Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. 3 november 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
I DU N 1893
Den stora moderna formeln lyder sä: »Arbete, ännu mera arbete och alltjämt arbete»
L. Gambetta.
om hon gjort det lika mycket för sitt
eget nöje som för deras. Den som gjort
bekantskap med fröken von Hofstens
barnhistorier, torde det ej undgå, livilket
inflytande dessa barndomsintryck haft på
hennes egen berättarkonst.
Den värld, som fars och mosters be-
rättelser öppnat för den lifliga flickan,
fick snart för henne ökad betydelse. Från
att hafva varit stark och frisk angreps
hon nämligen vid sitt nionde är af en
sjuklighet, som kom att efterlämna spår
för lifvet. Länge var hon urståndsatt
att deltaga i sina jämnårigas rörliga le-
kar. Under denna stillavarandets tid
rörde sig hennes fantasi så mycket lifli-
gare, och läsning blef hennes största nöje.
Yid elfva års ålder fördes fröken von
Hofsten till Köbenhavn för att undergå
läkarebehandling och tillbragte liär fyra
pröfvande, men på samma gång rika och
utvecklande år. Tillsamman med en ung
danska, som blef hennes vän för lifvet,
åtnjöt hon här af en fint bildad lärarinna
en undervisning, som vidgade hennes syn
krets och väckte hennes intresse för litte-
ratur och poesi. Här nedlades äfven af
en utmärkt kristendomslärare hos henne
äfventyr i skog och mark under sommar-
ferierna hafva ända till senaste tiden va-
rit uteslutande föremålet för hennes skil-
dringar. I hennes sista bok, utkommen
till 3ulen år 1892, framträder dock hen-
nes berättarekonst från en ny sida. Hon
har här för den mognare ungdomen teck-
nat några »Minnen från den karolinska
tiden» och gjort detta liffullt och åskåd-
ligt genom att stödja framställningen på
samtida berättelser. Det är verkliga äf-
ventyr, som skildras här, och sådana som
kunna komma det unga hjärtat att klappa
fortare af fosterländsk stolthet eller med-
lidande.
Hvad än fröken von Hofsten härnäst
har att bjuda de unga, så kan man vara
ganska viss, att det skall blifva välkom-
met. Ty hennes ögon, som stråla med
ungdomligt lif under det snöhvita håret,
ha” också blick för hvad ungdom beliöf-
ver; hon är i besittning af den sympati-
ens slagruta, som leder till goda fynd.
Sigrid Leijonhufvud.
I blommande gräset ligger
en bild så underskön,
med slutna ögon. med läppar
öppnade som till bön.
t
Hvem år, som lutar sig öfver
den bleka bilden, hvem
förmår det eldiga lifvet
gjuta i hvarje lem ...?
* *
*
De minnesbilderna drogo
så blixtsnabbt.^drömlikt hän,
men piltens blåa ögon
brunno i glans så vån.
»Min faders ande,-» han sade
med glädje underbar,
böjde sig sakta och blåste
på litet fågelpar.
Strax flögo två hvita dufvor
från bäckens blomsterrand.
Men modern kysste med vördnad
sonens skaparhand.
Anna Knutson.
fröen till den varma och lefvande religio-
sitet, som är grundtonen i hennes be-
rättelser.
Då den unga flickan återkom till Sve-
rige, var hennes mor död och syskonkret-
sen skingrad. Först sjutton år senare
blef hennes älskade Valåsen, då i en af
brödernas ägo, åter hennes hem. Här i
den lilla björkomsusade, idylliskt belägna
stuga, som uppförts åt henne på barn-
domsminnenas mark, vaknade först be-
rättarehågen, De båda novellerna »Fa-
miljen Stark» och »Ett besök i Björk-
heda prästgård» (båda utgifna 1869) sågo
dagen här.
Dessa om fin iakttagelse och allvar i
lifsåskådning vittnande skildringar vunno
många vänner; isynnerhet var detta fallet
med den sistnämnda, som utgått i ett
par upplagor och öfversatts till norska
och engelska. Än större framgång vän-
tade dock författarinnan på ett annat
fält — barnberättelsens.
Fröken von Hofstens intresse för barn.
och förmåga att sätta sig in i deras
tankegång framlyser redan i hennes no-
veller och än mer i de bidrag hon på
1870-talet lämnade till en barntidning.
Då år 1877 vården om hennes brorsbarn
anförtroddes åt henne, fingo dessa anlag
rika tillfällen till utveckling. Den ena
liffulla teckningen efter den andra, häm-
tad ur de smås eget erfarenhetsområde,
nedskrefs nu, de samlades till böcker och
skickades ut i världen. Och hade »Mo-
ster Marie-Charlotte» vid skymningsbra-
san på Valåsen haft ifriga ahörare, så
glänste nu samma ifver i hundratals
barnaögon, då julen kom med några nya
Bilder ur barnavärlden».
Det är, som ofvan antydts, ej i sagans
brokigt fantastiska värld som fröken von
Hofsten inför sina unga åhörare. Deras
eget lif bland syskon och kamrater, deras
Återsken.
(Legend.)
JÇristus, den gudasände,
lekte vid bäckens rand.
formade bilder af lera
med liten barnahand.
Maria satt uti gråset
och. såg med undran glad
på piltens täcka små fåglar,
ställda i prydlig rad.
Hon kysste vinröda lockar
och ljufva läppar små:
»Min älskade son, hvem lärde
dig forma stoftet så?
»Se där två menlösa dufvor
och sparfven, späd och klen.
Se där en drömmande trana,
som hvilar på sitt ben.
» De tyckas, enhvar, så lika
rymdernas täcka släkt.. ■
De tyckas redo att flykta,
lyfta af lifvets fläkt.»
Då log den tankfulle lille
och såg mot fjärran blå.
Sin faders härlighet skönjde
hans minne drömlikt då:
Let var i tidernas början
en gyllne morgonstund —
o, hvilken doftande friskhet,
o. hvilken fager lundi
Kvinnoarbete.
Några tankar i en dagsfråga, för ldun af Lohe.
I.
»Utan ryggrad.»
»7K\m kvinnorna, såväl de gifta som de
^v\/ ogifta, under senare hälften af sjut-
tonhundratalet och förra hälften af 1800-
talet finnes åtskilligt att säga, och vid en jäm-
förelse mellan våra egna unga damer och
denna tids tror jag »de gamla» i mångastyc-
ken vinna priset.
Jag sammanträffade för ej så länge sedan
med en gammal dam, som fyllt sina 90 år,
men det oaktadt hade både sina själs- och
kroppskrafter i behåll, och denna älskvärda
gamla berättade mig mångt och mycket om
»kvinnofrågan» förr i världen.
Uppfostran gick då helt och hållet ut på
att förvärfva praktiska kunskaper i konsten
att sköta ett hushåll och skicka sig väl, men
boken fick i det närmaste ligga orörd. Om
man undantager lektioner i »språket», hvar-
med menades franskan, jämte en hel massa
namn i geografien, ju fler dess bättre, och
dito i historien med ett plus af årtal, så
kunna de bokliga kunskaperna vara uppräk-
nade — såvida man ej smög sig till att stu-
dera brödernas böcker. Om man därtill läg-
ger undervisning i klaverspelning och ritning,
efter cirklade och prydliga planscher, jämte
en mängd finare handarbeten, såsom schatter-
söm, hålsöm, tambursöm och klumpsöm, så
är den »finare uppfostran» tämligen grund-
ligt omtalad. Men desto mera återstod det
i hushållskonsten ; det är visserligen stor konst
att kunna hushålla, men någon hushållskonst
finr.es ej nu mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0350.html
