Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 415
IDUN
Så huldrik på hans hjärta
Sin hand och log och gick.
Allt modern i drömmen skådar —
Och ser väl mer än så
Och vaknar och hör, hur hunden
Ger till ett tjut just då.
Där ligger sonen utsträckt,
Och hennes son är död.
Och öfver hans bleka anlet’
Gjuts morgonsolen röd.
Med knäppta händer stod modern
Till mods så underlig
Och sjöng andäktigt stilla:
>Maria, pris ske dig!»
sk *
sk
Dagligen ser Ester för sig processionen, mo-
dern stödjande sin son, denne med vaxhjärtat
framför Mariabilden och slutligen morgonrod-
naden, belysande den dödes ansikte, som för
henne tagit studentens drag.
Ilon minns det skälfvande uttrycket i den
läsandes röst, och hon tror sig ha hört hans
historia. Hon ville bedja för honom, men hon
är rädd att bedja honom i döden.
* *
*
Nästa gång han kommer, är Ester ensam.
Han sätter sig bredvid henne vid bordet. Det
är en mörk, regnig dag.
»Jag har längtat hit,» säger han, »längtat
som till en syster. Jag har ingen sådan.»
Esters oskuldsfulla, allvarliga leende bryter
fram i all sin ljufhet.
»Välkommen,» svarar hon och räcker honom
handen.
»Längtat,» forsätter han, böjer sig ned och
kysser hennes hand, »därför att du är som
du är, Ester. Du missförstår mig inte, dd
jag kysser din hand. Vi äro vänner.»
De sitta tysta en stund. Så frågar Ester sakta :
»Är hon död, Henrik?»
Han ser först förvånad på henne, så lyser
det till af förståelse i hans blick.
»Nej,» svarar han äfven lågmäldt, »inte död. »
Hon ville jubla, men sittpr gripen af en
underlig beklämning. Hon bleknar och har
svårt att andas. Det känns, som om en hand
hårdt grepe om och långsamt hoptryckte hennes
hjärta, till hvilket hon ofrivilligt för handen.
Henrik märker ej detta. Han sitter och ser
ned med hufvudet lutadt i handen.
»I en dikt af Heine,» fortsätter han, »be-
skrifves det, hur sultanens dotter hvar afton
går till springbrunnen, och hur hvar afton
slafven kommer dit och hämtar vatten, medan
han blir allt blekare. Då går prinsessan fram
till honom och frågar efter hans namn, hans fä-
derneort och af hvilken stam han är. Och han
svarar: ’Jag är slafven Mohammed frän Yemen,
af stammen Asra, dessa som dö, när de älska’.»
» Welche sterben, wenn sie lieben, » upprepar
han nästan hviskande. Och sedan lika sakta:
»Jag är som slafven.»
Krampen har upphört i Esters bröst, och
i hennes tappra lilla hjärta segrar en känsla
af förtröstan för honom.
»Är hon ej död, kan jag ju bedja för dig?»
utbrister hon.
»Så likt eD from liten syster, » svarar han små-
leende. Så skrattar han lätt med sitt veka tonfall.
»East man inte tror, så känns det ändå
ljuft, då kvinnor bedja för en,» tillägger han.
Hans hand vidrör lätt hennes hår.
»Jag skall inte stanna längre nu, eftersom
din far inte är hemma. Vid den här heder-
värda gatan kan folk prata så det förslår.»
Borta är han, och hon ligger på knä och
utbrister med andakt:
»Gode gud och alla heliga änglar, gif honom
lyckan !» — snart att tala om. Då
några år gått, fick mart ändå ett samtalsämne.
Den förr så fattige studenten, som bott vid
gatan där, hade blifvit en berömd författare
genom ett par arbeten, han gifvit ut. Och han
hade, så fin och förnäm nu, gått arm i arm med
kryddkrämarn ned för gatan. Ty det lär ha
varit denne och ingen annan, som hjälpt fram
honom med pengar till studier.
Men så hade det inte varit nog med det.
En dag hade han visat sig på nytt, ej ensam,
men arm i arm med en dam, så vacker och
ståtlig, som man väl ännu aldrig sett där; och
så lyckliga och strålande och förnäma hade
de sett ut, som man nånsin kunde tänka sig,
att en förr så fattig student kunde komma att
göra. Och ett lysande parti skulle det bli,
det visste flere. Och till kryddkrämarns hade
de gått, och där hade de stannat både länge
och väl. Och när de gingo tillbaka, hade de
bara haft öga för hvarandra.
Men icke långt efter hade något inträffat,
som plötsligt fyllt den lilla gatan med häpnad
och bestörtning. Tänk att hon, magisterns
dotter och kryddkrämarns hustru, låg död. Svept
i hvita kläder med två vaxhvita små händer
korsade på bröstet. Utan att man alls varit
förberedd. »Det var hjärtfel,» hade doktorn
sagt. Men ändå kunde man inte förstå det.
Fadern oeh änklingen gingo vacklande, stöd-
jande hvarandra, efter kistan och tyckte att det
hela var som en mörk, tung dröm.
Lille bror stod vid grafven med sin stora
hatt för ansiktet och utan ett spår af värdig-
het, snyftande likt ett barn, som han ännu var,
och likt en, som plötsligt blifvit moderlös.
Henrik stod också vid grafven, med böjdt
hufvud, blek och sorgbunden som förr i sina
fattiga dar. Majsolen kastade sin leende glans
ned öfver de brutna blomstren, som den snyf-
tande lilla gatan strött öfver kistan. Prästen
talade, men Henrik hörde ej; han grubblade.
Doft föll mullen mot kistan, och kyrkkloc-
korna började ringa. Då var det, som om
Henrik ur dess klang förnummit orden:
»Welche sterben, wenn sie lieben.»
Och suckande vände han långsamt tillbaka
till sin lycka.
Den lilla gatan återtog snart sin enformiga,
hvardagliga ton. Men hvar finns äfven den
oansenligaste gata, där ej stundom lifvet spelar
sina tragedier i människornas hjärtan?
(Illustratör : D. Ljungdahl.)
mm
;. i-i K
, vJlk
M»fÜ; &
i u
«1
På natten har hon en underlig dröm. Sankta
Maria kyrka är öppen, och hon går in dit
mellan liögtidsklädda skaror. Den är ej kal
och hvitmenad som i sin protestantiska skrud,
utan fylld med färger, rökelse och blommor.
Orgeln flöjtar stilla och pastoralt. Framme
öfver altaret synes den heliga familjen.
Ester går dit, tar ett vaxhjärta ur bröstet
på sig och lägger det knäböjande ned för ma-
donnan. I detsamma ser hon, att det bvitgula
vaxet är prydt med purpurröda små blommor.
Madonnan lutar sig fram med Jesusbarnet i
knäet, ser på hjärtat, gör en afvärjande rörelse,
skrattar lätt och säger :
»Gif det åt kryddkrämaren ! »
Ester vaknar; hon förargar sig åt denna
dröm, som börjat så vackert och slutat så dumt.
Och oupphörligt under dagens lopp komma
Marias ord till henne:
»Gif det åt kryddkrämaren!»
Men ju oftare de komma för henne, dess
allvarsammare ser hon ut. Hon tänker på
brors vinkar; men på något annat tänker hon
ej. Det gör henne i alla fall ledsen.
Far är borta till kvällen, men kommer hem
tidigare än hon väntat. Han slår armen om
hennes lif och för henne till soffan. Han ta-
lar om sitt lif, om deras fattigdom och deras
försakelse. Och han talar om, hur litet ung-
domsglädje hon haft. Han talar om, hvad hon
varit i hans lif, och hur hans bekymmer nu,
kanske det största han haft, är att hon skall
lämnas ensam, då han dör. Han talar om,
hvilken glädje, som skulle fylla honom, om
han visste att hon blefve lyckligt gift. Han
talar om kryddkrämaren, om hans förträffliga
egenskaper, och han talar äfven en smula om
hans stora inkomster. Ännu mer talar han,
och ju längre hon lyssnar, dess mörkare och
mer djupt tänkande bli hennes ögon.
Då de slutligen resa sig från soffan, är far
lycklig, och Ester tror. sig ha förstått madonnan.
* *
*
Den lilla gatan hade fått se bruden, magi-
sterns fattiga Ester, som den vackre, välbär-
gade kryddkrämaren gift sig med. Den flickan
hade allt tur hon, sade man, men så var hon
också söt. Så vacker som brud, fast en smula blek.
Högtidlig och stolt som en kunglig härold
hade lille bror stått där i sin långskörtade
frack och hållit den stora armstaken, medan
hans ögon blickat ut på folket, talat och sagt : det
är jag, godt folk, som
egentligen ställt till det
här, genom att jag af-
skuddade mig latinska
grammatikan oeh gaf mig
i handel!
Så blid och vänlig
som någonsin förr kom
och gick den unga frun,
och log gjörde hon ofta,
så hon var förstås lyck-
lig. Hon kunde väl inte
vara annat. Enkelt kläd-
de hon sig ännu, fast
fint, och inga later tog
hon sig. Men det var
ändå något oåtkomligt
och tillbakadraget hos
henne, som folk aldrig
rätt förstod sig på. Men
se, sade man, hon hade
aldrig rätt varit som an-
dra. 1 alla fall gjorde
hon intet väsen af sig,
och sådana tröttnar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0421.html
