Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 I DÜ N 1896
H
P g
^ a
!» jïï
‘d g
H Kf
!»■ M
*d H
H W
P _
d- Çk
l-H £2
0: "
« «
d~ ®
J»: ©
P ©
fL, «
* ^
P ©
s S
; 3
4 m
P* fis
" §
B
03
CD
=3
Oförrättadt ärende.
Skiss för Idun af
Wilma. Lindhé.
(Forts. o. slut.)
Magda hade ej velat tillstå det för sig själf;
men nu rodnade hon öfver att nödgas erkänna
att det var kärleken hon farit bort att söka och
att hon trott sig älska, blott därför att hon så
gärna velat finna hvad hon sökt.
Hon kände sig liksom befriad från tunga fjätt-
rar; men på samma gång var det så smärtsamt
bittert, ty säkerligen var det sista gången i hen-
nes lif en man bjöd henne sitt hjärta.
Hon öppnade skrifportföljen och valde tvek-
samt bland papperen, som för att vinna tid,
men när hon skref, var det med samma säkra,
raska hand som alltid.
När hon slutat, stodo ögonen fulla af tårar, ty
det var dock ett lifshopp hon begrafde. »Hvad
honom angår,» tänkte hon med en viss bitter-
het, »behöfver jag ej oroa mig, ty lika het som
han värit, lika fort svalnar han.»
Hade hon kunnat se upp till honom, därför
att han var större och bättre än hon, med fast-
het i karaktären, renhet i sinnet, stål i viljan —
då hade ett helt annat bref skrifvits.
Kanske fordrade hon för mycket, därför att
hon en gång fått så litet? Kanske var hennes
ideal — mannen hos hvilken allvaret parades
med mildhet, kraften med fördragsamhet, ömhe-
ten med finkänslighet — endast ett fantasifoster?
Men om hon mött en sådan man, då skulle intet
— ej ens hennes barn — hindrat henne att häfda
sin människorätt genom att lefva lifvet efter sitt
eget sinne till rikare utveckling. För henne var
det för sent — men för dottern?
Om en sådan man funnes? Då hade hon som
mor en uppgift att fylla, som borde taga alla
hennes krafter i anspråk — den att göra sitt
barn honom värdig.
Vårsolen sken in i rummet, och när hon såg
sig omkring, var det som om hon först i denna
stund kommit hem.
Där stodo hennes växter med yfviga blad,
knoppar och blommor — långt vackrare än då
hon for — och Elin, som skött dem, hade ej ens
fått ett tack.
Där stod pianot — försummadt och igenslaget
— där böckerna, planschverken, de gamla kära
möblerna och dessa otaliga småting, som ordnade
till ett harmoniskt helt gifva liksom själ och
doft åt ett hem. Och allt var hennes! Hon
kunde göra därmed hur hon ville. Frihet upp-
vägde mycket!
Verksamhetsbegäret trängde sig inpå henne,
starkare än någonsin, liksom på en människa
som efter en sjukdom vill taga igen den förlo-
rade tiden.
I ett nu hade hon hatt och kofta på sig och
stod ute på trappan.
Solen sken varm och luften låg klar och tin-
drande öfver backar och hult, där löfskogen skif-
tade mellan brunt och grönt.
Hon stod med händerna i kors och bara såg,
medan vinden smekte hennes tinningar.
Det var vår, härlig, välsignad vår — nu först
såg hon det!
Middagsklockan ringde in folket. Arbetarne
kommo öfver gården i tunga, leriga stöflar, häl-
sande på henne som på en återfunnen vän, och
hon talade vid dem, en för en, och lät dem be-
rätta om allt sitt.
Äfven de voro så godt som hennes egendom
i den mening att de och de deras togo en så stor
del af hennes tankar, tid och omvårdnad i an-
språk.
Inspektorn kom sist af alla och hälsade skyggt,
synbarligen tveksam,om han skulle våga sig fram.
Hon räckte ut sin hand.
»Välkommen åter,» sade han bugande.
»Vårsäden står vacker, ser jag,» svarade hon,
»vackrare än jag sett den på, hela vägen.»
Så smålog hon vid tanken på att hon ingen-
ting sett förr än just nu.
Flau stod kvar, tummande på mössan. »IFar
frun fått någon ny inspector?»
»Har inte herr Engvall skaffat sig annan plats
då?»
»Nej ! Jag tänkte — jag hoppades i det längsta.»
Han såg upp med något listigt, smått skälm-
aktigt i ögonen, som om han genomskådat henne.
»Jag ville åtminstone vänta.»
»Så låter vi detta, liksom allt annat, bli vid
det gamla,» sade hon trohjärtadt.
»Det skall frun aldrig behöfva ångra!»
»Mamma !»
Det var Elin som stod bredvid henne, med en
bukett blåsippor i handen.
Det hade legat jubel i rösten, men i sättet att
räcka fram blommorna, liksom i de förgråtna
ögonen, låg en bön om förlåtelse.
Utan ett ord slöt modern henne i sin famn
och smekte henne, som hon gjorde då hon var
ett litet, litet barn, som skulle tröstas öfver en
blånad eller en förolyckad leksak.
»Om mamma visste, hur ledsen jag varit och
hur jag längtat?» snyftade Elin krampaktigt.
»Det tror jag, barnet mitt, men nu är det bra
igen! Kanske har din mor inte heller haft det
så godt.»
»Lilla mamma! — men — du förstår hvad jag
menar — är det för min skull?»
De klara barnaögonen frågade ännu mera ängs-
ligt än den darrande stämman.
»Nej,» kom det dröjande ■— »för min egen.»
»A, hvad jag är glad!» svarade dottern och
smekte moderns hand, medan det rörliga barna-
sinnet med ens kastade bekymrens börda ifrån
sig. »Kom då genast och se, hur det står till
med drifbänkarna, hönsen, kalfvarna och allt-
sammans!» ropade hon ifrigt och drog modem
med sig. Och denna följde lyckligare än hon känt
sig på många, många år.
––––a.––––
Innehållsförteckning.
Agnes Ekholm; d:r Nils Ekholms maka, af G. S. (Med
porträtt). — »Pojkstreck»; af Ave. — »Litet gnabb ibland» ;
en sommsrskiss af Mathilda Langtet. — Barnajoller; af J.
F. — I »Röda salongen»; ett ungdomsminne, skildradtför
Idun af Linnea. — Runebergs kvinnliga anförvandter; för
Idun af Hellen Lindgren. (Forts. o. slut). — Utsäde ; af A.
M. — Af vikt.–––Ur notisboken. •— Teater och musik.
— Oförrättadt ärende; skiss för Idun afVilma Lindhé. (Forts,
och slut). — Tidsfördrif.
–––- *–––-
tarotatr.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En fånge jag var, men jag sprängde
mitt fängsel
Och utgick som segrare, lycklig och
fri;
Och fulhet och ringhet kring mig
satt sitt stängsel,
Men nu är mitt lif blott en skön
poesi.
Nu mörkret ej längre kring mig drar
sin slöja;
Jag badar mig ijufligt i solljusets
älf.
Flur härligt det är att från gruset
sig höja —
Ack, skönt är ju lifvet, och skön är
jag själf!
Och fröjder och njutningar leende
locka —
Jag njuter förnöjd allt hvad lifvet
mig gaf.
Från skönhetens läppar jag kyssar
vill plocka
Och blifva de skönas förklarade slaf.
Och när jag ej mera kan svärma
och njuta,
Kurtisen och nöjet ej hålla mig
varm —
Då vill jag heroiskt min tillvaro
sluta
Och sjunka helt trött i förintelsens
barm.
Apollogestalten, som tjusat så mån-
gen, —
Turisten i glädjens och skönhetens
värld —
Den har du nu fast. Var nu skonsam
mot fången!
Och såsom troféer du får från min
färd:
Ett vattendrag, som du i Norrland
kan finna,
Hur lugnt majestätiskt det störtar
i haf;
Hur ju mången fager, förtjusande
kvinna
Sig visar emot sin tillbedjande slaf,
(Men därmed hon endast sin makt
önskar öka,
Ty säkert hon ger både hjärta och
hand) ;
Hvad nog under stormar man ifrigt
skall söka —
Ej endast på haf, utan äfven på
land;
Hvad säkert förmår lyfta hatten från
hjässa,
Ja, vore det än på den stoltaste
man;
Ett verktyg hvarmed man allt trub-
bigt kan hvässa;
En preposition, som i svenskan du
fann;
Nämn så trenne verb uti imperati-
ven;
Och hvad ifrån folk man väl skil-
jer förvisst
(Ty nog får man antaga skillnaden
gifven) ;
En allbekant typ för den argaste
list;
En gåfva, som är oss från himme-
len gifven
Och för hvarje varelse dyrbar och
kär;
Ett verb uti presens och indikativen,
Och oregelbundet dessutom det är;
Hvad nog i processer man söker att
finna,
Jag tror, mot de vittnen, som mot-
v parten har. —
Och nu skall ditt bifall helt säkert
jag vinna,
Fast ej af troféerna fler finnas kvar.
L—a.
Charad.
Uti mitt första kölden brytes,
I värme och i ljus förbytes.
Mitt andra värme ock förlänar,
Om rätt man sig däraf betjänar.
I vetenskapens tjänst mitt hela
Martyrers grymma lott få dela.
Pirfvel.
Triangelaritmogryf.
1) Sötsak, 2) en bok, 3) turkiskt
mansnamn, 4) husgeråd, 5) bokföra-
reterm, 6) bokstaf.
G—k.
Metamorfos.
B * * M
A * E
S * * * R
E * A
L * N
Hur kan man komma från Basel
till Meran genom fyra mellanord?
Hvarje mellanord uppstår ur det
föregående genom att man förvand-
lar två bokstäfver för hvarje gång.
Flvilka bokstäfver som skola för-
vandlas, utmärkes genom stjärnorna.
Att omflytta bokstäfverna är ej till-
låtet.
Följande 20 bokstäfver skola an-
vändas för mellanorden : 2 a, 2 b,
2 e, 4 i, 3 1, 1 m, 2 n, 4 t.
S. L.
Ordförvandlingsgåta.
Sot, säl, tom, 1er, ros.
Hvart och ett af de ofvanstående
orden skall, genom förändring af en
bokstaf, förvandlas till ett annat ord.
Äro de rätta orden funna, så bilda
de vid förvandlingen borttagna bok-
stäfverna namnet på en svensk stad
och de i deras ställe använda nam-
net på en annan sådan.
S. L.
Lösningar.
Charaden: Malmö.
Tabula onagican:
2 10 4 10 8
12 78 1 6
3 2 11 5 13
11 84 9 2
G 77 9 5
Aritmoremet: Stegeborg; bro, get, Ester, gret,
stege, ost, Set, Georg, Bo, Ebro, eget bo, sorg,
torg, rose, Eger, tre, steg, borste.
Gåtan: Ledas sadel.
Pyramidgåtan : A
DAM
MOROT
H Ä N G L Å S
EDVARD INA
TIOTUSENTAL
Ordkedjan : Sade—adel—dela—elak—lake—
Aken—Kent.
Bland nu befintliga Cacaosorter U I 1 j f*APÄO
intages säkert förnämsta platsen af MULI IVIMIW
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
