Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 15 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
1893
IDUN
Hoppet splittras åter och åter,
Dock aldrig hjärtat det efterlåter,
Som våg sig hvällver öfver våg
Och aldrig tröttas deras tåg.
Just däri hafvets väsen röjes,
Att böljan ständigt sänkes och höjes ;
Och att det hoppas dag från dag —
Se, det är hjärtats böljeslag.
Rückert.
s^trvW*************************************************************************************
Tidigt invigd i lifvets sorger sökte hon,
hvarhelst hon kom, mildra dem och drog
aldrig i betänkande att försaka för egen
del, om hon därmed kunde glädja andra.
Så danades hon redan i ungdomen till det
värf den mognade kvinnan blef kallad
att fylla.
Sommaren år 1879 utnämndes hennes
fästman, herr Sten Drakenberg, till sta-
tionsinspektor på Mon, och den 13 de-
cember samma år hemförde han sin brud.
Det lilla hemmet blef i glädje och
vänlighet en ljuspunkt ut öfver den vida
mon, men det fick ock kännas vid he-
dens faror och enslighet. Kampen mot
snöstormar och manshöga drifvor bröt
snart den unge inspektörens krafter. Det
halp icke, att han flyttades till det vackra
och skyddade Västra Ed; sjukdomsfröet
hade redan slagit rot.
Naturen i norden har ett vemodigt
tycke, och stämningen öfver det fagra
lilla hemmet vid stranden af Stora Le
liknade redan från början sommarkväl-
lens skymning. Solen sjunker i en bädd
af guld, men natten bryter in.
Fru Drakenberg var änka, och med en
liten son vid handen återvände hon till
sin moders hem i Göteborg,i Där, i sam-
ma hus där hon lekt sin barndoms glada
lekar och hvarest hon som fullvuxen
stått vid sin faders dödsbädd, byggde
hon nu af spillror sitt ensamma lilla bo,
men både för utkomst och af behof att
komma i verksamhet såg hon sig om efter
en plats.
Det syntes henne nästan omöjligt att
finna en passande sådan, då hon en af-
ton i ett sällskap träffade föreståndarin-
nan vid skolan för vanföra i Göteborg,
fru Alice Bonthron, som erbjöd henne en
verksamhet liknande hennes egen. Såväl
i Stockholm vid Eugeniahemmet som i
Helsingborg planlades då dylika skolor.
Eru Drakenberg tog med tacksamhet
emot det vänliga anbudet. Praktisk och
driftig som hon är, satte hon sig lätt in
i att som lam, blind eller i saknad af
högra handen dels utföra de arbeten, hon
var van vid, dels lära sig nya. Det vär-
sta var att dagligen nödgas se så myc-
ket elände och lidande, men hennes gläd-
tighet tog ut sin rätt, hon visste hvad
sorg ville säga, men ock hvad kärlek
kunde göra, och så blef det solsken äf-
ven här. I detta, att bland dessa arma
sprida ljus och kärlek, är hon visst icke
ensam, ty så göra alla de kvinnor, hvilka
arbeta i skolorna för lytta och vanföra,
och ett besök där stärker därför vår tro
på det goda och värmer upp kärleken
till de lidande.
I oktober år 1887 tillträdde fru Dra-
kenberg sin plats vid den då öppnade
skolan för vanföra i Helsingborg. Den
började anspråkslöst, men redan följande
år behöfdes en biträdande lärarinna, och
hösten därpå inflyttade skolan i en större
lokal. Pyra flickor fingo hel inackorde-
ring och åt alla eleverna serverades mid-
dagar.
Våren år 1891 förändrades skolans namn
till Hemmet för vanföra. Den fick ett
eget, hälsosamt beläget hus med den
vackraste utsikt öfver Sundet. Elevan-
talet växlade mellan 16—30, däraf 12—
20 i sender bodde i skolan. Sista året
den besökt af 45 elever. Med så
var
vidgad verksamhet ökades lärarinnornas
antal till tre, hvilkas uppgift det var att
undervisa 16—30 män och kvinnor (de
flesta eleverna vid dessa skolor äro full-
vuxna) i stolflätning, korgmakeri, borst-
binderi, svarfnipg, halmflätning, linne-
söm, stickning m. m.
Dessutom skulle föreståndarinnan taga
emot beställningar, sköta räkenskaperna,
öfvervaka hushållet och bära ansvar för
de i hemmet boende. Det sista var kan-
ske det svåraste och det, hvartill just
behöfdes fru Drakenbergs frisinnade och
på samma gång allvarliga uppfattning af
lifvet samt hennes stora förmåga att
skilja på bisak och hufvudsak. Men var
hennes arbete ofta tungt, så var det dock
välsignelserikt, och härtill bidrogo icke
minst de lyckliga sanitära förhållanden,
under hvilka hon arbetade. Många åter-
vunno hälsa och krafter. Den saknade
eller skadade lemmen kunde väl icke
helt återställas, men de hade utan den
lärt sig ett arbete, med hvilket de myc-
ket snart kunde försörja sig; de hade
blifvit nyttiga samhällsmedlemmar och
mången, som nedtryckt af andligt och
lekamligt elände kommit till skolan, läm-
nade den icke blott med tro på männi-
skornas godhet och kärlek, utan med lef-
vande förtröstan på Gud.
Från verksamheten i Helsingborg kal-
lades fru Drakenberg detta år att öfver-
taga Arbetsskolan för lytta och vanföra
i Stockholm. Det var svårt för henne
att lämna ett fält, där hon, så att säga,
brutit marken, detta så mycket mer som
skolans styrelse ogärna ville mista henne,
men omtanken för sonens uppfostran ma-
nade henne att mottaga anbudet och den
1 september började hon sitt arbete i
Stockholm.
Skolan där hade redan före fru Dra-
kenbergs ankomst varit i verksamhet så
länge, att elever, hvilka där utbildats,
nu försörja sig själfva. Så är en man,
hvars alla fingrar på högra handen blif-
vit amputerade, borstbindare i Sundsvall,
och en lam flicka har lärt sig att sy på
maskin, så att hon nu hjälper sin mor,
hvilken är bosatt i Stockholm, med sömnad.
Yid Sveavägen (Stora Badstugatan) 92
är Arbetsskolan för lytta och vanföra be-
lägen, och dit inbjuda vi för saken in-
tresserade att mellan klockan 9—12 för-
middagen och 1—4 eftermiddagen göra
besök. Det är visserligen en trång, men
ljus och bekväm lokal, och de finna där
17 barn, mer och mindre ofärdiga, sys-
selsatta med snickeri, svarfning, linne-
söm med mera. Har ni tid att tala med
föreståndarinnan en stund, får ni höra,
att elever från landsorten inackorderas i
hyggliga hem och att åt de fattigaste, så-
väl därifrån som från Stockholm, utde-
las matpoletter. Läkarevård, medicin och
bandager äro där som vid de andra sko-
lorna af samma slag kostnadsfria. Ett
önskemål för skolan är naturligtvis eget
hus med rymliga lärosalar, ljusa, luftiga
sofrum och en god mathållning. Säkert,
så hoppas både föreståndarinnan och sko-
lans vänner, skall detta inte heller låta
vänta på sig, när stockholmarne med sitt
vakna deltagande för allt lidande om-
fatta detta företag.
Till. att börja med är skolan tacksam
för beställningar. Skånska husarrege-
mentet var en god afnämare till Hem-
met för vanföras borstar och sådana
kunna också behöfvas vid de många i
Stockholm förlagda regementena. I Göte-
borg är mången vacker utstyrsel förfär-
digad af lama och blinda, och ville huf-
vudstadens damer också uppmuntra sin
skola, skulle nog lika vackra arbeten där
kunna utföras.
De, som ha största nyttan af dessa
skolor, äro landsbygdens arma. De åter-
vända i regeln till sina hem som små
yrkesidkare, och skolan i Stockholm lik-
som de i landsorterna äro också inrät-
tade för svenska folket. Fördenskull är
det vi i Iduns spalter vågat taga så stort
utrymme för vår skildring, idun är ju
damernas, jag skulle hellre vilja säga de
svenska kvinnornas egen tidning. Kvin-
nan ömmar mer än mannen för nöden,
men hon gör det också oförståndigare än
han, då hon tror, att med stundens hjälp
är allt hulpet. Det är dock icke så; en
verklig hjälp liksom en sann glädje må-
ste förberedas oftast med försakelse och
arbete.
Därför, kommer till eder ute på lands-
bygden en blind, lam eller på annat sätt
vanför tiggare, gifven dessa icke endast
en måltid mat och kanske husrum öfver
natten, utan skaffen dem en framtid.
Och kunnen I icke själfva bidraga där-
till, vänden er till kommunens ordföran-
de, till fattigvård och pastorsämbete, och
tröttnen icke, förrän I fått in den arme
i närmaste skola för vanföra! Då sko-
len ock I, liksom den kvinna, hvars
bild i dag pryder Idun, få vara solstrå-
lar, som smälta isarna och locka fram
blommorna, trons och kärlekens blom-
mor ur frusna människohjärtan.
Amanc/a Leff/er.
&
Människokärlekens högtid.
a
ulen, människokärlekens högtid, närmar
sig med stora steg, och för de flesta
af Iduns unga läsarinnor är arbetet med
de glada förberedelserna därtill, de s. k.
julklapparna, redan länge i full gäng. Alla
söka vi efter bästa förmåga fundera ut nå-
gon liten glad öfverraskning åt våra kära,
våra barn, föräldrar eller syskon. Men
under allt detta sysslande med julklappar,
detta syende och broderande, torde väl nå-
Fotogénköket »PRIMUS» ■
Öfver 15,000 Bålda på ett år.
Lika användbart vinter som sommar.
T_
_
_
_
_
_
_
_Trnlro fio. Ortt.. rtPVl m «•fritt.
fe _
Fotogénköket »PRIMUS»
B. A. Hjorth & C:o,
5 Klara norra Kyrkogata 5
o 3
TT m
Ytterst bränslebesparande.
Fotogénen brinner i gasform.
Explosion omöjlig. Lätt att sköta.
lUOlUU VlUVJlit). -
-
-
-
-
-
-
—-
Tn tron fnt.nirÅrmtsvettnine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
