Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 1 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
umgarne vid Boden och nu i Sundsvall, och i han-
den häller han det kungliga priset, en ståtlig, tung
silfverkanna, försedd med konungens krönta namn-
chiffer och inskription.
Det var med af stolt rörelse tårade ögon den
käcke lappmannen mottog detta pris ur prisutdela-
rens, major Heijenskölds hand. »Vid den här skil-
jer jag mig aldrig, aldrig sä länge jag lefver och
kan röra ett finger till arbete,» sade Lars Olofsson.
SJUKLINGAR OCH DERAS OMGIF-
NING. FÖR IDUN AF ERNY.
D
ET ÄR INGEN lätt sak att värda sjuklingar,
så att deras flesta och viktigaste behof blifva
rätt tillfredsställda. I vanlig yttre mening
kan skötseln synas uppfylla alla fordringar, läkaren
går till och ifrån, undersöker och ordinerar, dieten
är sådan den bör vara, all slags bekvämlighet och
välmening omger patienten — men allt detta är till-
äfventyrs långt ifrån nog: saken har en del mindre
materiella, man kan gärna säga rent andliga sidor,
som, trots all god vilja, lätt blifva förbisedda. Det
är en mängd småsaker, för hvilkas upptäckande och
senterande det kräfves ett skarpt, sympatiskt öga,
en stor naturlig förmåga af medkänsla och samför-
stånd.
Det är just den stora och viktiga konsten, som
ofta är förmer än både medicin och badresor, att om-
gifningen eller någon af omgifningen kan sätta sig
in i den sjukas själstillstånd, förflytta sig till hans
genom lidandet förändrade andliga ståndpunkt och
därmed i väsentlig grad- behärska honom. Sådant
är af särskild vikt för de patienter, som täras af
långvarig sjukdom och därigenom få kropps- och
själskrafterna betydligt nedsatta samt nervsystemet
i mer eller mindre grad angripet. Med dem bör
iakttagas stor försiktighet, man bör formligen stu-
dera deras själstillstånd och dess utveckling i en
eller annan riktning, så att man äfven i de sken-
bart obetydligaste detaljfrågor kan tillmötesgå deras
önskningar och idéer. Den otålighet och det kin-
kande, som för patienten själf är en plåga, skulle,
da han finner anledningen därtill fullt förstådd och
villigt undanröjd, till en god del upphöra, hvarmed
sjukvårdaren ju äfven gjorde sig själf en tjänst.
Hos den långvarigt sjuke, som är fjättrad vid
sängen och som i det evigt enahanda blir allt mer
hänvisad till sin egen idévärld, utvecklar sig ofta
ett drag af barnslighet, som än verkar rörande, än
tröttande: det är ett barns glädje öfver hvarje lappri,
som tillskyndar litet nöje och omväxling, men det
är. också ett barns otålighet och kältande — dock,
hvilketdera det nu än är, bör omgifningen sympa-
tiskt aktgifva på denna temperamentsförändring, så
att yttringarna af densamma ledas i en för den
sjukes sinne välgörande riktning.
Har man lofvat den sjuke att om en stund kom-
ma hem med något godt eller något föremål, som
kan förströ honom för några minuter, vore det ock-
så blott en blomma, en apelsin e. d., må man taga
sig till vara för glömska. Patienten ligger och läng-
tar med barnslig ifver och förnöjelse, men kommer
man hem med ett: »kors, kära du, det glömde jag
alldeles bort!» skall sjuklingen känna sig beklämd
och besviken, som om något verkligt ledsamt af
betydelse vederfarits honom, och det har det ock-
så i själfva verket, ty han mäter tingen och före-
teelserna med ett annat mått än de friska. Hvad
som för dem är bagateller, har ofta en djupgående
betydelse för honom. Ser han sig ihågkommen,
glädes han och öfverskattar väntjänstens värde,
men så mycket djupare nedstämning erfar han, då
han ser sig glömd, ty detta är i hans ögon detsam-
ma som, att man börjar icke bry sig om honom.»
»Nej,» tänker han, »jag är en besvärlig sjukling, på
hvilken de tröttnat», och från denna idé utspinner
han en följd af tysta, bittra reflexioner, som, då
de med själfsuggestionens makt fått fart med ho-
nom, icke så lätt läggas till försonad ro genom an-
dra, nya vänlighetsbevis. Ty dessa äro kanhända
blott allmosor, gifna för att han icke skall ligga och
tjura längre. Genom glömska af en lapprisak, som
så lätt kunnat anskaffas, kan således för en hel dag
hans förut uppryckta psykiska tillstånd blifva ned-
tryckt — detta till stort men för det fysiska till-
ståndet. Möter honom så ett äfven det allra vän-
ligaste: »jag begriper inte, att du kan lägga på sin-
net en sådan obetydlighet!» känner han sig ännu
bittrare i sin håg, ty det är just det, att man ej
begriper vare sig det eller det inom honom, som
smärtar honom, man begriper, att han behöfver mat
och dryck och vård och att man bör vara snäll och
deltagande — hvilket inan ju på sitt vis äfven är,
så att allan rättfärdighet tycks vara uppfylld — men
det är i de där punkterna af sjuklig längtan, oro
och svårmod, som han känner sig vara oförstådd,
— 6 —
helst då ett vänligt, men absolut osympatiskt: »det
där är ju ingenting att grubbla öfver!» möter honom.
Vore det någon, som med deltagande öfvertygelse
sade: »jo, det där förstår jag fullkomligt, jag kan
mycket väl tänka mig in i det!» — då skulle grubb-
laren strax och tacksamt klarna upp igen.
Det är tack vare ett intimt samförstånd med
patienterna, som skickliga läkare, hvilka äro stora
människokännare och människovänner, hafva en
sådan underbar, exceptionell makt öfver sinnessjuk-
liga.
Den sjuke är misstänksam och lättrogen på en
gång, det ena upphäfver visst icke det andra. Han
är sangvinisk, hoppas och tror, och det vore myc-
ket illa att rubba hans hopp och tro. Å andra si-
dan ligger han med anledning af kanske blott ett
löst ord och räknar ut de vidunderligaste saker efter
en logik, som endast kan finnas hos en instängd
sjukling, men som för honom är fullt bindande och
klar.
Man bör undvika hviskningar och hviskande
samtal i rum, som gränsar till patientens. Han hör
ofullständigt, men dock så mycket, att han är fullt
på det klara, att samtalet gäller honom. Det är
något, som döljes för honom naturligtvis, och allt-
sammans är verklig tortyr för honom. Äfven om
den ömmaste mor försäkrar, att det icke gällde
honom, stannar ett pinsamt tvifvel kvar i hans
sinne.
»Jag tål icke vid det där irriterande hviskandet
ändå,» klagar han. — »Vi skola alldeles låta bli
det,» säger modern saktmodigt, men — han, med
sin eviga trängtan efter det innerligaste samför-
stånd, på kornet rätt uppfattning, ser dock, att den
snälla modern icke egentligen förstår, hvarför man
kan ta vid sig för så litet, och han känner sig be-
tryckt.
En välment, men alldeles rasande metod gent
emot sjuklingar är klagande förebråelser: »käraste
barn, om du lydt mitt råd och inte gjort det och
det, så vore du nu frisk ...»
Huru vanligt är icke detta slags deltagande, men
huru skadligt och nedstämmande är det icke för
patienten, som är nog ledsen och modfälld ändå!
Hvad som är gjordt, är gjordt. Man reparerar ej
hans oförsiktighet genom att själf begå upprepade
sådana mot honom. Icke ett ord af ens den öm-
maste förebråelse! Tillför honom endast mod och
hopp, och stäng bedröfvelsen inom ditt bröst! Före-
brå honom, läxa gärna upp honom, när han blir
frisk, men icke förr, såvida du verkligen vill ha
honom frisk.
Tröst måste man alltid gifva den lidande, men
den måste vara hel, utan prutmån, till och med om
man själf icke så säkert tror på det hopp, man sö-
ker ingifva.
Det var en svårt nervsjuk person, som beslöt
att tvinga sig att bortlägga det i längden fördärfliga
sömnmedlet chloral. Han fattade mod vid tanken
på, att det skulle lyckas och meddelade sitt glada
beslut åt en kär anförvant, en fru, som alltid ve-
lat honom af hjärtat väl och pysslade om honom
på bästa vis. — »Det är rätt,» sade hon, »försök
bara — men,» tilläde hon som i distraktion, »det
är allt svårt för den, som blifvit så van vid sömn-
medel.»
Hon skulle aldrig gjort detta farliga, tanklösa
tillägg, då han sökte ett moraliskt stöd hos henne.
Strax sviktade hans mod och hans tro på egen
kraft, ty hur mycket fanns väl kvar af denna i hans
utpinade själ och kropp? Hon hade kanske rätt! —
Så stor vikt fäster sjuklingen ofta nog vid blott
några kanske betydelselösa ord. Och lyckas han
icke förklara, hvarför han gör det, så att förklarin-
gen finner sympatisk genklang, då känner han sig
rent af olycklig.
Den sjuke talar gärna om sitt lidande och dess
vexlande enskildheter. Då gäller att ha ett tålamod,
som till och med för far och mor och syskon kan
vara pröfvosamt nog. En enda min af trötthet eller
minskadt intresse slår den sjuke som en blixt för
hufvudet: de bry sig icke om mig, jag vet, att jag
jollrar, men nog kunde de ha så mycket hjärta, att
de hörde på mig och sökte förstå mig!
Envist fasthållande vid denna tanke, som fram-
kallats af en i den friskes ögon alldeles betydelse-
lös omständighet, förbiser den sjuke grubblaren to-
talt den mängd af faktiska tjänster och ömhetsprof,
som dagen lång bevisas honom. Men det vore orätt
att klandra honom, han har fått sin egen, begrän-
sade syn på tingen.
Framför allt bör man skona den sjuke för sjuk-
doms- och pinohistorier, som en del människor ha
för vana att duka upp vid sjuklägret såsom ett för
situationen lämpligt à propos. Sker det för att på-
visa den lyckliga utgången af äfven den svåraste
sjukdom, kan ju berättelsen gå an. Men i allmän-
het känner sig patienten nervös och ängslig vid
sjukdomsbeskrifningar, hvadan de helst torde und-
vikas. (Forts.)
»JANNE STACKARE». SKISS FÖR
IDUN AF CECILIA MILOW.
N
ÄR HAN VAR LITEN, kallade de honom all-
tid »stackars lille Janne», men han var inte
liten, tvärt om rätt duktig för sina år, och de
som använde attributet »stackars», gjorde det af med-
lidande för den vårdslösade, moderlöse gossen.
Hna såg ej mycket tilltalande ut. Röda, svullna
ögonlock öfver ett par djupt liggande, underligt ut-
tryckslösa stålgrå ögon med mörka ögonbryn, hvilka
möttes öfver näsan, en bred stor näsa och utståen-
de haka, och ingen borste kunde få bukt med det
sträfva, rätt uppstående gulröda håret. Hans byxor
sågo alltid betänkligt slitna och urvuxna ut, och
tröjärmarna nådde aldrig ned till de stora, grofva
röda händerna. Han ägde en ovanlig förmåga att
skära och hugga sig i fingrarna, och dessa voro of-
tast omlindade med smutsiga trasor.
Vid tolf års ålder kunde han nödtorftligen läsa,
och den enda nytta han tycktes göra i världen var
den att tjäna andras barn till ett afskräckande
exempel på hur det går, när man skär sig i fingrar-
ne, är lat och omöjlig på alla sätt. Åtminstone
fick Janne höra detta både tidigt och sent och tog
det, liksom allt annat, med resignerad slöhet.
I skolan kallades han dumbum, idiot och tungus,
och han undrade ofta hvad för slags djur det sed-
nare kunde vara. Han knuffades hit och dit, fick
mottaga hugg och slag och kamraterna gjorde narr
af honom, såsom endast hjärtlösa kamrater kunna
göra.
Vid femton års ålder dog hans far, och nu sän-
des han till en morbror, en bomullsfabrikör Bogren
i Borås. Denne lät honom förtjäna mat och kläder
som springpojke i fabriken. Med skolgången var
det slut, och nu kallades han ej längre »stackars
lille Janne», utan rätt och slätt »Janne stackare».
Det var ock en märkvärdig pojke, ty allt hvad
man bad honom göra, gjorde han på tok. Skicka-
des han att köpa russin, köpte han spik, och bad
man honom köpa spik, kom han hem med en strut
nejlikor. Så hade han en mani att plocka sönder
och undersöka allt han kom öfver, och sedan kunde
han aldrig sätta ihop det igen. Plan påstod, att det
berodde på att man aldrig gaf honom tid därtill
och förklarade, att om de endast ville betro honom
det skulle han snart »hyfsa till allt skräp», som
fanns i huset. Som sagdt, kaffekvarnen, symaski-
nen, väckaruret, den hydrauliska pressen, vågen
och väfstolarne på fabriken, allt blef föremål för
hans undersökningslust, och att han ej förbättrade
det, det lät man honom ofta handgripligen förstå.
Och alltid var han i vägen och tycktes samman-
satt af idel armbågar. Han kunde ej gå tio steg,
utan att stöta till krukor och vaser eller snubla
öfver pallar och trösklar och trampa sig själf och
andra på tårna. Tilltalades han, mumlade han nå-
gonting suddigt och otydligt .till svar. »Pojken är
ju en riktig idiot,» suckade bomullsfabrikören, och
»kära hjärtandes, man får väl lof te’ ha’ tålamod
med Janne stackare, han har ju inte bättre vett,»
medlade fru Bogren, Jannes riktiga moster.
Vid aderton års ålder ägde Janne tre vänner.
Den lilla kusinen Betty, som i smyg plockade till
honom godter, när han fått stryk för några af sina
. »klåfingriga upptåg», en långhårig svart bergkatt
vid namn Prisse, en sådan där olyckskatt med gröna
ögon, hvilken alltid sprang öfver vägen för fotterna
på folk, så att de af själfbevarelseinstinkt spottade
lång väg efter den. Men Janne trifdes bra med
Prisse, ty det var en af de få lefvande varelser,
som ej spände klorna mot och grinade illa åt honom
»Janne stackare».
Så var det »smeds-Olle» strax utanför tullen ; hos
honom höll Janne gärna till, ty där fick han expe-
rimentera och peta bäst han ville, och där fick han
sina första lektioner i att föra hammare och an-
vända tång och mejsel. Smeds-Olle tålte ej att nå-
gon sade något förklenande om »Janne stackare».
»De’ ä ni som ha’ en skruf lös å inte Janne,»
brukade han säga. »Vänta ni bara, ni ska’ få se
de’ blir kara-kar åf den. Man behöfver la inte var
idiot för en inte ä go’ te’ läsa i bok lell,» och gub-
ben slog med hammaren mot städet, så gnistorna
flögo sprakande omkring i den lilla smedjan.
Janne var nu gamla karlen, som sagdt, men
sprang fortfarande ärenden åt alla, som om han ej
dugde till annat än springpojke, och för att riktigt
göra heder åt den uppfostran han fått, så sprang
han bort en vacker dag — och hördes aldrig mer
utaf.
M.:n bief orolig och anställde spaningar i trak-
ten, draggade i ån, sökte i närliggande skogar och
sneglade ängsligt upp i alla trädkronor, men »Janne
stackare» var och förblef borta. Den enda som tog
saken lugnt var gamle Olle, smeden, och en dag
sade han:
>Asch, inte ska’ ni oroa er för den int, han re’r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
