- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
160

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 21 maj 1897 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

5s
3
£
Sss
ff
©
&
- ^
H A
II- ^
S3- ©
P ©
p,
©
u

*d
H
J»:
•d
ÿ»
tf-
H
:s

ffi
©
B
B
3
"I
b
ZG
b"""
go
160 I D (J N 1897
lockades jag sedan allt oftare in i salongen.
Det var en verklig njutning att höra denna
musik, och der var tillika en ögonfägnad att se
de två unga virtuoserna: hon blond, stilla och
behaglig; han mörk, vacker och eldig. Hvilket
välljud förstod han icke att framlocka med sin
stråke! Det var också en ung artist, som lof-
vade att en gång komma att intaga en rangplats
bland vårt lands musiei.
Innan många veckor förgått, trodde jag mig
finna, att den unge konstnärens ögon, då de
föllo på hans väna accompagnatrice, talade samma
smältande språk, som han förstod att framlocka
ur sin violin. Småningom blefvo musikstun-
derna färre, och de unga tu sågos allt oftare
promenera tillsammans på stranden. Bland bad-
societeten talades nu allmänt om förlofning. Jag
kom en afton ofrivilligt att bevittna en afskeds-
scen mellan de unga tu, och denna stjukte mig
i min tanke, att societetens aningar nog inte
voro så oriktiga denna gång.
Emellertid satt jag en dag nere vid strand-
promenaden och betraktade det blåa hafvet. En
smäcker liten båt styrde för fulla segel ut på
fjärden, och jag igenkände i de båda seglarne
Anna Hejne och hennes beundrare. I detsamma
kom en af badortens dygdfullkomligheter, fru H.,
och slog sig ned bredvid mig på soffan. Hon
og sin pince-nez, betraktade båtarne och igen-
kände de båda unga i deras lilla farkost. Då
var man icke så frisinnad i fråga om »konve-
nansen» som nu för tiden. Fru H. fann sig
högeligen »chockerad» af denna lilla seglats på
tu man hand, och först sedan de hvita seglen
försvunnit bakom udden, kunde hon vända sitt
intresse åt annat håll.
Då jag, ett par timmar senare, tagit mitt bad
och därefter trädde ut på den långa badhus-
bryggan, mötte mig en syn, som sedermera un-
der mången lång natt kom sömnen att fly mitt
läger, en syn, hvars fasa jag icke på åratal
kunde föijaga, och som jag aldrig skall kunna
förgäta. Det var båda de ungas liflösa, af vat-
ten drypande gestalter, som i detta ögonblick
lyftes ur en fiskarbåt och buros fram till bad-
huset. Det blef några fasans och förvirringens
ögonblick, under hvilka vi litet hvar sattes i
verksamhet för att söka återkalla de drunknada
till lif. Fiskrarne hade sett båten kantra och
genast skyndat till stället. Den unga flickan
hade de inom kort lyckats få upp i sin båt;
hennes hjärta slog ännu, och man lyckades snart
att väcka henne till lif. Men den unge mannen
hade de endast med stora ansträngningar och
efter förnyade dykningar lyckats få upp ur sjön.
Man gjorde energiska ansträngningar. Läkaren
arbetade flere timmar, men slutligen måste hvarje
försök att återkalla den unge artisten till lif
uppgifvas : han var död.
Den sorgliga tilldragelsen väckte allmänt del-
tagande. Ünga Anna Hejne insjuknade allvar-
samt, och, då hon efter sjukdomen ånyo visade
sig, hade hon blifvit en skugga af sig själf,
såg ut som sorgen och lidandet förkropps-
ligade. Litet hvar förstod, att det icke endast
var fasa cch sjukdom, som åstadkommit denna
förändring, utan att hon fått sitt hjärta krossadt
genom den unge artistens sorgliga slut. Hennes
mor förde henne en gång fram till mig, på det
att hon skulle tacka för det bistånd, jag lämnat
henne. Hon framförde tacksägelsen på ett lik-
nöjdt, nästan automatiskt sätt. Sedan såg jag
henne icke mera. Men den bleka, unga flickan
med det förstenade, hjärtskärande uttrycket
var en syn, som aldrig gick ur mitt minne, och
många- voro de deltagande tankar, jag i åratal
därefter ägnade henne.
Och nu har jag återsett henne som fru prost-
innan Hultman!
Jag slog ihop boken, reste mig beslutsamt,
tog en tidning och gick ut och satte mig på
verandan. Men mina tankar ville inte riktigt
följa med min läsning; de sysslade- envist med
prostinnan. Jag spratt nästan till, då jag fick se
henne komma upp på verandan. Jag kände, att
hön med en forskande blick betraktade mig, och
plötsligt kom hon fram till mig, presenterade
sig själf och frågade, huruvida hon var igenkänd.
»Ni påminner mig,» sade hon vid ett annat
tillfälle, då hon helt plötsligt, vid de första to-
nerna af Wicniawskis legend, rest sig, fattat
min arm och gått utom hörhåll för musiken,
»om mitt lifs på en gång gladaste och sorgliga-
ste minne, dess ungdomsglans och de drömmar
och förhoppningar, som så sorgligt gingo i kvaf.»
I hennes ögon glimmade det fram en under-
tryckt eld, som tydligt förrådde, att en smula
romantik dock slumrade kvar på bottnen af den
till utseendet så prosaiska lilla prästhustruns själ.
»Fast jag blott var tjugu år, då detta slag
drabbade mig, trodde jag, att lifvet för alltid för
mig fallit i spillror. Efter några år miste jag-
min mor. Jag stod då alldeles ensam och öf-
vergifven, utan huld och skydd, utan energi och
lefnadslust. Då bjöd mig en god, allvarlig präst-
man sitt hjärta och sin hand. Jag tvekade
länge och tyckte, att det skulle; vara ovärdigt
att mottaga så mycket af honom och hafva så
litet, så oändligt litet att gifva. Men han var
enträgen, fordrade så litet, och jag — jag kände
ett så stort behof af att finna en hamn och ett
hägn. Jag fann bådadera: en trofast, öfverse-
ende make och ett kärleksfullt välsignadt stöd.
Nu är jag gammal vorden, och jag prisar med
tacksamt hjärta och med gladt mod den lycka,
jag åtnjuter, men icke förty» (hennes stämma
fick något patetiskt) »Wieniawskis legend — ni
minns den ju? — den kan jag aldrig tåla att
höra återgifvas i jordiska toner, den vill jag icke
mera uppfatta med mina jordiska öron.»
Mycket väl mindes jag den härliga legenden,
sådan de hade spelat den och sådan jag hvarken
förr eller senare tyckt mig höra den.
En kvart senare sade hon godnatt, men då
var det åter fru prostinnan Hultman, som med
en smula säfligt tunga åtbörder och med ett
vänligt, godmodigt leende räckte mig en liten
knubbig hand till afsked.
—–––*––––-
Innehållsförteekning.
Cecilia Milow. (Med porträtt). — Kvinnofrågorna vid
1897 års riksdag — Som markens blomster! Ett genmäle
af Ellen Bergström. — I Stockholm: små utställningsfunde-
lingar och litet annat smått och godt, för Idun afLovisa
Petterkvist. Bref 1: »Iduns salong». — Konsten att möblera
sitt hem; en serie artiklar för Idun, utarbetad ai fack-
män. 2. — Kvinnorna på utställningen VII: En liten ori-
entering. Af Adolf Hellander. — För det blödande Grek-
land! — .Ur notisboken. — Vissnande minnen; af Vera
Vinge. 2: En kontrast. — Tidsfördrif.
CTQ
m
Sf
m
gs
P3T
ö
a.
rv ja s*
p4
CO
Sie*
60 *-î
n
B G
O «
? ‘-‘5
M < B
« 2
lira
cb P- ®
»tr-
2 <5 o
b gr
9 ©
<Q B
*4-
&
ts
O"
Mel
ßo 9 6 fà
*joranj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
När drifyorna ses smälta ner,
Och solen värmer mer och mer,
Då vaknar all naturen opp
Och safven börjar i sitt lopp.
När allting utom drifvan sväller
Af lif, när vågen högre kväller —
En fånge från sin boja fri —
Samt vinden drar dig ljum förbi,
Då är det jag som kommen är
Och löften i min famn jag bär.
Mitt korta lif det är en strid
Emellan varm och kulen tid.
Fastäh på elfva ben jag går,
Så kom jag lite sent i år.
På himlens vida fält en fager vand-
ringsman,
Kanske att man din hatt detsamma
kalla kan.
Hvad jorden alltid är, när drifvan
smälter.
Hvad klädningen ej blir, när magen
svälter.
Hvad som gymnasten är — det hvar
man vet.
Ett vattengräs, och hvad som vag-
gar det,
Samt plär åt annan sak sin lyft-
ning ge.
Hvarpå du vill ej dina kära se,
Och om du måste, hvad kan lindra
smärtan,
Den sanna känslans tolk för rörda
hjärtan ?
Det ena är det andra här. Och
se’n
Hvad gör du med din hjärna nu
min vän?
Utaf en socken nämn en liten del.
Hvarvid man svara får för sina fel ?
Ett simpelt uttryck för förakt och
spe,
Och om du hör det, ropa varnande
Ett nästan lika simpelt ord tillbaka.
Hvaraf man lagar mången läcker
kaka.
Hvarmed du skyler all din naken-
het.
Och hur den är som intet heligt vet.
Den fulaste benämning på ett löje.
Hvad flickan, nästan alltid, bär med
nöje.
Delice som passar bra, när du su-
perar.
Ett ämbetsrum. En dryck som
stimulerar.
Hvad du om hösten skaffar ny
ibland.
Du genom det kan binda dårens
hand.
Hvad vattnet har, och så har ock
ditt öga.
Hvad plägar präktigt bli från ber-
gen höga?
När lillan hälsar, säg hvad ropar
du?
Hvad man i stoftet ständigt sän-
/ ker ju.
Mitt herrskap, äfven jag i stoftet
rullar!
Jag längtar efter Fjäderholmens
kullar.
Amalia.
Namngåta.
Bilda af följande bokstäfver v
stafvelser nio dopnamn och u
dem så att de två första P1?8““-
verna i ett efterföljande n bokstal-
tid äro lika med de två amn a
sista i ett föregående, t. ex.
Ida, David:
Ois, sar, ag, ele, ra, leo,
ge, or, sus, d, p, atr, mi,
Gymnastik- och Velocipedkostymer
* Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. *
VAFtU !Vi AR KE
Srockhov.*
aga, ge, nar, a, da, ta, a, k, fae, gi,
ta, na, 1, ar.
Fix.
Gömda geografiska namn.
Tag ren nattskjorta på dig hvarje
söndagsafton.
Minst två mål om dagen bör man
äta.
Vid kylig väderlek sandas trotoa-
ren hvarje morgon.
En dalmas äter för två skåningar.
Han är en gammal ungkärl utan
intressen i lifvet.
Hög rang är det som han efter-
sträfvar.
Det stod ett gammalt bord af al
under den hundraåriga eken.
Ingen orgel låter i mitt tycke så
bra som ett piano.
En förståndig kusk retar ej sina
hästar.
Pollys pappa ristade hennes namn
i barken.
På sådan mark sår man ej råg
utan hafre.
En stark tro samlar proselyter.
Om du har näsduk på dig så an-
vänd den!
Somliga människor sakna fullkom-
ligt finkänslighet.
Hans gamla mor arbetar ut sig
för honom.
Hon låtsade ej om dessa dumma
människors näsvishet.
En ordentlig karl undviker att
komma i slagsmål.
Vi hafva saken klar.
jag arbetar åtta timmar om da-
“epjickan erhöll tvänne apelsiner af
sin far. _. , . . ,
Vår disponent rosar icke mark-
naden. T . j. .
Jag minnes dig med evig
tacksamhet.
Om du toge flera bi-
träden, skulle arbetet sä-
kert medhinnas.
Jag har aldrig någonsin föroläm-
pat henne.
Moster Maj & C-.o.
Mosaik.
Bedaktör F. Hellberg personligen
tillägnad af Moster Lisa.
u
EF
LTL
J
Lr1 r1 LHJ
mm
Ü
Ofvanstående 11 figurer, rätt sam-
manfogade, bilda en kvadrat.
Lösningar.
Logogryfen: Snörlif; fris, rön, öl, snö,
rös, nös, ris, slö, rö, örn, söl, sil, ö, Nil,
frös, föl, lif, is, ni, sir, fil, lins, lön, löf,
för, ös, snör, fin, lin, lös, fri.
Charaden : Tomfat.
Triangelgåtan: hare, Elsa, Helga.
Gåtan : Ronneby.
Förvandlingsgåtan: Norge; Nyland, Ore-
gon, Roskilde, Gloucester, Eisleben.
Extra beställningar & reparationer. * Vidstickiiiiigar.
Från fabriken Bryggaregatan 3, 1 tr. upp,
andra huset från Drottninggatan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free