Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. 27 oktober 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
1893
IDUN
Det är en ganska slipprig grund Sök fram din rena skyldighet
På andras tycke bygga Ur blindhets mörka gömma,
Och uppå ryktets lösa mund Och följ du den, när du den vet,
Sin lefnadsregel trygga. Låt världen sedan döma.
II. C. Nordenflycht.
Och som det mi en gång för alla tycks
ha blifvit mitt ödes hårda lott att före-
ställa de nnga, vackra damerna i »Idun»
för tidningens ännu älskvärdare läsarin-
nor, gjorde jag endast en stum4 men väl-
talig bugning och fattade pennan.
* *
*
Les extremes . . .
Yiktor Rydberg, den djupe tänkaren,
och Anna Malmgren, den skälmska, lek-
fulla artisten, ha båda sett dagens ljus i
Jönköping. Vättern har hviskat sagans
mystiska trollsånger i skaldens öra, medan
de klarblåa böljorna sjungit de gladaste
visor för den biifvande operettartisten...
Redan vid unga år kom Anna Malm-
gren med sina föräldrar till Stockholm.
Det var här hennes håg vaknade för sce-
nen — en lidelsefull, obetvingelig läng-
tan efter denna bizarra värld af målade
himlar, falska diamanter, gnistrande i
rampljus, kronor af papp, fetsmink och
bomullstrikåer. Men den som längtar,
ser allt detta i fantasiens trollska skim-
mer, och den som nått sin längtans mål
— de bräder som föreställa världen —
vill inte andas någon annan luft än tea-
terns, kan inte lefva utan spänningen,
utan applåderna: scenen är suggestion,
teaterlifvet ett opiirus — vaknar man
från det, känner man sig främmande,
bortkommen; man måste berusa sig på
nytt — eller dö.
Anna Malmgren gaf sig icke, förrän
rampen skilde henne från salongen. Efter
att ha gått vid kungliga teaterns elevskola,
då förlagd till den nu rifna operans ar-
tistfoyer och ledd af nuvarande direktör
Christiernsson, anställdes hon vid f. d.
Mindre teatern — »Hammers lada» som
den på folkspråket så gemytligt kallades.
Här fick hon börja från början. Det
var inte tal om att spela stora roller, stå
först på affischerna, utan det var att sta-
tera, statera och statera. Har man då
inte karaktär, men är rasande väl växt,
med näpen profil och charmanta ögon,
går det ingenstädes i världen så lätt att
halka som på det grofva scengolfvet. Och
faller man — ja, det kan hända, att den
okända statisten i alla fall blir en lysande
stjärna, men det händer vida oftare, att
hon fallit för alltid och aldrig mera re-
ser sig . . .
Fru Lundberg eller, rättare sagdt, frö-
ken Malmgren ägde både karaktär och
energi. Och dessutom hade hon ännu
ett bättre vapen mot alla frestelser —- en
djup, varm, hängifven ungdomskärlek.
En sådan är, tyvärr, mycket sällsynt i
våra dagar, men den hör lika fullt till
de slags ting, som ha förmågan att för-
sätta berg.
Efter att Mindre teatern för alltid —
till stor sorg för det lefnadsglada Stock-
holm — stängt sina portar, engagerades
fröken Malmgren vid Södra teatern, och
det var nu hennes lyckas timme skulle slå.
Alla artister med energi och begåfning
ha ett sådant klockslag, efter hvilket de
kunna räkna framgångarna kväll efter
kväll. Ibland kan detta ögonblick låta
vänta på sig länge, ibland kan det kom-
ma med ens—den första aftonen. Hvarje
talang har sin stjärna, men det tar tid,-
innan den går upp.
Det var på Djurgårdsteatern, och man
gaf en bagatell, som hette »Stabstrum-
petaren».
Men från och med denna première
hade fröken Malmgren ett namn. Hela
Stockholm — det vill säga det Stockholm,
som icke låg vid badorter eller i skär-
gården — måste ut och se hennes »Em-
ma», höra hennes kupletter och se henne
dansa. Hvem minns inte:
»Tusselull...
ack, mitt guli,
du är mig kär —
låt mig med dig få leka,
dig kyssa, klappa, smeka —
dockan min, lätt och fin —
jag älskar dig —
kyss nu vackert mig!»
Det var kvinnlighet och behag i detta !
»Det hela är ingenting,» säger Kiel-
land, och han har rätt i afseende på
»Stabstrumpetaren», men i alla fall, det
låg så mycken charme öfver framställ-
ningen, så mycken natur, så mycken fi-
ness öfver föredraget, att jag tror knap-
past det fanns ett öga torrt i salongen,
när hon sjungit kupletterna till slut.
Och om konsten består i att af intet
göra mycket, då var Emmas repsesentant
den aftonen en storhet af första rangen...
Erån Stockholm bar det af till Göte-
borg.
Direktör Lorens Lundgren — kanske
en af de lyckligaste teaterdirektörer den
syperba handelsstaden ägt — hade ögon-
blickligen fäst henne vid sin teater.
Men här blef det annat af!
»Vi spelade då högre dramatik,» sade
fru Lundberg en gång till mig, på tal
om Göteborgssejouren. Och det var all-
deles riktigt.
Fredrikson, som gått i frivillig lands-
flykt från den hemtrefliga scenen vid
Trädgårdsgatan i Stockholm, spelade då
första fiolen på Göteborgsscenen. Och
häraf följde, att det blef den fina kome-
dien, hvilken blef som barn i huset vid
Kungsportsavenyen i Göteborg.
Och »Stabstrumpetarens» Emma blef
på sådant sätt — och det med glans —
göteborgarnes Ellen Hartman.
Hvilken smidig och mångsidig talang
fru Lundberg . . .
Förlåt! —- nu säger jag hädanefter fru
Lundberg, emedan ungdomskärleken till
sist tog ut sin rätt och hon en vacker
vårdag som skådespelaren Otto Lundbergs
hustru företog en liten wedding-trip till
södern. Det var så där en passant Tysk-
land, Bayern, Österrike, Tyrolen, Italien,
Schweiz — en härlig resa på tu man
hand som alldeles nygifta — jag njöt,
jag, som en galning, utan att vara gift!
Hvilken smidig och skiftande talang
fru Lundberg besitter, visade sig snart,
när hon återkom till Stockholm för att
ägna sin konst åt Svenska teatern. Men
att, hon äfven skulle göra lycka i operet-
ten — det hade väl näppeligen någon
annan än hennes lärare, Fritz Arlberg,
kunnat drömma om.
En vacker afton uppträdde hon emel-
lertid som den förälskade käcke, unge
väpnaren Sven i »Kejsarens nya kläder»
och väckte en storm af bifall. Näpen
och söt var hon, och den fina, eleganta
figuren gjorde äfven sitt till, att Sven
spelade sig rakt in i publikens hjärtan.
Men det man rent af förundrade sig öf-
ver var det musikaliska föredraget; rö-
sten var visst icke stor, med den var ut-
märkt väl skolad, klar och vinnande.
Från denna kväll datera sig fru Lund-
bergs triumfer som operettsångerska. Och
Amalia i »Röfvarbandet» eller Iza i »Bild-
huggaren Clemenceau» fördunklades helt
och hållet af den parisiskt förföriska Ni-
niche och den dämoniskt bländande »Fru
Hin».
I detta ögonblick är fru Lundberg ute-
slutande operettsångerska, och hennes
stjärna som sådan kommer sannolikt att
stiga, sedan hon i Paris studerat för en
af nutidens allra förnämsta artister i den
vägen, Jeanne Granier — för så framt
Granier tar några elever!
Utom Sveriges gränser har fru Lund-
berg gjort stor succés i Finland och Kö-
benhavn. Köbenhavnarne, som nyss förut
entusiastiskt applåderat den artistiskt raf-
finerade fru Anna Norries glänsande
konst, hyllade äfven nästan lika entusias-
tiskt fru Lundbergs Niniche. »Politiken»
sade en massa granna saker, och »Kön-
gens gamle By» fann henne »henrivende
sod».
Så fru Lundberg kan nu i Paris rik-
tigt hvila ut på sina skandinaviska lagrar.
❖ ❖
*
I det enskilda umgänget verkar fru
Lundberg inte det minsta operettdiva.
Hon är enkel och rättfram — en riktigt
korrekt hvardagsmänniska, icke ett spår
af teater. Men ser man in i hennes grå
ögon, finner man på botten en energisk
själ, som vet hvad den vill och helt sä-
kert äfven kan flamma af lidelse.
För öfrigt är fru Lundberg vid sidan
af sitt artistskap en utmärkt liten hustru
—- det har hennes man, skådespelaren
vid Södra, anförtrott mig i allra största
hemlighet — och hon äger endast en stor,
vild, fruktansvärd passion — att om som-
rarna få paddla i kanot.
Och det missunnar henne ingen —
allra minst
Daniel Fallström.
I fosterlandskärleken gifvas inga grader: den
som ej gör allt, har gjort intet, den som ej gif-
vier allt, har vägrat allt.
L. Börne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0342.html
