Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. 3 juni 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 5 IDUN 1899.
,
.»jS^gyn»,
■ —’■Zt,:.*
i!«"’"’,V|
» » »
fcsaSte. *JLjJjs
Wtrv!
Wm&z,
ÉyÉnlÉ^
n «
.
i’
; jW ’ ’ ti JÉf|
1
1 ?*■ \ -, " Må-w
ÜL ImMM ’ ’r"yKJÆ1
»FLYGANDE HOLLÄNDAREN» PÅ KUNGL. TEATERN. TECKNING FÖR IDUN AF TYCHO ÖDBERG.
Hvilka som sitta kring de öfriga tre borden,
måste vi öfverlämna åt våra ärade läsare att
själfva utforska, enär det skulle taga för stort ut-
rymme att här uppräkna dem alla.
*
"DOSA BONHEUE, den snillrika franska djurmåla-
rinnan, afled, enligt meddelande från Paris, den
26 maj, 77 år gammal.
Bland vårt århundrades främsta konstnärer har
Rosa Bonheur sin gifna plats, och konstvärdet i
hennes taflor svarar fullkomligt mot de ofantliga
summor, hennes alster betinga.
Hon har befunnit sig i det lyckliga predika-
ment, hvilket ej är alla stora konstnärer förunnadt,
att redan under sin lifstid få sitt arbete signeradt
med berömmelsens och guldets hallstämplar. Hen-
nes mest bekanta tafia »Hästmarknaden» såldes på
sin tid för en half million francs.
Rosa Bonheur föddes i Bordeaux den 16 mars
1822 och härstammade från en stor konstnärefamilj,
ty ej allenast hennes fader, utan äfven hennes systrar
voro målare, och egendomligt nog var det inom
djurmåleriet, som de förvärfvade sig ett visst rykte.
Rosa blef dock på detta område den största konst-
nären af dem alla.
De mest framträdande egenskaperna hos hennes
pensel voro natursanning och varm poetisk känsla.
De sista åren af sitt lif tillbragte konstnärinnan
i djupaste afskildhet på sitt slott By. Hon arbe-
tade emellertid alltjämt, oaktadt hon samlat en
ofantlig förmögenhet — men det var blott för sitt
nöjes skull, som hon under denna tid sysslade med
sin kära pensel. — För hvarje nyfiken besökare för-
blef hennes dörr obevekligt stängd. Men de, som
hade lyckan att tillhöra hennes utvalda krets af
vänner, kunde aldrig nog prisa älskvärdheten och
behaget hos den åldriga konstnärinnan med de
varmt glänsande ögonen och det snöhvita håret.
Vid en egendomlighet måste dock besökaren
genast vänja sig, när han inträdde i ateliern. Rosa
Bonheur var städse iförd manskläder, då hon ar-
betade, detta, enligt hvad hon själf betonade, af
bekvämlighetsskäl, enär den kvinnliga kostymen
hindrade henne att röra sig så ledigt, som hon ön-
skade.
Det porträtt, vi i vårt dagsnummer meddela af
den frejdade konstnärinnan, är efter en tafla af
Achille Fould och framställer henne i arbetsdräkt,
sittande framför staffliet och sysselsatt med en af
sina djurmålningar.
STRIDIGA VILJOR. SKILDRING AF
ERNST HÖGMAN.
PORTS. FRÅN FÖREG. N:R.
* I XÄRUPPE, på andra sidan åsen, bor det en
I 1 torpare ; han slog sin hustru, så att hon blef
sjuk och dog ... Jag såg, när de buro henne
till sjukstugan . .. hon hade ett stort .sår i pannan
... Så nog vet jag, att det finns elaka människor . ..
Och när jag ligger vaken om nätterna, tänker jag på,
att kanske just då många bli jagade ut under bar
himmel; för det sker ju så mycket styggt i mörk-
ret .. .»
»Det där är inga tankar för en ung flicka,» sade
Mårten. »Kom, nu gå vi I — Du ska tänka på det
ljusa och soliga i lifvet.»
»En blommande körsbärsskog under bl$ vårhim-
mel, som jag läste i en bok. .. Det är vackert...
Men jag liknar inte andra unga flickor, ser du, fast
jag är glad emellanåt. .. Jag undrar ibland, hur det
ska bli för mig, när mamma och pappa ä’ döda. ..
I fall jag då skulle jagas ur dufslaget, liksom den
där främmande dufvan, då kommer jag till dig,
Mårten... till dig och Elsa och sköter era små
barn.»
Eftermiddagssolen fyllde salen med sitt gula,
varma ljus, lyste på de nötta björkmöblerna, som
följt det gamla paret ända från bröllopsdagen i en
liten arrendegård bland Kilsbergen i Närike och
varit stumma vittnen till deras hvardagssläp och
bekymmer, men också till deras inbördes kärlek
och trofasta uthållighet.
Ljuset blänkte äfven på tapeternas mattgyllne
blommor, på ramarne kring några enkla litografier
och på pianots gulnade klaviatur, öfver hvilken Elsas
fingrar gledo så sakta, att folkvisans toner hördes
liksom ett eko från en melodi, spelad någonstädes
i skogen på åsbranten utanför.
Det var den vemodiga folkvisan, hvilken går som
en resignerad ung kvinna öfver markerna; hon är
klädd i en fotsid dräkt, doftande bleka rosor falla
ur hennes sköte och visa hennes spår, och hon
sjunger sakta om en aldrig tillfredsställd längtan,
medan solen dalar ned bakom skogens taggiga mur
och vinden susar svagt genom lundarne ...
Mårten satt med hufvudet halft inne i fönster-
gardinen och med halfslutna ögon. Plan drömde,
att han befann sig i sitt eget hem och att det var
hans hustru, som spelade . . .
Så drogo faderns och fasterns gestalter förbi,
mörka och trotsiga. De stängde vägen för honom
.. . ville leda hans lif i en annan fåra .. . hatade
Elsa . .. hvarför, visste han nog.
Han kände sig stundom så förvirrad och miss-
modig, alt han tyckte, att all kraft dog inom honom.
Men det fingo de inte ana härute... I morgon
skulle han emellertid tala med fadern. Den här
ojämna striden i tysthet blef outhärdlig... Nu äm-
nade han sätta trots mot trots, om ingenting annat
hjälpte . ..
»Spela en polska, så ska Kajsa och jag dansal»
ropade Nordström.
Elsa spelade polskan.
Nordström drog sin hustru upp ur gungstolen.
»Du är en tok, Fredrik!... Våra gamla ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0357.html
