckna
ej längre allvarsamma frågor för dagen och
politik som »förfärligt tråkiga»; vårt folks
lif skall bli rikare, våra kvinnor lyckligare,
och Iramför allt — mannen och kvinnan
skola bättre förstå hvarandra, komma hvar-
andra närmare; det är: icke underskatta
hvarandra.
Detta allt, tror jag, står att vinna, om
vi kvinnor ärligt vilja. Början är redan
gjord: i vetenskapliga realkurser, i han-
dels-, slöjd- och hushållsskolor arbetas ef-
ter den nya metoden, och nu sända vi blott
vår hälsning till alla kvinnor: »Arbeten för
eder egen sak!»
-*■#<-
Från västkusten.
Ett sommarbref från fröken Eva.
S
u har väl inte väntat på de där bref-
ven från min badort, som jag lofvade
att »kanske» sända dig? Du måtte väl känna
till betydelsen af det lilla ordet »kanske» i
i ett dylikt fall, och du har väl lefvat dig
till den erfarenhet, att man aldrig skall tro
ett löfte, som gifves »im wunderschönen Monat
Mai», och lika litet bör man tro det, som lof-
vas im wunderschönen Monat Juni? Du har
sålunda inte ett ögonblick hoppats på något
sommarförtroende från din från Stockholm af-
vikna Eva, och du blir gladt öfverraskad af att
åtminstone få höra ett ord, nu när tjänstle-
digheten snart är tilländalupen och sommaren
snart är så med, om de lefnadsrön, hvarmed
jag under de två gångna månaderna ökat
min visdomsskatt.
Ack du, det har i själfva verket inte blif-
vit någon visdom af. Och resultaten? Ja,,
om du varit på västkusten, så vet du att re-
sultaten af en sejour där ej ha rättighet att
visa sig förrän efteråt — antingen de taga.
sig uttryck i ökadt kapital af hälsa eller i
ökadt antal ringar på vänstra handen.
Vår lilla badort åstadkom tre förlofningar
efter fjolårssäsongen — den är således ej helt
och hållet att förakta. Den hör för öfrigt
till de mera anspråkslösa, den är afpassad
för folk, som vilja vara i fred på ett vackert
ställe, men alls icke för skönhetstäflan och
modeutställning. När stugan blir oss för
trång och vi längta efter mondaint sommar-
lif, segla vi ut till den fashionabla badorten,
som ligger ej långt härifrån och som har
badhuspark och hotell, biljarder och kägel-
banor, bal två gånger i veckan, basar, kon-
ditori och blomsterhandel. Där spelade man
lavntennis i kostym, och där räknade jag till
tretton löjtnanter från Stockholm. Där blåste
en messingssextett i societetsparken, och där
vimlade det af herrar och damer, så otadliga,
som hade det varit hemma i Kungsträdgår-
den, de uppträdt.
Där hade varit rätta platsen för mina tju-
siga klädningar, men alls inte för min obe-
tydliga person och min lust att lefva efter
eget hufvud. Jag har uppgifvit planen att
förflytta mig öfver till större valplatser från
mitt lilla fiskeläge, där jag fann just hvad
jag sökte för sommaren.
Hvad eller hvem är det då som fångat
mig där? Det är alls ingen »han», men
väl ett »det» — hafvet, som inte syns från
den moderna badorten, hvilken gömt sig undan
dess vindar bakom uddar och berg, men som
breder sig mellan holmarna midt framför
platsen, där min hydda står. Där ligger på
sluttningen, i skrefvorna och på den smala
strandremsan nedanför de brokiga små trä-
husen kringströdda, utan gårdar och uthus,
ett par med en liten miniatyträdgårdstäppa i
lä och med sina sjöbodar och sina bryggor
nere vid stranden. Byggnaderna äro prydliga,
ty det är ett förmöget samhälle. Ur fön-
sterna titta barnansikten fram, och småttin-
gar, som ännu ej vant sig att hålla jämn-
vikten ute i lifvet, äro ute och klättra oför-
färadt bland bergsknallarna — barn med
kraftiga lungor och otämda lidelser, barn som
kunna konsten att ge hals och att bli ursin-
niga, men som också kunna kvittra så för-
sonande näpet och som kalla alla herrar för
»pappa», ty deras rätta pappa är ute till
sjös och har lämnat efter sig ett oklart minne,
som vaknar när den lille får syn på en man
med skägg i ansiktet.
Mellan stugorna gå korna och beta, där
några fläckar af gräs slagit rot, och de
varmaste dagarna stå de timme efter timme
på de högsta spetsarne och gapa efter en
svalkande fläkt. Då ha de utsikt öfver berg
och sten, öfver gröna ängar inåt landet och
blått vatten mellan bergen, mellan skären
och där utanför.
Dit ut till hafs går vår seglingsväg, både
när vågen glittrar och blänker i tusen sol-
fläckar, så det ser ut, som om det regnade
solsken ner från himlen — stora, blanka
droppar — och då det blåser skarpt och
bränningarna skumma och koka öfver under-
vattensgrund och hvirfla högt i vädret mot
skären, och då vågorna komma rullande och
skölja öfver båten, där den hoppar upp på
kammen och sedan borrar sig ner i skum-
met, så att man måste skrika högt af lef-
nadsglädje. Att då sitta som skuthund längst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
