Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 11 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-5*54 I DU N 1893
»O, att jag kunde!» Det kom som ett
dämpadt rop af undertryckt längtan och hän-
ryckning.
»Anser du inte make och barn för kvin-
nans förnämsta plikter i lifvet?» frågade den
gamla frun i sträng ton.
»Jo, och därför blir jag ju heller ingen
Tolstoys lärjunge eller en predikare — annat
än i teorier. Man är ju bunden med sä
mänga band här i jordlifvet. Men de andra,
de fria, de som tänka och känna som jag —
hvar finnas de, och hvarför dröja de?»
Hon reste sig hastigt frän stolen, gick fram
till verandans bröstvärn och vände ryggen ät
de andra. Icke heller jag säg hennes ansikte,
men jag hade dock en tydlig känsla af, att
hon grät.
Fru Vivan gick fram till henne, lade ar-
men om hennes lif och sade vänligt:
»Du lilla svärmerska, du ohjälpliga fan-
tast, när skall du någonsin stiga ned frän
dina blåa moln och lära dig att taga lifvet
sådant det är!»
»Ja, när?» sade fru Lisen sakta och lade
smekande sin kind mot den andras axel.
»Nå, från teorier till det rent praktiska,»
sade herr Gustaf, »hur vill du ha det med
möblerna — ska’ jag ställa om några eller
ej?»
En stund senare hade de alla lämnat ve-
randan, och på aftonen reste de från ho-
tellet.
Jag kom att tänka på en legend af den
danske författaren, numera aflidne professor
Goldschmidt, där den unga hustrun ständigt
hör en melodi, endast förnimbar för henne.
Hon hör den i de små isklockornas klang
från den frusna daggen på grässtråna, från
trädens sus, i vindens klagan, från det inre
af »den stora stenen». Men maken, som
vandrar vid hennes sida, hör den ej. Han
skrattar åt hennes fantasier, hånar henne och
blir tillsist otålig. Hon tiger då och sluter
sig alltmera inom sig själf. Melodien kan
hon dock aldrig glömma, ty den fortfar att
klinga mot henne, hvart hon än går, den loc-
kar och drager henne. Till sist ljuder den
oemotståndligt från en gammal hög, vid hvars
fot den stora stenen ligger. Stenen viker
undan, högen öppnar sig, hon träder in, hon
har funnit melodiens hemvist, hon är bergta-
gen! Borta från jordlifvets bojor lefver hon
en tid sitt ideal- lif vid dens sida, som för
henne förklarar melodiens mening, och som
själf kallar sig för fågel Fenix. Men en dag
ropar henne mannen där utanför i lagens
namn — och hon måste lyda. Mannen tän-
der eld på ljungen och skogen, högen brinner
upp, och den unga frun tycker sig se fågel
Fenix flyga bort ur lågorna. På natten brin-
ner äfven makarnes slott, och då mannen
vill rädda henne på en stege, ropar hon :
»Det kan ej bäras,» och störtar sig i lå-
gorna.
Hade icke fru Lisen en dylik melodi stän-
digt ljudande i sina öron, och hvem hörde
den väl eller förstod den utom hon? Icke
maken, icke hennes vänner. Skulle hon en
dag bli »bergtagen»? Hvem eller hvad skulle
då gifva henne nyckeln till melodiens lös-
ning? Skulle »idealet» en dag frånryckas
henne med omild hand — och skulle icke
heller hon kunna »bära det»?
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Jungfrun, som sökte herrskap.
En tidsbild för Idun af Corde.
I—förr i världen var det herrskapen, som togo
«SU» tjänare, nu är det jungfrurna, som taga
herrskap. Jag hörde nyligen talas om en
tjänstflicka — nej, förlåt — en husfröken,
som på en månad hann kassera vid pass ett
dussin familjer. Hon flyttade i olaga tid för
att tillträda en sällsynt »bra kondition», som
af en händelse var ledig. I en blink hade
hon synat frun, när de gjorde upp saken,
och funnit att så ledigt som där skulle blifva
hade hon aldrig haft. Där taltes »utrikiska»,
och familjen förstod ej många ord af hennes
svenska tungomål. Det var en stor fördel;
dess bättre kunde hon sköta sig efter eget
behag. Men efter två dagar hade hon fått
nog, det var en förbistrad, hednisk mat de
lagade, den hvarken ville eller kunde hon be-
sudla sin mage med. Hon bjöd till att för-
klara, hvarför hon ieke kunde hafva den äran
längre, men blef oförstådd. Med en gest och
en axelryckning betecknade hon: »Jag går».
Och gick gjorde hon.
Hon tog in på ett hotell i afvaktan på nå-
got antagligt engagement, annonserade om den
tid hon tog emot och fick genast besök.
En lärd mans fru anhöll om den glädjen
och förmånen att få henne i sitt hus; nästan
blygt berättade frun, att de hade blott ett
barn, och att de ville göra henne minsta möj-
liga besvär, mannen älskade sitt damm på böc-
kerna, så i hans rum behöfde hon aldrig gå in.
Ja, hon skulle tänka på saken och möjli-
gen lämna svar vid tillfälle. Men till en be-
kant sade hon: »Den frun besöker jag då visst
inte, hon kan sitta där och vänta, — sim-
pelt folk.» ’
Kom så en grosshandlarfru, hvars sätt mer
behagade. Där gjorde hon visit, men o fasa,
det var öfverdrag på möblerna! Dessutom
redogjorde frun för, att hon icke älskade att
få sina kläder borstade inne i salongen. »Bor-
sta!» Hon hade då aldrig borstat någon-
städes! Fruar nu för tiden ha då verkli-
gen pretentioner: taga i deras otäcka paltor
och få all möjlig smittal
En liten fin, nygift fru kom nästa dag på
mottagningstiden och blef så imponerad af
frökens öfverlägsenhet, att hon ansåg sig få
en verklig skatt, om hon finge binda henne
för åratal i sitt hem. Ett års ersättning på
förhand var det minsta den lilla frun kunde
erbjuda för de ovärderliga tjänster, hvaraf
hon och hennes dyre make skulle komma i
åtnjutande. Nu såg det då ut att arta sig
för en stackars, värnlös flicka, som måste
söka sitt uppehälle hos andra! Men frun
hade underlåtit att beskrifva kokerskan. Med
en smula estetiskt sinne kan väl hvar män-
niska förstå, att man ieke dagligen lefver
tillsammans med en kvinna, som har en
sådan näsa. Stor, potatisformad och ound-
viklig i alla vändningar framkallade den en
hel dags tårefloder hos vår fröken, förtog
sömn och aptit. Hon insåg, att hennes lifs-
safter skulle förtorka, om hon fördröjde sig i
detta hus. Hon gaf därför tillbaka en tredje-
del af årslönen och kom till delta pris loss
från sitt lidande.
Nu började hon verkligen blifva ledsen:
hvarför skulle just hon hafva så oerhörda
svårigheter i världen att kämpa emot? Hvad
visste de rika, gemena fruarna, som prima i
sina sammetskläder, om den hårda lott, som
deras tjänande medsystrar fått på sin del.
Men hon fick en idé! Hon skulle minsann
bekväma sig att själf göra ett försök. Hon
gick på visit under mottagningstimmen till
statsrådinnan, som hon sett förr i världen
hos någon af sina fruar. Bad om en stunds
samtal för att få upplysning om ministerfru-
arnas karaktär, om det var någon statsrådin-
nan kunde garantera värd att offra sina tjän-
ster på. Hon ville icke helt och hållet taga
sin hand ifrån mänskligheten, förrän hon gjort
detta försök. Hon bad att få utveckla sina
åsikter för den något förvånade grefvinnan.
Förr i världen visste hon, att det fråga-
des om lof för att blifva ledig och gå ut,
men det faller af sig själft, att det nu mer
är alldeles bortlagdt. En sådan inskränkning
i en människas fri- och rättigheter skulle hon
då aldrig hafva underkastat sig, äfven om
hon varit nog olycklig att lefva i ett förgånget
århundrade. »Nu fordra vi som en skyldig
höflighet, att herrskapet rådgör, om dagen
är lämplig för en middagsbjudning, det blir
en obehaglig koilition, ifall vi förut mottagit
en invitation. Sjukdom gilla vi ej heller, det
är så osundt att bo i ett hus, där någon
icke mår väl; vi gå genast, när sådan in-
träffar; vårt enda kapital är hälsan, så den
riskera vi ej. Betjänt se vi gärna, att det
finns, det är så bra att få sina skodon skötta
af en kraftig hand; dessutom ger det litet
omväxling åt vår sorgliga tillvaro att utbyta
åsikter med en man.»
Grefvinnan började röra på sig litet oroligt,
men förklarade helt artigt, att hon aldrig hade
för sed att redogöra för sin umgängeskrets’
förhållanden än mindre sina vänners karak-
tär: hon kunde nog inte i detta fall stå till
tjänst.
Det mulnade på allvar. Hon gick till ho-
tellet och tänkte. Tills vidare hade hon ju
att lefva af, något skulle väl kunna göras
ändå. Om hon till en början skulle agitera
för en demonstrationsdag för kvinnliga — ja
hvad för ord skulle hon fylla i: »servanter»
var nog finare än det råa »tjänare», men hon
förstod icke riktigt, hvarför frun, som brukat
använda det, alltid fått en viss föraktlig krök-
ning på läppen. Kanske inte alla förstodo,
hvilka som skulle demonstrera, om hon an-
vände ett för fint ord. — Nå, det fick blifva
en senare fråga, viktigare var att hitta på
något att samlas ikring, som vore nytt och
kunde slå an.
Den där gamla normalarbetstiden var det då
ingen framfärd med, för allt hvad karlarne
åbäka sig. Det hade hon trott förut, ty allt
hvad normalt heter går inte i våra dagar,
inte en gång underkläder, bara för de sätta
normal framför. Nej, ett strå hvassare vore
att fordra procent eller andel i vinsten på
sammetsklassens nedriga pengar, vare sig de
hafva egen förmögenhet eller förtjäna grofva
slantar. Tio procent vore visst rätt bra. Där
hade hon sin idé!
»Jag går och talar vid den där uppoffrande
folkvännen och talaren, som är en sann vän
till de förtryckta; fem kronor i rådfrågnings-
taxa är det väl värdt.»
Han lär hafva funnit idén värd att beskyd-
das, och under en liten munter supé på Has-
selbacken gjordes program upp till en väldig
kvinnlig agitation.
Hur det kommer att gå, och när den skall
sättas i verket, vet inte jag, men i sinom tid
få vi, som hafva hälsan och framtiden, nog
upplefva det.
*1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
