Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 61. 2 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
UNDER VÄNTAN. SKISS FÖR IDUN
AF SYLVA.
FORTS. OCH SLUT FRÅN FÖREG. N:R.
III.
D
ET HADE gått om några veckor af Signes
ledighet, hon låg nu till sängs efter en
svår operation på ögonen. Den hade blifvit
svårare, än läkaren trott, men han hoppades
kunna göra henne fullkomligt frisk, så vida
ej någon sjukdom tillstötte. Läkaren hade
dock de sista dagarne sett bekymrad ut, ty
den unga kvinnans krafter voro mycket med-
tagna.
I sitt rum låg Signe på sin bädd. Det
bleka ansiktet hade ett så lidande utseende,
att man rördes till tårar vid åsynen däraf.
Man smög tyst omkring i huset, och den oro-
liga modern syntes ofta vid hennes bädd. Det
var en härlig vårdag, solen strålade in i det
lilla sjukrummet, och på bordet stodo friska
rosor. De voro från Henrik, och själf skulle
han snart komma, hade modem sagt henne.
Huru hade ej det lidande, bleka ansiktet strå-
lat vid dessa ord! Han skulle komma, hon
skulle då få återse honom ännu en gång.
Hon strök smeksamt öfver rosorna. »Hvil-
ket slöseri af Henrik! Så dyra blommor! Han,
som är så förståndig.»
Hon såg frågande på modern, men denna
vände sig bort för att dölja sina tårar, men
svarade glädtigt: »Åh, han vill ju glädja sin
sjuka flicka, förstår du, och tänk, så han skall
längta efter dig! Du måste nu hvila en stund,
så du är riktigt kry, tills han kommer, bar-
net mitt,» sade hon och lade till rätta kud-
darna.
»Ja, mor, men bara han hinner hit,» sade
hon och såg stelt framför sig.
Modern spratt till och hennes hjärta sam-
manpressades som af en svår tyngd. »Sof
nu, barnet mitt!» sade hon.
Signe smålog, och strök hennes händer.
»Ja, mor, det blir skönt att sofva, att få
hvila, när det blir färdigt, vårt bo. Vi ha ju
väntat så länge,» fortsatte hon i klagande ton.
Senare på aftonen måste läkaren tillkallas.
Den unga kvinnan låg i stark feber, hon kände
knappt igen någon. I flere dagar låg hon
utan sans, och krafterna sjönko betydligt.
Han hade kommit skyndsamt efter det tele-
gram han fått och låg nu på knä vid hennes
säng, en högrest, manlig gestalt med ett
öppet, allvarligt utseende. På honom hade
ej kampen för tillvaron tryckt någon smärtans
eller lidandets prägel. Ung, stark och kraftig,
såg han ut, som han ej vetat hvad sjukdom
och svaghet voro. Och på bädden där låg
hon, för hvilken han arbetat och sträfvat, bru-
ten, tillintetgjord. Utarbetad hade läkaren sagt.
Och var det ej hans fel? Var det ej för att
fortare nå deras föresatta mål, som hon sträf-
vat, hans bleka brud. Och nu! Nu skulle
döden komma och föra henne till sitt bo, och
allt skulle vara slut.
»Åh, denna olyckliga väntan, hvarför kunde
han ej nöjt sig med mindre, byggt sitt bo
så litet som möjligt och arbetat dubbelt se’n,
blott de fått äga hvarandra och njutit en full-
komlig lycka. Hvad hade det nu varit? Blott
en hägring, ett hopp, som nu var förbytt till
en veklagan.
Han dolde sitt ansikte i sina händer, och
den starke mannen skakades af undertryckta
snyftningar.
Hon låg tyst med slutna ögon, hon hade
ej ännu sett honom. Han tog varsamt hennes
fina, hvita hand i sina och kysste den. Men
hon drog undan den och började tala i feber-
yrsel: »Åh, vänta bara litet till!»
Men det var en så klagande ton, att han
kände sig, som man slagit honom. Han lu-
tade sig öfver henne och tryckte en kyss på
de bleka läpparna. Nu uppslog hon ögonen.
Åh, de voro ju lika strålande, som då han
första gången blickade in i dem. Det var
liksom ett förklaradt sken öfver hela hennes
ansikte.
»Min Henrik,» sade hon med ett lyckligt
leende. »Nu behöfva vi väl ej vänta längre.»
Han kunde ej svara, han blott strök hen-
nes händer. Nu reste hon sig till hälften upp,
drog honom intill sig och kysste honom ömt
och länge.
»Min Henrik, du får ej sörja, om du får
vänta på mig. En gång skola vi ju komma
tillsammans.»
Hennes ansikte strålade, och hon såg med
kärleksfulla blickar på honom. Han stod stum
och såg, huru det kära anletet bleknade. Nu
var hennes väntans tid förbi. Med ett kla-
gande skri sjönk han ned bredvid sin ung-
doms älskade. Hvad återstod honom nu? En
lång och mörk ensamhet, fylld af bittra tan-
kar och ånger öfver en för lång väntan.
ATT ÄLSKA — DET ÄR SÅDD TILL
KVAL.
I
LYCKANS bräddade pokal
låg smärtans frö beständigt gömdt.
Ty död har all vår glädje dömt.
Att älska — det är sådd till kval.
Din lycka var ej namnet värd,
om ej, när vid dess bår du stod,
för än en dag ditt hjärteblod
du velat ge som offergärd.
Pontus Holmberg.
»SYSTER» EVA. SKISS FÖR IDUN
AF SOFIE LINGE.
FORTS. FR. FÖREG. N:R.
a vars, ondt kr . . .>
»Tyst!» ropade jag, rädd att hon skulle
hinna att säga meningen till slut. »Har då
Marie inte hjärta i bröstet?»
»Uschia mej, det kom så oförhappandes. Yisst
tycker jag det är synd om den lilla stackarn.»
Sedan jag fått veta, att Gertrud lefde, kände jag
mig lugnare och, utmattad som jag var, somnade
jag snart bort ifrån min oro och har blott en svag
förnimmelse af, att någon senare varit inne i mitt
rum, lyst på mig, samt rört vid min hand.
Det var läkaren, hvilken efter slutadt arbete med
Gertrud, på kaptenens begäran aflade ett besök hos
mig, men då han fann mig sofva godt och vara
feberfri, tyckte han det vara bäst att lämna mig
i ro.-
Märkvärdigt nog, känner jag mig riktigt kry i
dag, ehuru den förfärliga skrämseln borde ha gjort
mig sjuk. Men Gertrud, stackare, ligger i brin-
nande feber och doktorn ser betänksam ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
