Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 64. 12 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÏDUN 1899. — 6
»FRU AFUNDSJUK».
M
ÄNNISKORNA skulle kunna vara betyd-
ligt mycket lyckligare, om de blott läm-
nade bvarandra litet mera i fred och om de
ville ofira lika mycken tid åt sina egna, som
de nn offra åt andras angelägenheter. Hvar-
ken den, som onödigtvis lägger sig uti andras
affärer, eller den, som blir utsatt för den opå-
kallade inblandningen, torde därutaf ha någon
egentlig nytta, utan tvärtom. Ni känner väl
»fru Afundsjuk», bon som alltid är på jakt
efter nya offer för sin verksambetsifver? Hon
kan icke lefva, om bon ej får förbittra andras
lif med varningar, råd, pikar och giftigheter,
och hon inbillar sig och andra, att hon hand-
lar i de goda sedernas intresse. Åtminstone
tar hon sig en ton, som om så skulle vara
förhållandet.
»Fru Afundsjuk» uppträder i alla skepnader
och inom alla åldrar. Sällsyntast är hon kan-
ske dock ibland de unga, som ännu ej upp-
hört att hoppas på en egen full lefnadslycka.
Ibland är hon en f. d. skönhet, som haft
många anbud, men förkastat dem, och nu går
och väntar förgäfves på tillfälle att få försona
sina hjärtlösheter och uttala ett lyckliggöran-
de ja. Än är hon en änka, som verklig sorg
förbittrat och gjort hård och känslolös. Än
en ensam, som vet, att hennes uppgift för-
felats. Mången gång kan det också vara
en till det yttre lycklig ung fru, som miss-
räknat sig och finner sina väninnors lycka
öfverstiga hennes egen. Med ett ord, fru
Afundsjuk har många ansikten, och mycket
kan det vara, som gjort henne till den hon är.
Emellertid, sådan hon nu är, så är hon och
förblir en skräck för alla unga älskande par,
som komma i hennes närhet. Hvilka floder
af tårar hade ej badat vackra ögon för hen-
nes skull, hvilken mängd af ledsamheter och
uppträden har icke hon ställt till, denna grym-
ma »sedernas väktarinna». Man skulle kunna
framdraga tusentals exempel.
Inom den äktenskapliga hamnen öppnar sig
dock det intressantaste fältet för hennes verk-
samhet. Hon känner sina bekantas äktenskap-
liga förhållanden bättre än de göra själfva.
Där de i sin stora oskuld och hjärtas enfald
tro sig lefva lyckliga, där vet hon berätta om
mannens kallsinnighet och den beklagansvärda
makans af tårar genomdränkta örngåttskudde.
Och som hon brinner af begär att få ställa
allt »till rätta», slutar hon ej, förr än hon
bragt allt ordentligt på tok, såvida hon får
regera efter sin vilja.
Det gagnar till intet att försöka taga henne
ur hennes villfarelse, ty hon har den uppfatt-
ningen om männen, att de alltid bedraga sina
stackars hustrur, och den, som icke har gjort
det, han kommer att göra det. Och om hu-
strurna, isynnerhet de, som äro unga och se
bra ut, att de äro mycket oförståndiga och
okunniga i sina förehafvanden.
På så kallade kafferep trifs fru Afundsjuk
utomordentligt bra, ty där skall nu dryftas,
huru fru X. sköter om sitt nya hem från vin-
den ned till källaren, huru utstyrdt elegant
fru Y. är, och hur det är möjligt, att herr-
skapet Z:s debet och kredit kunna gå ihop. Och
först och sist om »jungfrurna», som det nu
för tiden så modernt blifvit. Ty de äro ej
många, som svara som en grefvinna i min
födelsestad gjorde, då fruarna på ett kafferep
började att tala om sina jungfrur. »Då jag
går på kafferep,» sade hon, »lämnar jag mina
jungfrur hemma. Så skulle ni också göra,
mina vänner 1»
Alma B—g.
NILS STANGE. BERÄTTELSE FÖR
IDUN AF HELMY RINDERS,
M
IDSOMMARSOLEN sken varm och klar ned
på den gröna ängen, där majstången, färg-
rik, doftande af skogsblommor, nyss rests
med den blågula flaggan, svajande högt för kvälls-
brisen.
Hela den stora ängen tedde sig som en jättelik
blomsterskål. Öfverallt skimrade där ljusa, leende
färger: höggult, rosa, klarblått, hvitt, — och till
sist blott en enda förtoning af hvitt —• —
I smidiga vågor rörde sig den leende, nigande,
bugande kedjan af unga människoblomster fram
öfver ängen i den härliga midsommarkvällen.
Så ljuda plötsligt några gälla toner: speleman-
nen strängar sin lyra och bjuder upp till dans, till
gammal hederlig svensk hambopolska. Ögonblick-
ligen spränges kedjan, och nu hvirfla där om par
efter par, — med de ljusa färgerna smälta mörka
tillsamman.
Yid ängskanten stå soffor och stolar, och där
sjunka mammorna ned efter den tröttande ringdan-
sen. Här diskuteras ock ganska flitigt dagens »on
dit», på det hela dock tämligen oskyldigt, ty Fågel-
ås’ lilla badort är ett lyckligt samhälle: dit tränga
blott sällan afundsamhetens och skvallrets småsinta
tungor. Här finnas två skarpt skilda kotterier: det
ena har kommit uteslutande för att roa sig och
njuta ett sorgfritt friluftslif, och det göra de med
besked, de låta ej några små fläckar förmörka hori-
sonten. Det andra består uteslutande af dem, som
vilja sköta sin hälsa, och de göra det också »med
besked», ledda af doktor Holms starka, i all sin
godhet respektingifvande hand.
Nu tystnar musiken — med ett skickligt utbragt
»halt på stället» stå de nu där par om par, orörligt
stilla, blickarna höjas mot gruppen på berget där-
ofvan, där cameran väntar. Så ljuder det: ett, tu,
tre och hela den liffulla taflan är fäst på plåten.
Förfriskningar serveras därborta under syrener-
nas löfverk, dit samlas all ungdomen under skämt
och glam, det drickes och skålas af hjärtans lust,
ty nu är det brådt, snart börjar dansen ånyo, och
kvällen är blott alltför kort...
Litet afsides på den smala stigen går doktor
Holm upp och ned i lifligt samtal med en nykom-
men patient. Blott några dagar har han ännu gä-
stat Fågelås, han är en främling för alla, och han
undviker litet skyggt allt närmande. Lång, mörk
och till ytterlighet mager, med något kufvadt, svår-
modigt i blicken, som dock stundom lyser upp i
ett intelligent, vaket leende — med hållningen litet
framåtlutad gör han intryck af vetenskapsmannen,
som alltför träget böjt sig öfyer arbetsbordet.
»Hvem är det din man talar vid, Nelly lilla?»
frågade änkeprofessorskan Beijer i halfhög ton, vänd
mot unga doktorinnan Holm, som ett ögonblick sla-
git sig ned vid hennes sida.
»Det är med arkitekten Stange, tant vet — ho-
nom, som vi ha väntat ett par veckor, men han
kom inte förrän i måndags. Han har varit så gräns-
löst sjuk, kära tant, bara af öfveransträngning —»
»Ja, det är nog ej så bara det, kära vän,» afbröt
fru Beijer mildt.
»Nej, nej, det vet jag nog, och det menar jag
inte heller — jag menar bara, att det är förfärligt,
när en stor och stark och begåfvad man helt enkelt
knäckes —» här gjorde den lilla lifliga frun en illu-
strerande åtbörd — »bara därför att han slösat med
sina krafter, arbetat dag och natt, när det har
gällt —»
tion hämtade djupt efter andan.
»Nå, men hoppas din man, att han blir bättre
här då?» Fru Beijer lade en liten omedveten ton-
vikt vid ordet »här» och kastade en hastig blick på
den glada skaran, som menade hon, att detta väl
ej vore rätta stället för en så allvarlig konvale-
scens.
»Ja, kära tant, professor X. i Stockholm har
skickat honom hit, — ej precis till Fågelås endast,
utan i synnerhet till Evald, hvilken ju har lyckats
många gånger förr med svåra nervösa fall och dy-
likt. Professorn har särskildt lagt arkitekten på
hjärtat att lyda Evald, och Evald brinner af in-
tresse att få börja régimen med honom. — Det är
en sådan framstående man, tant, — det är gräns-
löst synd, säg?» Rösten uttryckte djupaste med-
lidande.
»Jo, visst är det så, kära Nelly,» genmälde hen-
nes moderliga vän deltagande, »nog har jag flere
gånger i tidningarna sett hans namn och hört, att
han fått pris vid täflingar, men jag har aldrig förr
sett honom —»
»Se, där kommer Aina,» utbrust doktorinnan
lifligt och skyndade bereda plats bredvid sig. »Kom
hit, hvar har du dröjt så länge?»
»Hos din egen herr son, min vän,» ljöd svaret
gladt och melodiskt. »Tror du han kunde finna
sig i att somna ensam utan mamma eller tant Aina
en kväll sådan som den här? Nej, du må tro, han
höll så fast i min hand, ända tills de små fingrarna
började domna af i sömnen ...» Stämman var låg
och välklingande, -— leendet som åtföljde orden var
så naturligt och vackert, att Nelly böjde sig fram
och smekte den mjuka kinden med dess djupa
varma hy. Gillande öfverfor så hennes blick hela
den smärta gestalten, dräkten af ljusgul crêpe, med
endast två mörkröda rosor som garnityr.
»Smakfullt som alltid,» log hon nådigt.
De mörkblå ögonen blinkade skälmskt till svar.
»Yet du, hvad Gunnar sade, innan han somna-
de? Jo — »tant ä’ alldeles lik den dej josen —»
och så pekade han med sitt lilla finger på rosen i
mitt skärp. Du har en artig son, du, Nelly —»
Alla tre skrattade.
I samma ögonblick stod doktor Holm framför
dem med arkitekten vid sin sida.
»Får . jag lof att presentera — arkitekten Nils
Stange — våra goda vänner, professorskan Beijer,
fröken Aina Beijer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
