Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 11 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899
de ju icke anses halva råd att betala mer än
5 à 6 kr. per månad för sin bostad. Det går
nog icke så lätt att få det öfriga att räcka
till mat, kläder, tvätt, m. m.
Den inkomst hemmet har för de uthyrda
rummen förslår icke ens att betala hyran för
våningen. Och utom hyran skola förestånder-
skans lön, ved, lyse och underhållningskostna-
den betalas. Därför är hemmet beroende af
välvilliga bidrag från allmänheten. Grundplå-
ten anskaffades genom en förra våren anord-
nad musikalisk-dramatisk soaré, till hemmets
uppsättning hafva intresserade personer skänkt
dels penningbidrag, dels linne, möbler och hus-
gerådssaker. Och för att gifva hemmet en
säkrare inkomst samt göra en framtida utvidg-
ning möjlig bildades i november förra året
»Föreningen Hemmet för arbeterskor», som har
att glädja sig åt rätt stor tillslutning.
Erfarenheten vis à vis det ekonomiska är
dock ännu för ringa, för att man med bestämd-
het skulle kunna veta, om de beräkningar, som
gjorts för hemmets utgifter, äro riktiga. En
liten utvidgning skulle dock troligen — om
kostnaderna för möbler och dylikt icke beräk-
nas — blifva mera utjämnande än betungande
för utgiftsstaten, ty hyran för samlingrummet
och förestånderskans rum blefve då delad på
fiere betalande rum.
Emellertid bör hemmet icke blifva /or stort.
Det skall icke vara en kasern, utan ett hem,
där arbeterskorna kunna trifvas och känna sig
på egen botten. Men när föreningens till-
gångar tillåta det, böra i stället fiere hem för
arbeterskor öppnas i olika delar af staden.
Detta är naturligtvis ett framtidsmål. Först
behöfver erfarenhet vinnas af detta första hem,
hvilket redan under sin korta tillvaro fått röna
bevis på, att det väckt intresse inom många
olika kretsar. Måtte detta intresse, intresset
för att motverka det fördärfliga inneboende-
systemets faror för unga arbeterskor, få fort-
fara och växa och föreningen vinna uppmunt-
ran, så att dess verksamhet blifver till nytta
och välsignelse.
OM »SKÖNHETENS BETYDELSE».
O
FVER DETTA ÄMNE hölls torsdagen den 2
d:s en liflig och sakrik diskussion i Kvinno-
klubben under fröken Hanna Anderssons ord-
förandeskap. Gäster för aftonen voro bl. a. fruarna
Hanna Hirsch-Pauli och Olga Fahræus, född Björke-
gren. Diskussionen inleddes af fru Natalia Frölandex.
Först påpekades, hurusom skönheten efter att
länge såsom betydelselös hafva varit bannlyst frän
många områden, nu åter segerrikt begynt göra sina
anspråk gällande på hemortsrätt öfverallt och alle-
städes. Att skönheten ännu icke blifvit tillfreds-
ställande definierad, förringade icke dess värde ; det-
samma vore fallet med kärleken, men hvem vågade
sätta dess betydelse i fråga? Karaktäristiska ytt-
randen om skönheten och dess natur, fällda af bland
andra Ehrensvärd, Kant och Diderot, anfördes, hvar-
på ur fröken Ellen Keys broschyr »Skönhetför alla>
upplästes praktiska vinkar, regler och råd angående
hemmens förskönande.
Därefter framhölls, att det för alla dem, som ej
envisas att betrakta denna jord som en jämmerdal,
är ett naturligt behof att eftersträfva trefnad och
glädje samt att med hjälp af konsten bevara sitt
väsens poesi. Iiemmet och skolan tillkommer det
att väcka och utveckla skönhetssinnet, konstnärer-
na och konstindustrien att tillgodose de sålunda
framkallade skönhetskrafven. Då konstverken äro
fullödiga, d. v. s. producerade i konstnärens bästa
ögonblick eller med andra ord alster af hans rö-
daste hjärteblod, förfina de våra känslor, förädla
därigenom våra handlingar och göra oss till bättre,
andligen rikare människor.
På tal om olika slags handarbeten inlades en
skarp gensaga mot den en tid så allmänt idkade
glödritningen, som förklarades falsk och förgänglig
samt omöjlig att afvinna skönhet. Lyckligtvis vore
dess glansperiod nu förbi och den själf på väg till
Amerika. Ett anfall från smaksynpunkt mot den
fornnordiska stilen följdes af meddelandet, att denna
stil egentligen blott är ett mod, en godtycklig sam-
manställning af former och färger med ett eller
annat fornnordiskt motiv, en »slingstil», om man så
vill. Kraftigt parerades ett hugg mot allmogestilen,
som förklarades värdefull och oumbärlig såsom ytt-
ring af ett omedvetet, friskt och ursprungligt skön-
hetssinne. Öfver husflitsalstren, ofta fina, originella
och omedvetet vackra samt alltid uttryck för verk-
liga behof, ligger i allmänhet en trefnad, någonting
personligt, en fläkt af hjärtats bildning, som talar
till hjärtat och som fabriksvarorna helt och hållet
sakna.
Det eviga sysslandet med broderier och andra
handarbeten ansågs af en talarinnahinderligtförmera
värdefulla sysselsättningar. De unga flickorna föra
denna vana med sig till sina egna hem, där den i
otillbörlig grad lägger beslag på deras tid och fram-
kallar en känsla af oro, af något som sök-es, något
som aldrig blir färdigt. Instämmande häri, varna-
de en annan talarinna vederbörande för att ge-
nom förfärdigandet af en mängd öfverflödsartiklar,
som hemmet mycket väl reder sig utan, göra sig
till arbetsmaskiner. Af andra framhölls dels den
njutning, som ligger i att långsamt färdigbilda sitt
hem, som då alltid förefaller ungt och nytt, dels
önskvärdheten att kvinnorna mera än hittills måtte
arbeta med nålen, bl. a. själfva sy sina egna och
sina barns kläder, hvilket troddes kunna mot-
verka den hos dem skarpt framträdande tendensen
att känna sig klena och trötta, håglösa och ner-
vösa samt att gifva sig tid — alltför riklig — à
s’écouter. För uraktlåtenhet i fråga om uppfostran
af barnens skönhetssinne beskylldes från ett håll
företrädesvis öfverklasshemmen, där husfadern väl
ofta köper hem hummer, tryffel och andra läcker-
heter, men sällan består vackra taflor och andra
uppfostrande konstföremål till barnkammaren. An-
svaret och omsorgen härvidlag ålåge dock i främsta
rummet modern.
Hetsjakten efter det moderna, äfven om detta är
aldrig så fult, samt den ofta märkbara bristen på
varm hemtrefnad beklagades lifligt Medan somliga
höllo före, att smakfullt och stilrent husgeråd redan
nu kunde erhållas för skapligt pris, hade andra
gjort den erfarenheten, att allt verkligt vackert än-
nu så länge ställde sig dyrt. På tal om att refor-
mera de smak- och stillösa hemmen gjorde sig den
åsikten gällande, att detta lättast kunde ske, om
man förenklade lifvet, reducerade behofven till det
minsta möjliga, plockade bort allt öfverflödigt, tills
hemmet blefve tomt, och sedan efter hand tillfreds-
ställde den saknande längtan efter än ett, än ett
annat föremål med idel vackra saker, helst hand-
gjorda, af billigt material, men efter konstnärlig
modell. Man borde icke under förlofningstiden
skaffa sig allt till bosättningen, utan vänta med en
del och efter hand komplettera hvad som brister,
då resultatet säkerligen skulle blifva bättre. Mass-
produktionen borde inskränkas till det nödvändiga
och allt annat göras för hand.
Den farhågan, som yttrades, för att minska gläd-
jen i lifvet genom att^upplysa de estetiskt obildade
om, att det eller det, som bereder dem glädje, är
fult och smaklöst, gendrefs med erinran, att dy-
lika upplysningar kunna gifvas på ett sätt, som
icke stöter eller sårar, samt äro rent af nödvän-
diga, om ej den odlade smaken fortfarande skall
förbli endast elitens egendom. Varning uttala-
des mot tendensen att gifva de estetiska intressena
för’ stor plats i lifvet, så att t. ex., som stundom
sker, hygieniska och med dem jämnställda skäl
underordnas de estetiska. Det estetiska sinnet, på-
pekades det vidare, är en lycka, en hjälp, men kan
och får ej brukas som karaktärsmätare. På inka-
stet, att den rådande bostads- och arbetsbristen
vore mera förtjänt af uppmärksamhet än de otill-
fredsställda skönhetskrafven, svarades, att de re-
spektive åtgärderna till fyllandet af nämnda be-
hof borde gå hand i hand. Man hade ej råd att
undvara det vackra, tills allt det nödvändiga an-
skaffats. Skönheten, som är lifvets lycka och som
sätter sin prägel på allt det goda, tager aldrig för
stor plats, hvilket däremot är fallet med modet, få-
fängan och flärden, som ofta tillvälla sig skönhe-
tens rubrik och sålunda segla under falsk flagg.
Om man ej alltid vet, hvad som är det vackra, bör
man komma öfverens om att åtminstone alltid und-
vika det fula.
Till VÅK ÄKADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
DEN SISTA VALSEN.
H
on sitter glömd och ensam i salongen
och lyssnar blek till hjärtats ångestskri:
din första ungdom, flicka, är förgången,
den sista valsen, snart är den förbi!
Men medan dansmusikens böljor svalla
och lägga sig vid hennes sidensko,
ett praktverks blad med händer marmorkalla
hon vänder, som det tycks, i ostörd ro.
Och likväl minnets härar henne storma!
Hon ser sig själf, när hon var nitton år,
när med en nyck hon kunde lifvet forma
och med en blick ge djupa hjärtesår.
Från första stund en balens drottning vorden,
på en minut hon bortskänkt hvarje dans,
och lätt som flingan vidrör frusna jorden,
hon sväfvade förbi i ljusens glans.
Och yr och tanklös förde hon den spira,
som skönheten i hennes händer lagt,
tills fjärilsvingarna, de trollska, skira,
sitt guldstoft miste och sin regnbågsprakt.
Det hvita pudret kunde mer ej täcka
de djupa märken tiden hade satt,
och blickens eld, som kunnat döda väcka,
nu mellan ögonhåren lyste matt.
»En gammal flicka!» Tanken henne brände:
af kvinnan ägde hon blott kvinnans namn.
Och framför sig hon såg sitt lifs elände —
ej hem, ej barn, ej någon älskad famn i
Och felet hennes var ! Hon lekt och gycklat,
gjort narr af kärleken, som ödmjukt bedt,
men, om det roat henne, känslor hycklat,
tills med ett skratt hon dem sitt afsked gett.
Och nu —! Där ute brusar dansmu riken,
och kvinnohjärtan emot männens slå.
En drottning, jagad bort från sina riken,
det tyckes henne att hon liknar då.
Så kommer värden in — en herre grånad,
med ordensband och skinande och stinn.
Han bugar — »o, är jag ej nog förhånad!» —
»Den sista valsen, fröken! — blir den min?»
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
