Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 24 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
»
SK
3
sa
►O
ta:
T3
sa
i ©*
••
w» N
O: ^
K
Sî
•C
0
pl
13
P»
G
i-t
»
PO
58
<
P"
►t
P*
O
©
©
>1
©
►i
«
©
s
s»
»
©
CD
<
£Do
□D
&
CTÇ
CO
nri3-=ü
CD 3 3
=3 0-2)
O tj —
«g ®|
. ÇD h-«,
g 61
® =®
ars
o°i
ö g»g
O JU
K II
§1 =r^
!^s°
*S © 3-
rg. 3-
1? 8
a g ”*
§ r
MILITARFANGELSET I RENNES.
TVÅ VISOR AF ALBERT ERIKSSON.
TRÅDEN.
J
AG DRÖMDE, jag lekte
med dig, mitt muntra barn.
Mitt hjärta var ett nystan
af purpurrödt garn.
Mitt purpurröda hjärta
jag tog i min hand,
omkring ditt minsta finger
jag trådsänden band.
Och du gick bort och kom
kom aldrig igen.
Jag väntade länge,
jag väntar dig än.
Mitt armaste hjärta . ..
jag vet mig ingen råd.
Jag har ej något hjärta,
blott en purpurröd tråd.
ej,
KVITTER.
När jag en solig morgon
hör himlens fåglar sjunga,
jag ville skära tänder
och bita i min tunga.
Jag vet, att deras visor
ej ha ett dugg förnuftigt,
jag vet, att innehållet
är ytterst tunt och luftigt.
Men fågelmelodier
till själens gömmor hitta,
få blickar till att tindra
och hjärtan till att spritta.
När mäktade min visa
att glädja eller röra?
Jag bryter sönder pennan,
jag svär. Hvad skall jag göra?’
VÅR OCH HÖST.
AF HJÖRDIS.
SKISS FÖR IDUN
N
ED FRÅN FJÄLLET störtade vårbäcken
i sin gamla välkända fåra. Vårsolen
stekte och smälte snön där uppe, vattnet ki-
lade mellan skrefvorna, och bäcken svällde
af all den rikedom, alla dessa små flöden
från höger och vänster tillförde den. För ej
länge sedan hade den börjat som en liten
anspråkslös rännil i botten på den ärevördiga
hålväg, som hvarje vår stod färdig att mot-
taga detta vårliga nngdomslif. Nu jagade
den redan öfver stenar och stupade träd i
oroande öfvermod, och de små forsarne slogo
kullerbyttor öfver hvarann i vildt tafatt. Den
brusade och sjöng för kära, vänliga trakter
återseendets glädje, och, hvar ett tillfälle bjöds,
gaf den i öfversvallande fröjd en hjärtlig om-
famning åt svällande buskar och uppvaknande
tufvor. Så störtade den fram i sin unga seger-
rika kraft, tills där nere i dalen den veka
stämningen lade sordin på bullret, och bäcken
flöt sakta fram, nynnande sina silfverklara
melodier för två unga människobarn, som
stannat vid dess brädd.
( De voro ett underligt par, de två. Hon
smidig, stark och rak som en ung björk, med
ungdomssol i blicken och hälsorosor på kin-
derna, han lång och böjd med bleka kinder
och mörka brännande ögon, där en ständig
oro och längtan gjort sig bofast. Insvept i
1 pälsvärk, stod han där midt i vårsolen och
stödde sig på flickans arm. Aldrig hade han
känt sin olycka så förfärande tung som i detta
ögonblick, då han öppnat sina armar för att
mottaga lifvets fullhet i kärlekens gestalt, och
måste låta dem falla. Kunde ej denna lifgif-
vande kraft, som spårades i hvarje liten del
af Guds natur, dela med honom en smula af
sitt öfverflöd! Nej, det kändes i stället, som
hade den förlamat hans styrka ännu mer, som
stule den girigt hans sista pulsslag. Och hon,
som stod vid hans sida, frisk och vårfager,
hvad tänkte hon väl, och hvarför talade hon
ej ett tröstens ord. Hans bittra sinne blef
plötsligt vekt, när hans blick föll på henne.
Stackars barn, det fanns ej mycket att svara
på en kärleksförklaring sådan som hans. En
vårflod af känslor, som brutit fram öfver hans
läppar i ord af hängifven kärlek, och som han
i nästa minut begabbat och bedt henne glömma,
besvurit henne att ej svara på, ej ge honom
ett hopp, som blott skulle förstora hans olycka.
Stackars barn, som gifvit sin första kärlek åt
en sådan svag, dödsdömd dåre som han.
Han kände, hur ömhet för henne fyllde hans
hjärta, hur det irrande hoppet åter narrade
honom in i den lyckliga drömvärld, förnuftet
nyss fört honom ur, och han drog henne när-
mare intill-sig. Hon vände sitt friska anlete
med de klara soliga ögonen emot honom. »Jag
väntade blott på ett tecken, när tiden var
inne för mig att trotsa din vilja,» sade hon.
»Får jag ej vara din David en stund och för-
jaga molnen från din Saulssjäl? Låt mig trycka
din arm mot mitt hjärta, så får du kraft af dess
slag. Så där ja, dina kinder ha redan färg.»
Så tystnade hon ett ögonblick, men fortfor
sedan drömmande: »Du älskar mig, och jag -
älskar dig. Dina ögon ha sagt mig det en
lång tid, och mina ha nog berättat dig den
gamla sagan. Men jag tackar dig, att du
gjort min saga till verklighet. Jag var den
sofvande prinsessan i skogen, lycklig med
mina drömmar här i min vackra afstängda
fjällbygd, men dubbelt, tusenfaldt lycklig nu,
sedan min prins väckt mig till lifvet, lärt mig
dess innebörd och gifvit mig ett mål därför.
— Tyst, säg ej ett ord, innan jag svarat dig
till slut. — Tala ej om förgängelse inför detta
jordens nya lif. Min älskade, Gud är god,
han skall låta min kärlek göra under, och du
skall bli frisk. Känner du ej, hur lifligt ditt
hjärtas slag svara mina? Tag mig i din famn
och gif mig den kyss, som för alltid väcker
mig ur min sömn till lifvet med dig.»
Det var, som hade hennes unga tillitsfulla
spänstighet delat med sig åt honom, hans
bröst vidgades, och en svag rodnad färgade
hans kinder.
»Min älskade,» sade han högtidligt, då han
slöt henne i sina armar, »må dagar eller år
vara mig tillmätta, de skola alla helgas åt
din lycka.»
Och de gingo bort en stig, där solens strå-
lar lyste dem, och vårbäcken började åter sitt
vilda lopp efter hvilan i dalen och berättade
för buskar och tufvor den underbara historien
om en kvinna, som med gladt mod band sitt
öde vid sorg och död för kärleks skull–––– —-
Det var öde och tyst på fjället och i dalen.
Där vårbäcken en gång dansat fram i yster
takt, var nu en urhålkad torr väg, full af
vissna blad, som lågo där orörliga, tunga af
höstens fuktiga luft. På stigen, där solens
sneda sparsamma strålar silade fram med ett
blekt leende mellan de aflöfvade träden, kom
flickan med sorg i dräkt och hållning. Där
det porlande vattnet en gång sjungit för henne
sin hoppfulla melodi, stannade hon och såg
sig omkring med ett öfvergifvet uttryck. Hvad
allt var olikt då mot nul Hennes lif hade
haft sin vår, jubelfylld, en kort, solig som-
mar, och så kom höst. Hennes älskade var
död, hennes kärlek hade kämpat en hård kamp
om hans lif, men det fanns en kärlek större
än hennes, och den vann seger. Det svåraste
var att böja sig för segraren.
Han hade gått ifrån henne för alltid. Allt,
som gjort lifvet rikt, togo de och jordade i
den mörka grafven. Om hon blott varit gam-
mal, då hade nog ej fattigdomen känts så
tung. Men hon var ju så ung, så ung, och
lifvet blefve kanske så långt. Hon skakades
af en rysning. Fanns där då intet hopp,
skulle hela hennes lif vara så härjadt, aflöf-
vadt och utan sol som naturen omkring henne?
Då stego tårarne; stora och heta, i hennes
ögon, hon sjönk ner på marken och grät ut
sin hittills tårlösa sorg i gräsets svala sköte.
Från fjället och dalen hördes en stilla sus-
ning, en sista stråle sände solen till dem, i
höjden slog en försenad sångare en underbart
klar drill, och hade flickan kunnat tyda na-
turens röster, skulle hennes sjuka hjärta för-
stått, hvad den vet, att där höststorm härjat
och slagit och där frost gått fram, där lägger
vintern sitt skyddande täcke, som heter tiden,
och därunder skjuta tro och hopp friska rötter
och spira i den nya vårens tid upp till nytt
lif och ny sommar.
/Ausik
HUSMÖDRAR,
/ALYMPIATEATERN invigdes den 16 dennes med
^ en gästrepresentation af medlemmar af Köpen-
hamns kungl. teaters balettkår, och föreställnin-
gen bevisade till full evidens, hvad man för öfrigt
visste förut, att Terpsichores graciösa konst står
betydligt högre vid den danska än vid den svenska
operascenen.
Sådana utsökta »pas» eller hvirflande piruetter
som fru Guldbrandsen presterade i Polonaise i Bour-
nonvilles ballett »Toreadoren» eller hr Hans Becks
fenomenala muskelsmidighet och eleganta och eldiga
attityder i Boleron torde kunna mäta sig med pre-
stationerna af hvilken kontinental balettrupp som
helst.
Af de danska nationaldanserna slogo särskildt
eskimådansen och en sjömansreel mycket an.
Programmet utfylldes med en fruktansvärdt trå-
kig och naiv enaktsoperett, »Jeanettes bröllop»,
hvari dock fru Ida Möllers intagande sångföre-
drag och skälmska spel gjorde ett behagligt afbrott
mot handlingens enformighet.
Publiken, som nästan fyllde den stora och tref-
liga salongen, visade sig så intresserad af balett-
numren, att de följande programmen, hvilka bebå-
das upptaga baletten »Coppelia» m. fl., helt visst
som önska ett verkligt..delikat
köpen GRAFSTRÖM &
—— Regeringsgatan 31. -
kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
C : O S Ångrostade Kaffe.
— Storkyrkobrinken 8. — Götgatan 9. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
