Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
STRIDIGA VIL-
JOR. SKILDRING
AF ERNST HÖG-
MAN.
FORTS. FR. FÖREG. NIR.
’V1,
HILDUR HULT. BRITA ELLSTROM.
TVÅ PRISTAGARINNOR.
I
DESSA DAGAR pågår i Eria konster-
nas akademi den sedvanliga årsutställ-
ningen af elevernas arbeten. För Idun och
dess lärekrets får denna utställning sitt all-
deles särskilda intresse af den omständighe-
ten, att årets två högsta utmärkelser, de bägge
kungliga medaljerna, förvärfvats af tvänne
uuga damer, fröken Brita Ellström för pris-
ämnet i historiemålning: »Abraham offrar sin
son Isak» och fröken Hildur Hult för en olje-
målning kallad »Agitation». I det tal, hvar-
med akademiens præses, friherre J. Norden-
falk, afslutade den högtidliga prisutdelningen,
betonade han också särskildt denna vackra
kvinnliga seger, som åt de tvänne unga konst-
närinnorna hemfört de enda kungl. medaljer-
na och de högsta vitsord, som kunna gifvas
för fortsatta framsteg — en den mest ekla-
tanta vederläggoing af det kända påståendet,
att af kvinnor icke kunna bli konstnärer.
Vi taga för gifvet att våra läsarinnor med
nöje skola mottaga såväl de porträtt af de unga
pristagarinnorna, vi här ofvan meddela, som
afbildningarna af deras belönade taflor. Frö-
ken Ellström är stockholmsbarn, dotter af snic-
karemästaren L. Ellström; fröken Hult är född
i Helsingfors, dotter af civilingeniör K. G.
Hult, men numera sedan åtskilliga år efter
faderns frånfälle jämte sin moder bosatt i
Stockholm. Bägge ha de i flere år idkat stu-
dier vid målarakademien och vid föregående
tillfällen förvärfvat loford och mindre belönin-
gar, till dess nu den stora framgången sam-
tidigt nådde de två väninnorna.
Reproduktionerna af deras taflor må tala
för sig själfva. Något försök till konstkritisk
värdesättning, utöfver den som de officiella
belöningarna redan innebära, vore här ej på
sin plats. Att såväl fröken Ellströms fram-
ställning af den kända gammaltestamentliga
legenden som fröken Hults lifliga skildring af
ett modernt arbetardrama i de fraicha färger-
nas glans på utställningssalens väggar taga
sig vida gynnsammare ut än i dessa tryck-
svärtans svaga återgifningar, säger sig själft.
De kunna ju dock bära budet om denna kvin-
nobragd, så god som mången annan, till de
talrika svenska hem, där Idun läses, och där
man med glädje aktar på hvarje vårlig knopp,
som gömmer löften för vår nationella konst.
Må en gång sommaren tillfullo infria dem 1
TALA INTE
ALLS OM DIG,
pappa ... Histo-
rien om egendomsaffä-
ren hade till och med
ett bara kunnat förstå...
och jag var inte något
barn den tiden. . . Hvad
beträffar att inspektor
Nordström inte skulle
tala rent språk, så kom-
mer han kanske hit en
dag för att öfvertyga dig
om motsatsen.»
»Vi ha ingenting
otaldt med hvarann, så
vidt jag vet.»
»Närhan kommer för
sin dotters räkning...»
»Så får han gå igen,
du. .» Uttrycket i klä-
deshandlarens ansikte
skiftade mellan vrede och ironi... »Det giftermålet
blir ingenting af, kom ihåg att jag säger det!»
»Du misstar dig fullkomligt, pappa,» — Mårtens
kinder voro kalkhvita af sinnesrörelse — »det är
uteslutande en tidsfråga, när jag och Elsa ska bli
man och hustru.»
»Kanske vi skulle säga en penningfråga också,
min stolta herre .. . För det är inte nog att betala
fracken och bröllopskonfekten, inte. Och din lön
som biträde hos mig räckte väl knappast öfver half-
året . . . äfven om jag ökade på en smula. »
De sista orden åtföljdes af ett stickande hånfullt
leende, som så när kommit Mårten att förlora själf-
behärskningen. Han svarade dock i så lugn ton
han förmådde:
»Det är inte som löntagare jag ämnar gifta mig . . .
Vi ha ju aftalt, att jag ska öfverta din affär, när
du nu på gamla dar drar dig tillbaka.»
»Under förutsättning, att du inte bär dig åt som
en genstörtig galenpanna, ja. Men här går du och
sätter dig upp mot din fars myndighet för en obe-
tydlig flicksnärtas skull, som jag inte kan lida . . .
och inbillar dig till på köpet, att jag har lust att
understödja dina kapricer genom att låta dig ta
hand om affären . .. Ne-ej, du!. . . För öfrigt är jag
inte gammal nog än . . . Ge mig fakturapärmen.»
Mårten tog fram fakturapärmen ur ett mahogny-
skåp med kallikåskynken innanför glasdörrarna,
»Du borde inte vänta, tills du blir för gammal,
pappa.»
»För gammal?»
»Ja . .. Med ålderdomen följa gammalmodiga
åsikter, och det duger inte för en affärsman. . .
Han måste följa med sin tid.»
»Ägget vill lära hönan värpa ... ha ha! Men hon
värper ändå på sitt vanliga sätt. .. Reformer bita
inte härvidlag, ser du.»
»Nej, det är just ditt fel, att du är så oresonligt
konservativ, pappa. Du ser inte eller vill inte se,
hur affärslifvet dagligen utvecklar sig med nya kom-
binationer, nya idéer. . . Här växer staden ut om-
kring oss, befolkningen ökas och behofven med den
. . . Men i och med detsamma ökas också publikens
fordringar... Den begär mera att välja på, när den
ska köpa, och den fordrar att köpmannen tar så
pass mycken hänsyn till dess bekvämlighet, att han
tillhandahåller sina varor i en lokal, som inte lik-
nar ett fallfärdigt upplagsmagasin, utan en butik,
där ljus och luft icke saknas . .. Eller tror du, att folk
bli glada af att komma in i den här skrubben? ...»
Han slog upp dörren mellan kontoret och butiken.
»I den skrubben har jag förtjänat min förmö-
genhet, slant för slant.» — Klädeshandlaren gick
ut i butiken. »Och jag har aldrig hört, att mina
kunder vantrifts här ... Det ska möjligen vara ung-
domar af din kaliber, som stöta hufvudet i taket
och ropa på större komfort. .. Du ville naturligtvis
ha disk med marmorskifva, skulpterade hyllfack
och en liten Kongoneger i rödt livré, som öppnade
dörren och gjorde bondgummorna vettskrämda .. .
Eller hur?»
Mårten kände alltför väl faderns sätt att skämta
vid deras dispyter; därför låtsade han ej därom,
utan började i stället detaljeradt utveckla, hur han
tänkt sig själfva affärens omgestaltning.
»Allt det där måste ske,» slutade han med en
energisk kastning på hufvudet, »för att möta kon-
kurrensen, som inte lär låta vänta på sig så särde-
les länge ... Du har för gamla och inrotade vanor
för att inse det, pappa. Men om du är mån om
din affär ... och det är du väl i alla fall... så borde
klokheten lära dig att inte stå i vägen, när den yngre
kraften vill bygga vidare, där du lagt grunden . . .
Ty ungdomen måste fram .. . och aktning för sina
idéer bar den också rätt att kräfva!.. . Gubbarne
få maka åt sig.. . det är lika naturligt, som att
isarne måste brista för vårfloden.»
Mårten hade i sin upphetsning höjt rösten, så
att han nästan skrek fram de sista orden.
Lotta kom in kontorsvägen.
»Hvad är här för väsen?» Hon betraktade växel-
vis brodern och Mårten.
Klädeshandlaren stod och vred händerna på
ryggen, som om han gnuggat sönder något mellan
dem.
»Ah, kära du, Mårten har vuxit så stor, att han
inte längre ryms härinne . .. Numera passar det inte,
iuiu.
»ABRAHAM OFFRAR SIN SON ISAK». TAFLA I OLJA AF BRITA ELLSTRÖM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
