Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 10 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
L. Ericson foto.
FRAN TÖREBODAS BRANDRUINER.
nom; »det vore ju en orimlighet, att den ene kon-
kurrenten skulle understödja den andra. Jag har
bara velat underrätta dig om min plan ... Nu kän-
ner du den.»
Han nickade åt fadern, strök förbi fastern, som
om hon alls ej funnits närvarande och gick ut i
butiken för att expediera en ny kund.
Men ovädret fortplantade sig genom hela huset,
och innan kvällen hade pigan fått så mycket snub-
bor, att hon storgret i en Gustafsbergsspilkum, och
boddrängen blifvit uppläxad för ett spräckt takfön-
ster, som han aldrig rört vid.
IV.
Öfver en liten stad hvilar merendels en sympa-
tisk prägel af ro och tystnad. Där ligga på ömse
sidor om gatan de putsade husen med hvita gardi-
ner i blänkande fönster, genom hvilka man kan se
tvärs igenom rummen och ut i trädgårdarne på
andra sidan.
Stillheten härskar öfverallt; endast sparfvarne
hålla larm i den tomma stadsparken, och ett par
gånger under dagens lopp kan det hända, att ett
landtmannaåkdon skramlar förbi på leriga hjul och
att en hund sticker ut hufvudet genom en port och
skickar ett dåsigt skall efter den körande.
Eller trottoarens kantstenar återljuda af en gåen-
des steg. Då komma ansikten till synes i reflexions-
speglarne . . . man nickar åt hvarann ... ett fönster
öppnas, och samtalet är i full gång . . . förtroligt,
som om de språkande sutte i hvar sitt soffhörn.
Och tvärs igenom rummen lyser sol, medan träd-
gården står med en fond af rosor och vajande blad
på andra sidan.
Men det är icke endast det, att man så lättvin-
digt kan se in i hvarandras boningar i de små stä-
derna med den tysta, fridsamma prägeln; männi-
skorna se också in i hvarandra; det intima umgän-
get dem emellan och de stillsamt bortglidande da-
garnas evigt enahanda skärper iakttagelsen för hvarje
den minsta tilldragelse, för hvarje ord, hvarje åt-
börd, så att alla efter hand blifva tämligen förtrogna
med möblemanget i hvarandras inre.
Därför var staden väl underrättad om samtliga
motiven till brytningen mellan Mårten Brogren och
hans far, och den gaf ämne till diskussioner en lång
tid bortåt.
De unga damernas intresse samlade sig gifvet-
vis kring den nya butiken med det vackra lagret
och främst kring den artiga affärsmannen själf, med
hvilken de så ofta dansat och skämtat på familje-
balerna. Nu hade han liksom vuxit, där han stod
bakom sin egen disk, bärande ansvaret för sin re-
volt med en energisk, litet myndig min, som alls
ej stötte, utan tvärtom klädde honom riktigt bra.
Vidare fanns det ett nytt hem att gå och aflägga
visiter i, ty Mårten hade gift sig med Elsa Nord-
ström ett halft år efter affärens öppnande.
Man tillbragte i regeln ganska angenäma stunder
i den lilla våningen vid torget, där allt var nytt
och fint, men ändå med en personlig prägel öfver
hvarje bohagsting, från salens ljusa björkmöbel och
till köket med sin järnspis, sitt stora fällbord och
hyllornas glänsande kastruller, hvilka, likt ,parad-
klädda regementen, voro i uppmarsch långs väggarna.
Och när Mårten satt nere på sitt kontor med
hufvudet fullt af affärer, kunde hans tankar plöts-
ligt glida ur spåret och flyga direkt upp till det ny-
anlagda hemmet, och då blef det ingen reson med
arbetet, förr än han fått springa dit upp och kyssa
sin hustru ett par gånger.
Det var ett så barnsligt rörande behag öfver
hennes väsen nu för tiden, något af en lutande
lilja, tyckte Mårten, när hon
lade sitt hufvud med de mju-
ka, blonda flätorna intill hans
skuldra. Och hon blef alltid så
glad, när han öfverraskade hen-
ne med dessa tillfälliga besök,
ty hon behöfde hämta mod af
hans styrka och orubbliga till-
försikt.
Hon gick stundom med
skräcktankar, bäfvande för sin
lycka. Det var som ett hus,
byggdt på ofri grund.
För hennes skull hade Mår-
tens fader i sin vrede oåterkalle-
ligt stängt sina dörrar för dem.
Och hvad skulle väl inträffa,
om Mårtens affär ej bure sig,
utan han en vacker dag nödga-
des afträda alltsammans till
sina borgenärer? ... Då blefve
de naturligtvis försatta på bar
backe, och ingen skulle förbar-
ma sig öfver dem; kanske tvärt-
om hela staden, som nu var
intagen af sympati till deras
förmån, därför att det dristiga alltid vinner an-
klang, så länge det har lyckan med sig, föraktfullt
droge sig ifrån dem, som från brottslingar, på hvilka
en hämnande Nemesis slår ned.
Från salsfönstret kunde hon se gafveln .på svär-
faderns hus vid Storgatans krök. Och stundom,
när de plågande fantasierna blefvo henne öfvermäk-
tiga, tänkte hon skynda dit och kasta sig för den
gamles fotter med bön om förlåtelse för att hon, i
strid med hans vilja, blifvit Mårtens hustru.
Mårten tog saken betydligt lugnare och arbetade
oförtrutet i sin affär, som visade en glädjande ut-
veckling, ju längre tiden led. Han förde ej ute-
slutande klädesvaror, utan sålde äfven garn, täcken,
filtar o. d. Dessutom hade han infört en special-
artikel — ett slags gula skinnvästar med rödt ylle-
foder, hvilka gingo under benämningen »Brogrens
hjärtvärmare» oeh rönte en ofantlig afsättning.
När gubben Brogren fick höra talas om den nya
varan, blef han topp tunnor rasande. Ond var han
förut, först och främst öfver giftermålet, vidare öf-
ver konkurrentaffären, som, till råga på eländet,
icke höll sig enbart till klädesfacket, utan också
kastade sig in på andra varubrancher... ett rik-
tigt krämarsystem !. . . Men de där skinnvästarne,
som nu spriddes rundt om i socknarne och släpade
med sig hans aktade namn . . . det var en vanda-
lism att bli förtviflad öfver I
Också trodde hans landtkunder, när de i sin
oskuld kommo in i hans butik för att tillhandla
sig af de berömda västarne, att han blifvit galen,
så många fula ord och tillvitelser haglade om deras
öron, innan de lyckligt och väl befunno sig på
gatan igen.
Fru Kajsa var ett resolut fruntimmer, och när
nu barnen, trots mångahanda svårigheter, blifvit
gifta, grämde det henne, att det icke skulle råda
frid och samdräkt å alla sidor.
En dag, några månader efter bröllopet, klädde
hon sig riktigt fin och promenerade in till staden
i akt och mening att tala förnuft med Justus Bro-
gren. Inspektorn hade gärna velat göra henne säll-
skap, men det tillät hon inte, af fruktan för, att
de båda gubbarne skulle råka i lufven på hvar-
andra.
Hon gick in gårdsvägen för att komma direkt
till kontoret, men vid dörren hejdades hon af Lottas
silhuettsvarta figur, som plötsligt sköt fram, hon
visste inte rätt hvarifrån.
»Hvem söks?»
Fru Kajsa neg, räckte fram handen till en för-
trolig hälsning och svarade, att hon önskade träffa
Justus Brogren.
Lottas händer förblefvo orörliga.
»Min bror har undanbedt sig era visiter.»
»Jaså, har han det,» genmälde fru Kajsa, utan
att låta sig förbluffa. »Men kanske han ändå skulle
låta tala med sig, ifall han finge veta mitt ärende.»
»Min bror tar inte emot er under någon före-
vändning . . . Skälen behöfver jag väl knappast
säga er.»
Hon drog sig inåt handkammaren; fru Kajsa
följde modigt efter.
»Ja, jag förstår nog, att både han och ni, mam-
sell Lotta, ä’ mycket onda på oss allesamman; men
nu har det skett,- hvad som måste ske .. . och då
tycker jag, alt vi gamla ska skjuta grollet åsido och
i stället stötta de unga med den smula kärlek, vi
ännu kunna ge, innan vi läggas till ro.»
»Måste ske? ... Ni tycks då från början ha varit
fast öfvertygade, att ni - skulle fånga Mårten med
era intriger.»
»Vi fånga Mårten! ...» Det blef fru Kajsa väl
starkt. »Hör nu mamsell Lotta, jag kan tala om
för er att när två unga, sunda människor fatta bö-
jelse för hvarann — en uppriktig böjelse nämligen
— så komma de förr eller senare tillsammans på
fullt allvar, lika ofelbart som att magneten drar till
sig järnet... Och då kan det inte bli tal om in-
triger från föräldrars sida, utan därvidlag är det
nà’nting i hjärtat, som gör sig gällande ... nà’nting
alldeles omotståndligt, som spränger alla hinder!»
Fru Kajsa hade talt sig riktigt rörd; men på
samma gång sjöd förbittringen inom henne, och
hon kunde icke afhålla sig från en liten giftighet,
det fick nu bära eller brista. Därför tilläde hon:
»Det kan ni naturligtvis inte ha någon erfarenhet
af, mamsell Lotta ... också ursäktar jag hvad ni
nyss sa’.»
»Ni menar kärleken,» genmälde Lotta kort ...
»den är humbug, det är min erfarenhet.»
»Humbug! Gud sig förbarme, så ni pratar!»
»Ja, åtminstone en fattig flickas böjelse för en
förmögen mans son . .. den är fotad på kalkyl,, in-
genting annat...»
Fru Kajsa kände, hur hon blef blodröd i ansik-
tet af skymfen. Men att komma någonstädes med
denna kalla, kärfva kvinna, hvilken. som en obe-
veklig Cerberus höll vakt omkring sin bror, insåg
hon nu var förspilld möda; och med beklämdt hjärta
gick hon därifrån, utan att ha fått säga allt hvad
hon ämnat. — —
Det rådde en daglig samfärdsel mellan inspek-
torsgården och Mårtens hem nu för tiden. Elsas
tillstånd befann sig nämligen i ett mycket ömtåligt
stadium, och hon måste noga aktas för ansträng-
ningar och sinnesrörelser.
Hon satt merendels i en stor länstol med en
pall under fotterna; bredvid sig hade hon ett bord
med små hvita tillklippta plagg, på hvilka hon sydde,
när hon inte lutade sig tillbaka mot ryggstödet och
drömmande stirrade ut i luften.
Därute var det höst; — trädens löfmassor skif-
tade från blekgult och orange upp till flammande
purpur — växtlifvets sista stormande kraftyttring,
innan förintelsen hvirflade bladen till jorden. Sneda,
höstliga solstrimmor skeno in i rummet och göto
en blek ljusgloria kring den unga makan, hvilken
bar vårens spirande lif under sitt hjärta.
»En riktig ängel,» sade inspektören om sin dot-
ter; »man väntar bara att få se vingarne växa ut
på skuldrorna och sväfva bort med henne...»
Han stod bredbent i köket framför sin hustru, som
skalade äpplen.
»Ja, du kan sannerligen skrämma Elsa på flyk-
ten, Fredrik, såsom du klampar in till henne med
dina dubbelbottnade stöfiar ... Du går inte i
åkern nu.»
»Klampar jag, Kajsa? .. . Och jag tycker jag klif-
ver så lätt som en tupp . ..»
Det blef svåra veckor för inspektor Nordström.
Aldrig förr hade han fått så många tillrättavisningar
af sin hustru. . . Att hosta eller nysa i Elsas när-
het var honom strängt förbjudet, emedan han bull-
rade som ett helt sågverk. Kände han något före-
bud i den riktningen, måste han fly till garderoben
eller vedlåren... men då var det de fördömda stöf-
larne, som dånade genom hela huset, när han sprang.
Till sist hade han ingen annan råd än att taga med
sig morgontofflorna hemifrån och sätta dem på sig
i köket, innan han gick in.
Alma höll merendels till nere på kontoret, där
hon stundom satt och renskref Mårtens affärsbref,
hvilken sysselsättning fyllde henne med förtjusning.
Hon beundrade Mårten såsom inbegreppet af allt
manligt och modigt hon kunde tänka sig, och när
hon talte om honom, sade hon alltid »min svåger
Mårten» i ungefär samma ton som en departements-
vaktmästare säger »hans excellens statsministern».
Mårten strålade af lycka öfver den väntade hän-
delsen. Nu sprang han oftare än eljes under dagens
lopp upp till Elsa, satte sig på en puff vid hennes
sida och kysste henne ömt och sakta.
»Stora björngossen,» sade hon skämtande och
grep med sina hvita fingrar i hans yfviga svarta
hår,. »... arbetar som en slaf, men måste ändå titta
till idet ibland ... Är han inte trött?»
»Bara glad och tacksam, Elsa min. När du blif-
vit frisk igen, ska jag arbeta dubbelt...»
En förmiddag hejdades han utanför salsdörren
af doktorn, som tog honom i rockuppslaget och
vände honom helt om.
(Forts.)
□fUR NOTISBOKEV.pl
-pOKTGÅNGEN VÄLGÖRARINNA. Från Visby
ingår underrättelsen, att fröken Victorine Hägg
den 2 juni aflidit därstädes af slaganfall, 70 år gam-
mal. Den aflidna, som sannolikt var Visby för-
mögnaste invånare, var hjälpsam i det tysta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
