Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 62. 5 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
.-WB
_____
A. Blomberg foto.
»STOCKHOLMSVECKAN» I SANDHAMN! PÅ VÄG TILL TÄFLINGSBANAN UTE I HAFVET.
Turister 1 — Det är ju alla dessa städers
längtan ; och säkerligen måste det kännas som
en bitter orättvisa för en stad, som innesluter
så rika skatter som Bamberg, att ingen bryr
sig om att komma och se på dem. — MeD
jag kan inte önska turisterna dit. Där skulle
de gå och förstöra forntidsstämningen med sina
moderna gestalter, förstöra folkets hjärtevär-
mande tjänstvillighet med sina mer eller min-
dre rikliga drickspengar.
Detta är visserligen orimligt; jag kom ju
själf som turist, och »alla människor» ha ju
lof att resa hvart de vilja så väl som jag.
Men jag kan inte annat än fröjda mig åt, att
jag ännu så tämligen har Bamberg för mig
själf.
af den katolska gudstjänstens mest karaktäri-
stiska element, och som på den utanför stå-
ende verkar än hemlighetsfullt tilldragande, än
frånstötande, nästan skrämmande. Midt i pro-
cessionen gick en gammal prelat med violett
sammetskalott på de silfvergråa lockarne och
utdelade välsignelser åt folkhopen, som sjönk
på knä likt ett sädesfält, som böljar i vinden.
Ur butiker och förstugndörrar skyndade män-
niskorna ut och knäföllo för att blifva del-
aktiga af välsignelsen. Jag minns en liten,
liten bambergare, med en sky af lockar kring
det viktigt allvarliga, näpna ansiktet; stående
på en dörrtröskel, lyfte han en liten skadad
och ombunden hand och gjorde korstecknet
med det par små fingrar, som stucko ut nr
bandagen.
Men vi hvarken ville eller kunde knäfalla
inför den oaflåtligt välsignande handen och
funno det på samma gång plågsamt att bland
dessa troende skaror spela rollen af de enda
likgiltigt nyfikna. Vi lämnade därför proces-
sionens väg och beslöto att »gå ned igenom
nästa gata» till Carolinenplatz och se högtid-
lighetens afslutning framför domen.
Efter en dylik plan kan man tryggt handla
i en modern, matematiskt npplinierad stad,
men i de gamla städerna duger det icke. Den
smala, människotomma gatan höjde och sänkte
sig, gjorde långa bukter och plötsliga krök-
ningar, men den väntade tvärgatan syntes icke
till eller gick åtminstone i helt annan rikt-
ning, än vi beräknat. Då och då mötte vi
en människa och frågade om vägen, men fingo
oföränderligen svaret: »rakt fram», hvilket här
i staden tycktes vara ett mycket relativt be-
grepp. Vi gingo mellan långa trädgårdsmurar,
vi tittade in på gårdar med halfförfallna kors-
virkesbyggnader och frodig, halfförvildad grön-
ska, vi sågo tjusande gatpartier — men allt
detta hade tagit betänkligt lång tid. Till sist
förde oss en enslig gata, följande foten af en
mäktig grå fästningsmur, som hörde till resi-
densbyggnaderna., fram till Carolinenplatz, som
var öde och tom; där fanns icke ett spår efter
processionen. Men domens alla portar stodo
vidöppna, och till ersättning kunde man ur
det nu brännande solskenet ute taga sin till-
flykt till den djupa, kyliga skuggan där inne
— och drömma.
Senare samma förmiddag vandrade vi upp-
för en väg i sakta stigning, mellan lundar och
bördiga fält, förbi villor, humleplanteringar och
småhus, förbi ett af dessa krucifix i kropps-
storlek och med förskräckliga försök till rea-
lism, som här resa sig på fält och vägar och
plötsligt förjaga den illusion af hembygd, den
bördiga bayerska slätten ibland för skånska
ögon äger. Vägens böjningar gifva oss allt
skönare vyer af staden, hvars branta tegeltak
och många kyrkspiror förtona i afståndets blå
dagrar; där äro domens fyra mäktiga, smärta
torn, där äro Michaëlsbergets två dominerande
höga spiror, Jakobs och Frauenkirche, och
många andra. Och ofvanför oss ligger målet
för vår utflykt, furstbiskoparnes af Bamberg
gamla fäste, Altenburg, hvars torn behärskar
nejden.
Trötta, som det anstår skåningar efter en
halftimmes vandring uppför backar, stodo vi på
stenbron och blickade ned i den af grönska
fyllda ravin, som isolerar borgen. Genom ett
porthvalf, där ett par små kanoner af uråldrig
typ stå uppställda, kommo vi in på borggår-
den, dar det höga tornet reser sig. På borgen
finnes en landtlig restauration med ett gam-
maltyskt prydligt kök och dito skänkstuga;
där beställde vi kaffe, och under de långsamma
tillredelserna ströfvade vi omkring längs de
gamla murarne, mot hvilka fruktträdens ljusa
grönska och skära blomskrud behagligt afteck-
nade sig, uppe på bastioner, trappor och vakt-
torn, för att blicka ut öfver det leende land-
skapet med byar, sädesfält och skogklädda
åsar. Vid återkomsten till terrassen, där re-
staurationen hade några stolar och bord, träf-
fade vi en rödkindad piga, som irrade om-
kring med två väldiga muggar kaffe och ett
stort stycke sockerkaka på en bricka. Serve-
ringen -rar enkel; men den utsikt, vi hade
framför oss öfver dalen, omgifven af blånande
höjder och med Bambergs tak och spiror midt
i sin gröna famn, gjorde i vårt tycke målti-
den kunglig.
På hemvägen mötte vi tre polisbetjänter.
Vår vän från i går var icke med dem, men
de hade tydligen talat med honom. De be-
traktade oss nämligen uppmärksamt och sade
därpå till hvarandra med sänkta stämmor:
» De äro svenskar ! » — I allmänhet voro vi
föremål för mycket vänligt intresse, som af-
speglade den glada öfverraskningen öfver, att
det kommit ett par utländingar till staden; ja,
vi mottogo de artigaste hälsningar af några bland
stadens fäder, som kommo ut från rådhuset.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
aANDHAMNi ÄR VECKANS LÖSEN.
sirar sorlar» i
Där här-
skar sedan i lördags ett mondänt segelsportlif
och den lilla båthamnen, som under vanliga för-
hållanden endast rymmer några lotskuttrar jämte
de statioBära sommargästernas mer eller mindre
styfva segelbåtar, är nu till trängsel fylld af en hel
eskader af ståtliga seglare från hvilkas masttoppar
svaja svenska, finska, danska och tyska flaggdukar.
I lördags kväll hölls i det vackra klubbhuset en
välkomstfest för gästerna; på söndagen, under strå-
lande, varm sol och gynnad af en präktig sydväst-
bris, stack eskadern ut till hafs, och det var en
praktfull syn, som lifligt senterades äfven af icke
seglare, att se denna mängd af bländhvita segel
glida bort i rader öfver den mörkblå vattenytan.
Nu ha de olika täflingarna enligt programmet
fortgått under veckans alla dagar och det återstår
endast morgondagen med prisutdelningen och som
slutnummer — hemfärden på aftonen genom Stock-
holms skärgård, då tusentals marschalier skola
flamma utefter stränderna och fyrverkeriernas prakt-
eldar lysa mot den mörka kvällshimlen, medan eska-
dern, smyckad af kulörta lyktor och beledsagad af
en mängd ångare och småbåtar, långsamt skall gli-
da in till hufvudstaden.
Erån det brokiga regattalifvet där ute i hafs-
bandet meddelar Idun i dag några bilder. Den
största framställer hamnen med den samlade eska-
dern, just som »flaggorna hissas» till dagens kam-
panj om morgonen. På en annan ser man de täf-
lande styra ut till hafs, till söndagens bidevindseg-
ling; Grönskärs fyr synes till vänster om prisdo-
marbåten. En tredje bild återger de vimpelprydda
båtarne efter hemkomsten från dagens tailing i en
lång rad paradera framför Klubbhuset. En af de-
taljbilderna låter oss vara med, när »båtarna mätas»,
en annan framställer ögonblicket för »klargöring till
seglats». En sjette och sista framställer »Flamingo»
med ägaren, arkitekten Estländer, på däck, den
mycket omtalade, egendomliga, dubbelkölade, fin-
ska båten, som nyligen blef förste pristagare i kapp-
seglingen vid Mariehamn.
UJ.USTAF ADOLFS-FESTSPEL I LÜTZEN. Det
har hvilat en prägel af fest öfver den lilla, hi-
storiskt minnesvärda sachsiska staden Lützen under
de senaste veckorna. Dagligen ha högtidsklädda män-
niskoskaror fyllt de eljes tysta gatorna med sorl och
glam, och långa rader af åkdon, från de eleganta,
lackerade kupéerna till de enkla höskrindorna, ha
rullat fram till hotell »zum Löwens» ålderdomliga
s^u-jå,
“fe v.
-.7- - –—; _
A. Blomberg- foto.
»STOCKHOLMSVECKAN» I SANDHAMN: FLAGGPARAD FRAMFÖR KLUBBHUSET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
