Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 24 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
Transport Kr. 6: 62
Aug. 1. 1 kopp kaffe.................. ............ Kr. 0: 06
> 2. Kaffe och bröd............. 0:16
» 3. Mjölk och en kaka . . 0:10
» 4. 1 kopp kaffe................ 0: 06
» 5. 1 kopp kaffe och en smörgås 19
öre, hyra för aug. månad 3 kr.,
kvällsvard och söndagskost för före-
gående vecka 2 kr., skuld, bet. 47
öre.................................. ............ Kr. 5: 66
3> 6. Mjölk och bröd............ 0:15
» 8. 1 kopp kaffe.................. 0: 06
» 9. 1 kopp kaffe med bröd . . . . . » 0:12
> 10. 1 kopp kaffe med bröd ............ 7> 0:16
11. 1 kopp kaffe med bröd 16 öre och
1 kopp kaffe med smörgås 25 öre, Kr. 0: 41
» 13. Kvällsvard och söndagskost för före-
gående vecka 2 kr., afbetalning på
skor 1 kr., afbetalning på en kläd-
ning 2 kr.......................................... Kr. 5: —
» 14. 1 kopp kaffe med bröd............ » 0: 12
» 15. 1 kopp kaffe med bröd . . ’ . . » 0:13
> 19. Kvällsvard och söndagskost för före-
gående vecka...............................Kr. 2:- —
» 20. Afbetalning på en hufvudduk 1 kr.
och afbetalning på skor .1 kr.. Kr. 2: —
> 22. 1 kopp kaffe med smörgås... » 0: 19
» 23. 2 koppar kaffe med bröd .... » 0: 22
» 24. 2 koppar kaffe med bröd.... » 0: 22
> 26. Kvällsvard och söndagskost för före-
gående vecka..................................Kr. 2: —
» 27. Afbetalning på klädning .... » 2.- 50
» 28. Afbetalning på en hufvudduk . » 0: 50
» 29. Sybehör 72 öre, 1 kopp kaffe med
bröd 12 öre, bröd 10 öre. . . . Kr, 0: 94
> 30. Bröd 20 öre, smör 10 öre ... » 0: 30
Summa Kr. 29: 68
Oredovisadt belopp (kvar i kassan d. 30/a) » 1: 92
Är det ej den bleka nödens språk, dessa
siffror tala? En hederlig och sträfsam arbe-
terska — detta är nämligen här fallet — hvars
veckoförtjänst, några timmar sedan hon upp-
buret den, går till afbetalning på kläder och
skor, till pantlånare för utlösning af saker,
till betalning af skulder m. m., och hvars hela
kost för veckan sedan blir kaffe och bröd,
kanske med en eller annan svältdag emellan
— är ej detta upprörande?
J. W.
MIDSOMMARNATT. AF LAURA
FITINGHOFF.
M
IDNATTSTYSTNAD hvilar öfver’ det
gamla rödmålade länsmansbostället, som
för att få ro för solstrålar, sena att lämna
nejden, kurat ihop sig under knotiga rönnar
och vidtgrenad, i full blom stående hägg.
Tusenskön och ringrosor ute i den lilla krydd-
gården sluta sig samman, tyngda af drypande
dagg. Doften från sammetsrosor och åbrodd
lägrar sig, tungt söfvande, kring det gamla
huset. Icke ett ljud förnimmes därinne, fast
förstudörrarna stå vidöppna. Gårdshunden
ligger på en af de breda, murkna trappstegen
till förstukvisten och sofver, lyfter lätt på ena
örat, höjer ögonlocket och låter en glimt af
ögat slött öfverfara de två flickorna, som
komma smygande och taga ett litet hopp för
att komma öfver honom. Det är midsommar-
afton, intet annat att vänta af dem ! » Snälla»
är gammal i gårde och vet väl, att det aldrig
är värdt att följa ungdomen sådana kvällar,
då man bara blir hemmotad.
De två unga flickorna, smärta och vackra
med regelbundna anletsdrag, stanna nedanför
trappan, den äldre af dem riktar sina mörka,
strålande ögon vidt ut i fjärran med ett ut-
tryck, hvari bäfvande skygghet, undran, läng-
tan och löje blanda sig. Hon tar systern vid
handen och drar henne med sig inåt krydd-
gården, tyst visande på den murkna lilla grin-
den, som öppen hänger på sina krokar. Sy-
stern riktar sina ljufva blå ögon vädjande
mot den andra, lösgör varsamt sin hand, drar
den lilla slidknif, hon i likhet med systern
bär vid bältet, böjer sig snabbt ned och bör-
jar skära upp en rund tufva ur jorden. Med
ett leende af stumt samförstånd följer den
andra hennes exempel. De passa in de lös-
gjorda tufvorna i sina hål och lägga noga
märke för att känna igen platsen, då de tidigt
på morgonen skulle vara där för att se efter,
hvilken art af insekter eller krypdjur, som
skulle finnas därunder, bådande lycka och
båld giljare, om det var glänsande skalbagge,
spindel eller myra, armod och opålitlig giljare,
om där funnes mask och mott.
Hållande hvarandra hårdt i handen, gå de
sedan genom en lund af gamla knöliga alar
öfver stigen, som slingrar fram mellan blåbärs-
och kråkbärsris. Yid porlandet af bäcken,
som flyter fram, knappast förnimbart, i den
ljusa sommartystnaden, djupare och fullstän-
digare, än hvad den kunnat vara i midvinter-
natt under knastrande norrskensflammor och
vilddjursvärldens läten, smyga de fram som
ljusa andar från drömmens land. Utanför
dungen, där bygden ligger vidöppen, stanna
de skygga och tvekande; rågfältet, dit de äm-
nade sig, ligger nedom backen och de äro
rädda för upptäckt. Öfver nejden sväfvar ett
töcken, skirt och lent, följande kullarnas, dun-
garnas, gårdarnas konturer som mjukaste flor
af silke, här ute i den vida dalsänkningen
skiftande i högblått, där det täcker de höga
allvarliga fjällen. Stilla, drömtyngd ligger
älfven, prickad af gult timmer, som ej mäk-
tar röra sig en tumsbredd framåt.
Den »mörka» af flickorna kastar örnblickar
omkring nejden. Långt i fjärran, där första
vägmärket till nästa socken höjer sig, skönjer
hon en uppstigande sky ; det kunde vara
dimma, det kunde vara ett dammoln från
landsvägen, som där löper öfver stoftfin nip-
jord. Tyst gör hon system uppmärksam på
företeelsen. Med snabba steg skynda de öfver
ängen längs dikesrenen. Snart stå de bägge
i rågåkern och utvälja sorgfälligt jämnstora,
axfyllda »strån», kring hvilka de knyta de
medförda betydelsefulla röda, gröna och svarta
garnändarna.
De se menande på hvarandra. Det gäller
det tredje stora viktiga företaget, att »gå
igenom tre grindar», för att vid någon af dem
se hamnen åtminstone af »den tillkommande».
Men nu råka systrarna i delo, för så vidt så-
dant kan ske utan ord, ty verkan af hvarje
»prof» skulle ju uteblifva, om man ej för-
mådde bibehålla tystnaden. Den ljusa, blå-
ögda systern gör bevekande åtbörder åt det
håll, där kyrkan och prästgården ligga; »på
den vägen finnas ju två grindar och den tredje
kunde vinnas genom att gå igenom själfva
kyrkogårdsporten.» Den mörka skakar ener-
giskt sitt hufvud och med ett förstulet leende
vänder hon systern i riktning mot prästgår-
den. Själf väljer hon åter den lilla stigen
genom aldungen, hon följer den en bit, viker
af, klättrar öfver gärdesgården in i en björk-
hage, där en flock hästar i grupp viftade
myggen från hvarandra med sina långa svan-
sar, utan att låta sig störa af henne, som
hoppar ner från gärdesgården. De hade sett
henne komma sådana vägar förut. Hon hin-
ner första grinden, grinden, som leder ut till
gårdsvägen, snabbt lösgör hon vidjan, som
håller den samman med grindstolpen, och gli-
der ut igenom den, tagande vägen ner till
den gamla kryddgården invid huset. Det er-
bjuder ingen svårighet att komma in genom
staketets bristfälliga spjälor. Så ut genom
den andra lilla murkna på gångjärn hängande
grinden. Ner öfver gården och öfver läggdan
(ängen). Där bortom löper landsvägen, och
där står grinden, som skiljer gårdens ägor
från prästgårdens. Tredje grinden!
Hon går långsamt nu, med böjdt hufvud,
i tankar. Midsommarnatts- och sagostämning
gripa henne, sägnerna från barndomen, äfven-
tyrshistorierna om huldra och näck, om älfva
och vittra, om hamnar och uppenbarelser af
hvad komma skulle förefalla henne så trovär-
diga. Hon är ej ett människobarn längre,
tycker sig förnimma och förstå den omgif-
vande naturens skära leende, så ock dess svår-
modstunga drömmar. Hon förnimmer dem så-
som hon i denna stund förnimmer sitt eget
hjärtas snabba slag. Just nu når hon grinden,
den tredje, afgörande . . .
Hennes ögon vidgas af tjusande skrämsel
•—- en underlig bäfvan betager henne förmå-
gan att röra sig! Där nere ifrån backen hör
hon tydligt ett ljud som af hästars hofvar,
ett knarrande som från remtyg i sadlar I Fort-
farande står hon stilla tätt invid grinden, bar-
hufvad i sin rödhvita hemmadräkt mot en
bakgrund af uppstigande, rosenfärgad morgon-
rodnad. Ljudet af hästhofvar närmar sig, lju-
det af människoröster, allt för lefnadsfriska
att ej härröra från lefvande väsen. Flickan
vid grinden kommer med ens till besinning.
Hon vill fly — då den ene af ryttarne, ty de
äro två, som i skridt ridit uppför backen,
spränger fram med sin häst, så öfverraskad
af uppenbarelsen vid grinden, att han först
sent kommer sig för med en djup, aktnings-
full hälsning. Rodnande och förvirrad hälsar
hon tillbaka, öppnar mekaniskt grinden och
tar sedan till flykten i sväfvande snabbt språng.
Men vid grinden på sina hästar hålla de två
långväga ryttarne; som bländad följer den
först anländes blick den flyende gestalten.
Drömmande aflägsnar han sig sedan — —-
Men när nästa års midsommar dagas, håller
han åter vid grinden, och där möter han åter
henne, som i fjol »skar torf», »knöt strå»
och »gick genom grinden» för att få se »sin
tillkommande».
I VÄFSKOLAN.
D
ET SÅG för några årtionden sedan ut, som
om med de billiga väfnadsfabrikaten hand-
väfstolen skulle komma att höra till våra
nationella minnen, den där blott kunde få skådas
i någon af Skansens stugor, på Nordiska muséet
eller i något af den aflägsnare landsbygdens allmoge-
hem, men tack vare några för den svenska husslöjden
varmt nitälskande kvinnors energi och företagsam-
het, har väfstolen åter fått intaga sin plats i hem-
met och den gamla väfkonsten åter kommit till
heders, icke minst bland den bildade klassen.
Till dessa kvinnor kan med fullt skäl räknas
fröken Nina von Engeström, hvilken under en tid
af femton år oaflåtligt ägnat sin begåfning, sin tid
och sina krafter till befrämjande af denna slöjd,
hvilken icke allenast från praktisk och ekonomisk
utan jämväl från fysisk och psykisk synpunkt visat
sig vara nyttig och välgörande.
Fröken von Engeström öppnade 1884 en väf-
skola i Upsala, hvari eleverna erhöllo fri undervis-
ning samt mat och dagspenning, mot det att de
arbetade för skolan. Sedermera tillkommo ock be-
talande elever. Af Upsala Hushållningssällskap er-
höll väfskolan såsom ett erkännande för sin gag-
nande verksamhet och såsom en liten godtgörelse
för de många frielever, som fått begagna under-
visningen, under trenne år ett anslag af 200 kro-
nor. För ett par år förläde fröken v. E. emellertid
sin skola tillAgersta, hennes faders, kammarjunkaren
von Engeström, egendom i Jumkils socken, Upsala
län, under hvilken tid hon tillerkändes ett stats-
anslag af 500 kronor. Därefter återflyttades den
till Upsala, där den fortgick till hösten 1893.
Tvänne andra väfskolor hade dock därstädes
under tiden blifvit öppnade, och som fröken v. E.
ansåg, att trenne väfskolor ej kunde bära sig, ned-
lade hon för en tid sin verksamhet. Under en till-
fällig vistelse i Västmanland gaf hon under vintern
93—94 därstädes trenne väfkurser, och på begäran
af för saken intresserade gåfvos äfven tvänne dy-
lika kurser i Örebro under våren och sommaren
1894, af hvilka kurser omkr. 40 elever begagnade
sig. Fri lokal erhölls därunder för skolan. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
