Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■––-3–-
S*. -’fTS-*’. -
—
ItMI
«iaisS&
■
*Â?£V»
-im
IDUN 1899.
FRAN RIKSDAGSMÄNNENS GÖTEBORGSFÄRD : PA VASTERBERGET.
hvarann med skinnkuddarne i pojkrummet.» — Den
tanken höll en vaken bättre än starkt kaffe. Sedan
upp i otta morgonen därpå för att hinna med 7: 20-
tåget. Fasligt med folk vid centralen! Man knuf-
fades och trängdes, man trampades och snafvade.
Men ingen blef ond och ingen blef snäst, ty det
var jul.
Sä brusade tåget söderut, genom Liljeholmstun-
neln, mot hemmet. Skogar och herregårdar dansade
mig lustigt förbi, men jag frågade inte ett dugg
efter dem. De stackarne lågo ju i Stockholms län,
detta Stockholm, för hvilket jag haft en oöfvervin-
nelig motvilja, alltsedan man först släpade mig dit
att proppas med det vetande, hvarefter jag gu’nàs
aldrig törstat. Men när så den frustande ånghästen
galopperat öfver den lilla bro, som är slagen öfver
Sigtuna å i Vårdinge socken, då kände jag mig som
skotten på sitt hemlands hed, ty först nu var jag
riktigt inne i Sörmland.
I fjärran öfver alla svenska utsikters blånande
barrskogsfond reste sig Gåsinge gamla kyrka, och
.^511181
G • V- ■. ■
’
LADY CURZON. VICEDROTTNINGEN AF INDIEN..
Södertuna slott skymtar fram mellan de aflöfvade
ekarna på Fröstunasjöns norra strand.
En kvart senare satt man vid kusk-Gustafs sida
i den stora parsläden, hvilken med sjungande bjäll-
ror och frustande hästar lätt och lustigt slinter fram
mot hemmet.
Fullt med folk är det ständigt på Ulfsta julhel-
gen. Då komma fastrar och mostrar och farbröder
med stalldrängar och kammarsnärtor och julklappar,
kuskade dit från hela Sörmland, och den hädade
och häcklade släktkärleken gör för en enda gång
hvad den kan för att jäfva sitt dåliga rykte.
Gamla ogifta fastrar, hvars ideal småningom
krympt ihop från en tre alnars underlöjtnant till en
kvartershög mops, visa böjelse att frångå sina eko-
nomiska principer samt blifva lättare både om pun-
gen och hjärtat. Tvärviggar, som långsamt slitit ut
sig i rikets tjänst, tina märkbart upp och gifva byrå-
kratfasonerna på båten och äro alldeles förfasligt
hemlighetsfulla angående vissa digra paket de smyga
ned i den stora klädkorgen, Som burits in i salon-
gen. I trappor och korridorer och i återseendets
ogrumlade fröjd kyssa vi länge och samvetsgrant
det yngsta och fagraste vi disponera öfver i kusin-
väg på spinnsidan, till mycken öppen förtrytelse
och mycken dold gam-
man för de vederbörli-
gen ompussade flickun-
garna.
Lukten af julklapps-
lack härskar suveränt,
hvart man vänder sig
i de tjugunio rummen,
biljarden i biblioteket
har fått en ny diik i
stället för den gamla
lappade, på den smala
viken ligger isen blank
och glansig och i sko-
garnas snö kan jägaren
följa villebrådets spår
lika ledigt, som om jös-
se och mickel likt sa-
gans prinsessa strött
bohvetegryn efter sig.
Säg mig, käraste
vän, är det inte sant,
att om guldet kan byg-
ga huru höga palats
som helst, är det en
dast kärleken, som för-
mår att skapa ett hem?
Säg mig, är det inte
ett ställe att lefva på
och att dö för, det gam-
la Ulfsta?
Så hade jag firat
midvintern hemma år
för år ända till den si-
sta, ty då blef jag tvun-
gen att^resa till Vallö.
Klangen, som världen behöfver,
Ar ej ett vekt miserere
påstår Gustaf Fröding, och det är sannerligen ett
märkligt påstående af en nutidsdiktare.
Om jag toge mig till att berätta för mina bästa
och närmaste vänner, att äfven jag har nerver, om
det också inte märks, att äfven min härdiga bond-
natur förmår fatta, hvad som menas med sensitiva
amorosa, ja, då vågar jag tio mot ett på, att deras
taktkänsla svårligen skulle kunna hindra dem att
med tviflarens kallgrin klappa mig på axeln. Un-
drar desslikes, hvad de skulle göra för min, om jag,
såsom mången efter fjärde whiskytoddyn för vana
hafver, andligen krängde mig ut och in och beskref,
huru obarmhärtigt jag som barn led af, att inte pen-
sionsflickorna ville åka skridsko med mig eller säga
ja, när vi friade på narri, eller kyssa mig i pant-
lekarne, därför att jag var ful och luggsliten och
skamsen i mina äldre bröders aflagda kläder, därför
att jag, skogsmänniskan, som ständigt fick bannor
.för jordfläckarne, mina långskaftade stöflar satte på
salongsgolfvet, var så ohjälpligt klumpig och tafatt
i civiliseradt umgänge, just likt en lurfvig gårdvar,
den där ligger ute året om och endast julaftonen
får gassa sig vid den muntra brasan, får en tank-
spridd smekning, hvars lätta likgiltighet svider i
hans stackars ensamma hjärta mycket, mycket hvas-
sare, än vinternattens köld biter i hans raggiga päls,
då termometerns kvicksilfver ramlat ned i glaskulan
och den gamla herregårdens väggar doft dåna vid
timrets sammandragning.
Mest sörjde jag dock öfver, att jag var så hopplöst
olik Georg Heinrich, Freiherr von Görtz und Schlitz,
hvilken pöste och påfåglade sig i allongeperuk och
kyrass på väggen i stora salen därhemma, ty den
tiden, då Hedvig Häger gick med hårfläta utåt ryg-
gen och kriabläck på det framtida förlofningsfingret,
- var den tolfte Karls olycklige gunstling hennes
orubblige värdemätare af manlig skönhet. Jag form-
ligen triumferade, när jag hunnit så långt i »stora
Odhner», att jag kunde tala om för henne, huru
snöpligt hennes ideal gått hädan.
Jag fick endast dansa med de fulaste flickorna
på barnbaierna. Jag fick väl draga upp Hedvigs
kälke för backen, men åka ned med henne, nej,
tänk aldrig det! Då fanns det alltid någon lång-
skranglig gymnasist med uppstående kragar och ora-
kad öfverläpp, som förstås fått löfte förut. Så slängde
STOCKHOLMS FÖRSTA AUTOMOBIL.
Ack, aldrig skall den gå ur mitt minne, den sista
aningsfulla julaftonen där!
Karl Fredrik var borta sedan länge då, och de
bägge gamla ville så innerligen gärna se ett ungt
ansikte ibland sig, ville höra en ung röst bryta de
stora salarnes kalla tystnad. I midten af december
fick jag sålunda ett bref från moster, hvari hon ändt-
ligen bad mig komma dit. — »Men tag för all del
ditt gamla humör med dig i kappsäcken,» skref hon.
»Brandholm betalar gärna öfvervikten.»
Nu har ju min gemytliga uppsyn ständigt ankla-
gat mig för ett aldrig svikande söndagslynne. Ingen
vill tro, att äfven jag har mina modiga svarta stun-
der, därför att jag med Viktor Rydberg tycker, att
»din sorg är din», och att det just kan vara det-
samma att skrifva folk på näsan om eländet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
