Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 15 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 IDUN 1899.
WlßNMKff’
iU..SatÉ ■.»«fe- .Kj 1 UI^W
iliilUi MUIS !inm IM ’ihmiihI inmiriiiiniianiiu
iMtlHt
ver henne, och blifvit sjuksköterska, Du beundrade
hennes blå ögon, och jag medger, att ingen, abso-
lut ingen, har sä vackra ögon som hon. Det visste
hon minsann också, när hon lyfte dem mot himlen,
strålande af inspiration. Men för mig kunde inte
deras skönhet öfverskyla hennes koketteri. Inte
sådant där oskyldigt koketteri som ditt och mitt,
utan ett riktigt underfundigt.
Efter att ha spridt förödelse i konstnärers och
litteratörers led — en skilde sig frän sin hustru och
en sköt sig för hennes skull — har hon nu öfvat
sin konst pä präster, läkare och samariter, och nu
förmodar jag, att Hillberg skall bli sista offret; med-
gif också, att han är ett ovanligt intressant exem-
plar att ha fått tag i för en flicka som Dagmar,
som inte lämnar några tillfällen obegagnade.
Min bror Erik, som i går besökte Hillberg, på-
stod åtminstone, att han knappt hade tid att tänka
på sin afbrutna tjänstgöring och sin brutna arm
bara för Dagmars skull. Erik sade också, att det
säg vackert ut, när Dagmar kom in, lång, smärt och
gratiös, i sin allvarliga dräkt och hvita mössa, ord-
nade frukostbrickan och bjöd sin patient kaffe med
den mest bedårande’ blick.»
O, detta bref, detta förskräckliga bref! Märta
hade läst och omläst det, till dess hon kunde hvarje
rad utantill. Det hade kommit som en hagelby öfver
den vårliga värld, där hon dvaldes i den första kär-
lekens blida drömmar.
Det hade varit så dystert, när löjtnant Hillberg
reste, men ändå låg på djupet af hennes hjärta en
leende förtröstan, att han icke skulle glömma henne !
Inte kunde han väl det, sedan han sett på henne
så, som han gjorde den där sommaraftonen, då han
lyfte henne ur sadeln.
Och medan hon drömde om, hvad som skulle
hända, då han kom åter, blef hennes gång allt lät-
tare och hennes öga djupare, och det ljufva, inåt-
vända leende, som lekte kring hennes läppar, då
hon satt ensam vid sin sömnad, kom ofta modern
att tänka: »Martha är ändå bra vacker,» och kom
lilla syster att fråga: »Hvad skrattar du åt, Märta?
Säg?»
Hvai’pà Märta tog den lilla ungen i famn och
kramade henne, så att hon började gråta.
Men nu marterades hon oafbrutet af tankar på,
hvad som tilldrog sig i det tysta sjukrummet på
Sofiahemmet, tankar på denna Dagmar Kurt, om
hvilken Märta en gång hört en äldre herre säga,
att hon ägde alla kapaciteter för att göra en man
riktigt olycklig.
Stackars Märta! Nordanstormen, som blåste kring
hennes kinder, hopar af stickor och strå, som hvirf-
lade kring hennes fotter, himlen med de lågt drifvan-
de, regntunga skyarne, allt tycktes henne symbolisera
hennes ödelagda lif! Ty det var ödelagdt, därom
var intet, intet tvifvel. Hon skulle aldrig älska nå-
gon annan ; hon ryste vid blotta tanken, att en an-
KONUNG UMBERTO. DROTTNING MARGHERITA.
nan mans bild skulle intaga den plats, han innehaft
i hennes hjärta. För hans skull skulle hon åldras
som en ensam kvinna.
Vid denna tanke kände hon sitt bröst samman-
snöras så underligt, och minnet af diverse ogifta
tanter, som umgingos i hennes föräldrahem, flocka-
des i hennes hjärna. Där var den tråkiga tant Cri-
stine Louise med sin döfhet och sina eviga frågor
och tant Ida Georgenius med sin nervositet och sina
många olika åkommor, som hon beskref så noga
och så omständligt, att smågossarne råkade i skratt-
explosioner, när hon började. Ocb, last but not
FRÅN JOURNALISTKONGRESSEN I ROM: PRESSENS MOTTAGNINGSFEST. TECKNING AF ALGOT RINGSTRÖM.
festivitas i sanning stå kraftigt ristade i alla del-
tagarnes hågkomst.
Efter den egentliga kongressens afslutning har
nu vidtagit en angenäm »efterkur» med resor genom
»la bella Italia»,med Neapel, Capri, Sicilien närmast
på programmet. Och det rikt gynnade land, som
till ram kring en sådan gästfrihet kan bjuda sådana
utfärders scenerier, behöfver sannerligen ej frukta
att förgätas, äfven sedan festdagarnes ljus och klang
slocknat och förtonat.
FLYTTNINGSDAG. SKISS FÖR
IDUN AF SARA SCHWARTZ.
MÄRTA, jag är rädd, att du måste gå
^ upp i den nya våningen och taga emot möb-
lerna i mitt ställe; jag kan omöjligt komma
härifrån nu, här är ännu så mycket att göra.»
»O, mamma, kan jag reda mig ensam därborta?»
»Ja, jag vet sannerligen ingen annan råd. Vi
ha ju talat om, hvar de stora möblerna skola stå,
och allt annat får bli hur som helst, till dess jag
kommer — — men, Märtha, du måste stå bredvid
bärarne och se noga till, huru de bära sig åt, när
förmaksmöblerna packas af.»
Dessa ord uttalades med den obeskrifligt ömk-
liga och irriterade ton, som uttröttade och nervösa
kvinnor kunna antaga, och den lilla frun, som stod
i ett rum, där all förödelsens styggelse regerade,
bland korgar, packlårar, hoprullade mattor och sam-
manhopade möbler, strök med en förtviflad gest sitt
mörka, gråsprängda hår ur pannan med en hand,
som var alldeles grå af dam, medan hon med den
andra förde undan ett par yra småttingar på 3 och
5 år, hvilka, högst lifvade af den allmänna viller-
vallan, kommo rusande för att berätta någon fasligt
intressant nyhet.
»Nej barn, gå, gå! Jag har inte tid med er.»
»Men, mamma, inte behöfver jag väl stå och se
på bärarne, de göra ju allting så ordentligt och bra?»
Fru Renströms smärta, blonda dotter kastade en
bevekande blick på modern.
»Ordentligt! Ja, när det faller dem in, men det
kan man aldrig lita på––– Nej, Märta, du måste
passa på dem. Säg dem att marmorbordet har en
liten spricka i ena hörnet, de få taga mycket för-
siktigt i det, och att de akta lilla salongsskåpet rik-
tigt väl — -— och Märta, när glaskorgen kommer,
så sätt in allt det slipade i matsalsskåpet och tag
ur nyckeln — — låt inte pigorna handskas med det
— — och, nej gå inte ännu, söta Märta — — se
till, att de för Guds skull handtera fars och mors
pastellporträtter varsamt — och Märtha, lugna dig
ett ögonblick. Tag den här lilla statyetten med,
när du går.»
Märta mottog varsamt den i ett öfverkast in-
lindade amorinen och begaf sig på väg. Modern
ropade efter henne i _trappan.
»Märtha, jag skickar gossarne bort till dig, de
springa och bråka, så att jag blir alldeles nervös.»
»Jag är minsann också på god väg att bli det,»
tänkte Märta, då hon skyndade utför trapporna.
Nordanvinden mötte henne skarp och råkall och
höll på att redan vid hörnet rycka hatten af hennes
blonda hufvud. Hon ryste, vårkappan var tunn, den
tjocka vinterkappan hade råkat bli nedpackad redan.
Märta var 18 år, men redan en mycket duglig
flicka, som man kan bli, då man har en liten klen
mamma och sju yngre syskon. Modern brukade se
på sin äldsta dotters kraftfullt spänstiga gestalt med
en beundrande blick, som ofta samtidigt bad om
hjälp i ett eller annat bråkigt fall och sällan väd-
jade förgäfves. Märta
hade ett bra stycke väg
att gå i det ruskiga
vädret. Men fastän hon
frös och borde skynda
sig, blefvo hennes steg
allt långsammare, och
hennes unga ansikte
antog ett allt mera
sorgbundet uttryck —
ett uttryck, mera pate-
tiskt, än att det kunde
anses härröra af oro
öfver flyttbråket. Det
var ej heller därmed,
hennes tankar arbeta-
de; de återvände med
ohejdbar envishet till
samma ämne ■— det
bref, hon för några da-
gar sedan fått från
Stockholmsvännen Pa-
ula Lind. Detta bref,
som gifvit henne hen-
nes första hjärtesorg!
Huru kunde hon väl
hjälpa, att hon tyckte
om — nej älskade,
gränslöst älskade löjt-
nant Hillberg! Han ha-
de ju de gladaste, vän-
ligaste mörka ögon, den
klaraste stämma, det friskaste skratt, han hade
ridit med henne, dansat med henne och lyst upp
som ett solsken, då han mötte henne på gatan.
Och nu skref Paula: »Din gamle vän löjtnant
Hillberg har störtat med hästen på Ladugårdsgärdet
och måste nu ligga sina 5 à 6 veckor på Soflahem-
met. Men till tröst för detta missöde har han fått
den vackraste sjuksköterska i Stockholm. Du minns
väl Dagmar Kurt sen din Stockholmsvistelse och
alla hennes »högre kallelser»? Efter att först ha
ämnat bli aktris och sen bildhuggarinna, har hon
nu »förstått», att den lidande mänskligheten behöf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
