Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 65. 16 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
Oregon; en grefvinna Ponrtalès är född Flo-
rence Drouillard från Nashville, många andra
exempel att förtiga.
Ej mindre intressanta sammanställningar er-
bjuda de äktenskap, som ingåtts mellan ame-
rikanskor och tyska aristokrater.
Bland dem är först och främst kavalleri-
generalen, grefve Alfred Waldersee, hvilken år
1874 gifte sig med änkefurstinnan von Noer,
dotter till en amerikansk räntetagare vid namn
Daniel Lee. En man af betydande politisk
förtjänst och i en framskjuten ställning är vi-
dare grefve Paul von Hatzfeld-Wildenburg, som,
gift med den lågättade miss Helen Moulton,
för närvarande bekläder den tyska minister-
befattningen i London.
Detta äktenskap är så mycket anmärknings-
värdare, som grefve Hatzfeld och miss Moul-
ton, efter att år 1863 ha låtit viga sig, skil-
des 1874 och femton år senare, eller 1889,
ånyo ingingo äktenskap med hvarandra i Ba-
den-Baden.
Sistlidne år förmälde sig preussiske friherren
Adolf von Brüning med den förtjusande mrs
Gordon-Mackay, född miss Treat. Till följd
däraf afbröt baronen sin diplomatiska karrière
och har för framtiden bosatt sig i Berlin.
Ett romantiskt öde har beskärts prinsessan
Agnes von Salm-Salm. I medlet af 1860-talet
lärde denna Washingtons mest firade skönhet,
miss Agnes Leclercque Joy, känna och älska
den lika mycket för sin äfventyrslystnad som
för sin tapperhet bekante prins Felix von
Salm-Salm.
Hon medföljde som sjuksköterska i de fält-
tåg, i hvilka hennes make deltog, och när den
tyske prinsen begaf sig till den olycklige
Maximilians af Österrike läger i Mexiko, var
hon honom äfven följaktig dit och blef där-
städes ögonvittne till Maximilians tragiska slut.
Sedan år 1876 är den intelligenta kvinnan,
som också gifvit prof på en beaktansvärd
skriftställartalang, omgift med brittiske am-
bassadsekreteraren Charles Heneage.
Ett annat romantiskt äktenskap, men af all-
deles motsatt natur, ingicks för några måna-
der sedan af österrikiske magnaten prins Franz
v. Auersperg i Shrewsbury i staten New Jer-
sey med miss Eszworth Hazard, dotter till en
stenrik fabrikant af konserverade soppor. Prin-
sen var skuldsatt upp öfver öronen, till följd
af ett mindre reguliert lefnadssätt, och valde
därför Amerika som räddning undan sina for-
dringsägare. Där förälskade sig snart den
vackra miss Hazard i hans titel, och hennes
sopp-pappa gaf rörd de unga sin välsignelse.
MIN AFTONKLOCKA.
J
AG LÄNGTAR sedan fyra år
hvar gång mot veckans sista dag.
Till söndagshvilan jag ej trår,
min aftonklocka bidar jag,
min klocka, som ringer helgsmål.
Hur väl jag minns den första gång
jag hörde hennes djupa klang,
där öfver stadens trånga prång
dess dofva malm för kläppen sang
i sommaraftonens tystnad.
Kring Mälarnejd låg kvällningsglöd,
och vattnet hade färg af vin.
Ur grönskan lyste borgen röd,
och tung var luften af jasmin
och tungt mitt hufvud af drömmar.
Dess monotona melodi
från denna gången fick jag kär.
Hur skönt den klingar in uti
den allvarsstämning platsen bär,
de helga minnenas stämning.
Och därför sedan fyra år
jag trår mot veckans sista dag,
om än en gång jag höra får
min aftonklockas dofva slag,
som ringa helgsmål kring nejden.
Gripsholm 1899.
Esaias Collin.
OLIKA SPARSAMHET. AF BIEN.
» TAG VILL ej göra dig några förebråelser,
tl och ej heller kan jag ingå i detaljer, men
jag önskar endast i all vänlighet göra klart
för dig, att vi för framtiden måste införa den
strängaste sparsamhet i vårt hus, såvida jag
ej skall gå under. Du har ju förstått mig
eller hur, min gumma lilla? Och nog vet jag,
att du är nog förståndig att rätta dig efter
nödvändighetens kraf och mina önskningar.»
Så talade herr Bergsten en dag till sin äkta
hälft.
»Vi skola hushålla,» svarade fru Bergsten
beslutsamt och undergifvet.
Efter detta medgifvande lämnade herr Berg-
sten åt sin hustru att på egen hand uttänka,
huru man borde gå till väga. Mannen hade
ju sagt, att, om allt finge fortfara såsom hit-
tills, så skulle han gå under; och detta ville
hon gärna, om möjligt, försöka hindra. Och
hon föresatte sig nu att icke köpa hem något,
icke ens den minsta småsak, som möjligen
kunde undvaras. Hennes käre Erik skulle
nog bli nöjd med henne.
Kvinnorna hafva ett sätt för sin hushållning,
och detta består däri, att de t. ex. vända en
klädning, så att den får utseendet af en ny,
och att de för öfrigt skarfva, stoppa och laga
så skickligt, att till och med den mest skarp-
synte blir vilseledd.
Männen ha ett helt annat sätt; de neka
sig i allmänhet intet och utgifva utan betän-
kande penningar för en osäker vinst; men de
hålla strängt efter hustrun, som visst inte an-
förtros nyckeln till kassaskåpet.
Genom att själf kläda om den gamla vinter-
hatten, som därigenom såg så godt som ny
ut, förekom fru Bergsten en onödig utgift.
Ingen ny vinterkappa köptes, och därigenom
blefvo många visiter och promenader inställda.
Kyrkobesöken gjordes företrädesvis, då vädret
var ruskigt och ingen således kunde hafva
något att anmärka mot hennes tarfliga toalett.
Satt hon så en kylig dag framför den spar-
samt uppeldade kaminen, då hennes man in-
trädde, iklädd en splitter ny öfverrock af godt
och fint tyg.
»Nej, Erik, hvilken präktig rock du har,
hvad har du månne gifvit för den?»
»Ah, endast 85 kronor, min gumma lilla I»
’»Men,» vågade frun anmärka, »kunde du
ej haft den gamla än en tid? Vi skulle ju
försöka att hushålla — —»
»Ja, visst, men på ett förnuftigt sätt. Jag
skulle kanske, om du fått råda, gått i den
tunna, luggslitna rocken, ådragit mig en för-
kylning, blifvit sjuk och betalt läkare och
apotekare den nya rockens värde många gån-
ger om. Sådan är kvinnornas hushållnings-
metod — — Jaså, kommer du nu med din
hushållsbok för att visa mig, huru sparsam du
varit, då du säger dig endast hafva köpt det
strängt nödvändigaste; men jag spår, att ändå
mycket kunnat undvaras. Ja, se här genast,
— en ny tvättbunke. Nog kunde den gamla
hållit öfver vintern.»
»Nej, vet du, när en sådan sak är utsliten,
så går den ej att bevara längre. Men, hvad
sägs om tio dussin öl under månaden?»
»Jaså, du vill kanske, att jag ständigt skall
låta bjuda mig, utan att bjuda igen; fruntim-
mer kunna då ej se längre, än näsan räcker!
Men, hvad är då detta? Mattor! Kunna vi äta
mattor eller kläda oss i mattor måntro?»
»Att belägga golfven med billiga mattor är
ingen misshushållning, då skurning är både
dyrbar och besvärlig. Men, se här ligger en
räkning på cigarrer, och mig veterligt duga
de ej heller vare sig till mat eller kläder.»
»Att röka har rent utaf blifvit ett behof
för mig, det befordrar dessutom matsmältnin-
gen,» förklarade herr Bergsten, som nu i en
hast kom ihåg, att han hade ett par ange-
lägna bref att skrifva.
Sedan på kvällen gick han ut för att del-
taga i ett spelparti hos en gammal vän, och
redan ett par timmar därefter var han tjugu
kronor fattigare.
FIGURER UR SKISSBOKEN. AF RA-
FAEL. (förf. TILL »EN PASSIONSHISTO-
RIA».)
IV.
U
TE PÅ SJÖN gå hvita gäss, och vinden
spelar friskt i löfmassorna framför ve-
randan. Jag är tillräckligt långt från staden
för att äga landets fulla frid. Blåsten tilltar
och kommer träden att luta sina hufvuden
hviskande samman, om i fröjd eller missnöje
•är mig svårt att afgöra, men solen står leende
öfver dem och kastar rikligt ut sitt middags-
guld.
Då kommer plötsligt en hälsning från sta-
den, buren af vinden mellan skogarnas löf-
och barrnästen och öfver fräsande vågor. Det
är dock en vacker hälsning, den enda jag i
denna stund vill ha från den ofantliga hop-
ningen af grå husmassor. Det ringer därborta
i något, kanske några af de stora kyrktornen.
Emellertid är det en bruten kedja af toner,
ljud af stark och fast klang, hvilka då och då
mellan vindstötarne tränga sig en mil ut öfver
nejden. Det är, som om vinden, stigande mot
orkanens höjd, födde dem fylliga, på en gång
allvarliga och jublande, däruppe i rymden bland
solstänk och drifvande skyar, och som om de
starka trädgrenarne fångade dem i sitt löfnät
och slungade dem öfver till mig.
Mitt öra fängslar dem, och därvid väcks en
okänd genklang af glädje i mitt inre. Jag
lyssnar med själens öra, undrande, hvad denna
fröjd innebär, det är, som sökte jag välbekanta
drag i en flyktig likhet. »Hvad är det, hvad
är det?» frågar en röst ur mitt inre, tills en
annan inre röst plötsligt svarar, och då vet
jag det.
Du, som här möjligen lyssnar till mig, välj
i hopen af dina vänner den, som står dig när-
mast. Välj den, hvars själ för dig är störst
och ligger klarast för dig. Den, hvars hand-
slag du möter med liknande öppen trofasthet,
inför hvilken dina tankar stiga fram i harmo-
nisk nakenhet för att möta den andras para-
disiska tankedräkt. Den, hvars grundton du
känner bättre än någon annans, den hvars
väsen aldrig växlar färg för dig, om det äfven
uppenbarar sig för din blick i tusen nyanse-
ringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
