Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 69. 30 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
Dagmar Eriksén.
?0
_
DROTTNINGENS RIDHÄST »RÅTTAN».
NILS STANGE. BERÄTTELSE FÖR
IDUN AF HELMY RINDERS.
FORTS. FRÅN N:R. 67.
O
H, DU FÖLJER allt med, min käre Stange,»
ljöd doktorns stämma, >vi tänka vara ute
till sjös hela eftermiddagen, och det skall
göra dig så rasande godt, skall du se. Följ bara
med, du!»
»Men jag förstör ju trefnaden för er andra med
mino likbjudarfysionomi — »
Åh, den lämna vi hemma, det är säkrast,» af-
gjorde doktorn muntert.
»Ja, kom med och ta’ litet hand om Gunnar,»
afgjorde doktorinnan, »ban är alltid så stilla och
snäll, när han är med er — annars är jag rädd för
honom på sjön ...»
Arkitekten bugade sig’ tyst och följde de öfriga
ned till kosterbåten. Han genomskådade lilla fru
Nellys list, men tackade henne i sitt hjärta för alla
de vänliga omsorger, hon slösade på honom. Tack
vare henne, erfor han en känsla af hem och värme
midt i sin isolering —
Nere på bryggan stod Aina och väntade med en
stor matsäckskorg bredvid sig.
»Mamma tordes inte följa med,» svarade hon på
Nellys fråga. »Hon har ondt i hufvudet i eftermid-
dag och är rädd för glittret på sjön ; hon hoppas få
följa med en annan gång i stället.»
»Ja, det kan bli snart nog det,» genmälde dok-
torn gladt, i det han langade den ena själen om-
bord efter den andra, »är det bra väder i morgon,
får jag lof ut med en annan sändning segelhung-
riga, som så innerligt gärna ville vara med i dag.
Men jag sa’ »pass» och lofvade bättre lycka nästa
gång. Vi få inte ha för många pladdrande mam-
seller kring vår käre Stange, — då kan han hoppa
rakt i sjön för oss.»
»Tack, bror doktor, för din hänsyn till mig,»
inföll Nils Stange varmt, »ni äro alla mycket för
vänliga mot mig —»
»Tror du det?» skrattade doktorn och hoppade
själf sist ned i båten, »jag tänker, att du vid det här
laget har upptäckt, att vi trifvas så innerligen godt
tillsammans, att det käns som ett hämmande band,
när någon utomstående kommer in i vår lilla sfär.
Det är godt att vara i ett homogent sällskap, du
— Jag för min del träffar alla de andra beskedliga,
snälla människorna för hvarenda dag, så jag längtar
inte så ohyggligt efter dem. Men ser ni, fröken
Aina, ni får nog litet ledsamt med oss, gamla män-
niskor,» här nöp han sin hustru i hakan — »det
är inte som i fjol, det, när vi hade löjtnant Sköld-
berg till ständig skugga, eller hur, — har ni glömt
hans suckande hjärta?»
»Useh, doktor, hur kan ni tro, att jag längtar
efter honom ? Han, som tröttade ut mig så grund-
ligt med sina fadda artigheter och sina vridna
mustascher —»
»Du hör, Stange, det är inte värdt, att du vri-
der dina mustascher, det slår inte an på fröken
Beijer,» retades doktorn, som nu var i sitt mest
uppsluppna lynne. »För öfrigt skall jag tala om
för dig, att hon är mycket svår att tillfredsställa;
hon fordrar absolut rena skönhetslinier i porträttet
af sitt manliga ideal.»
»Doktorn,» ljöd Ainas förebrående röst, medan
fru Nelly log med hela sitt lilla fraicha ansikte, be-
undrande vändt mot mannen.
»Ja, infe sant,» fortsatte han obevekligt, »i fjol
hade jag en god vän härute en tid, en riktigt vac-
ker karl, det försäkrar jag, och han var också höge-
ligen intresserad på ett visst håll, men, nej bevars
— det behagade inte den unga damen. Hon lät
honom tydligt förstå, att han inte var vacker nog
åt henne — hvad tycks? Men se’n den dagen har
jag allt ett litet horn i sidan till henne också,» och
doktorn blinkade skälmaktigt åt Aina, som ej mer
låtsades höra hvad han sade, utan med höjd färg
och nedslagna ögon sysslade med att knäppa lille
Gunnars kavaj.
Nils Stange såg road ut och betraktade med ett
nytt intresse det fina, nedböjda hufvudet. Jaså —
var hon så svår att tillfredsställa —? Han log
skälmskt. Så mycket trodde han sig dock känna
henne, att ej var det på de yttre skönhetslinierna
hon fäste mesta vikten. Nej, då var det allt något
annat hon fordrade. — Det lade sig ett varmt ut-
tryck öfver ansiktet, i det han fattade det glas, dok-
torinnan bjöd honom, och sade trohjärtadt, enkelt
som han själf: »Skål, fröken Aina, det gläder mig,
att ni har stora fordringar på skönhet, — det är
den vi alla söka efter ...»
Aina såg upp med ett ljust, förstående leende.
Hon kunde ej längre vara ond på doktorn för hans
retsamma prat, men hon kunde ej heller förstå,
hvad det var för en skalk, som lyste ur hans glitt-
rande glada ögon. Själf styrde han båten med sä-
ker hand, men det oaktadt funno hans blickar tid
att gladt flyga från den ena till den andra.
Vinden hade friskat i, men blåste jämnt och sta-
digt utan byar. Båten klöf vågorna snabbt och
lugnt, skummet stänkte i fören till Gunnars stora
förtjusning.
»Härligt, härligt», utbrast plötsligt Nils Stange,
i det han svängde mössan som i forna dagar och
lät vinden spela genom det rika, mörklockiga håret.
»Åh, att det kan gripa en så, hafvet, — så härligt
har jag aldrig funnit det förr —» Hans ögon strå-
lade mörka, känslofulla — — —
»Sjung en bit för oss, Nelly,» bad doktorn, då
de vändt hemåt och vinden saktat af. Omedelbart
därefter ljödo tonerna klara och rena öfver vattnet:
»Se, der var en gang en Konge,
Mangen Skat han kaldte sin,
Men den bedste af dem alle
Vidste hver, var Irmelin —
Irmelin Rose, Irmelin Sol,
Irmelin alt, hvad der er deiligt» —
Hon sjöng varmt och ljufligt, och när hon slu-
tat, dallrade sången ännu kvar i åhörarnes hjärtan.
»Tack, liten,» och doktorn kysste ömt den ro-
siga kinden bredvid sig.
Nils Stange såg den lilla smekningen — och
ännu under intrycket af »Irmelin» stego tårarna
upp i hans ögon. Allt så vackert och härligt —
allt så underbart härute på hafvet — kanske dock
att lifvet blefve något annat, om det — jämte kon-
sten — bure i sina armar också kärleken . . .
. *
Tiden hade flugit hän ... Redan började det
lida mot säsongens slut, och i afton skulle den stora
festen — afslutningsfesten — gå af stapeln. Både
doktorinnan och Aina hade haft mycket att bestyra,
och det var ej utan, att de båda två flere gånger
önskat alla fester så långt som vägen räckte.
Nu var dock allt lyckligt och väl afslutadt —
Aina hade lagt sista handen vid sin toalett, hade
i spegeln sett sitt ansikte genomträngdt af ett nytt
fint skimmer, som hon ej fattade fullt hvarifrån
det härledde sig — och gjorde sig just beredd att
gå ned till salongen, då Nelly Holm ropade henne
bort till sin veranda.
»Snälla du, kom och hjälp mig,» hörde hon på
långt håll — »kan du tänka dig — trädgårdsmä-
starn skickar hit alla blommorna i hög -— har ej
bundit en enda kotiljongsbukett — hur ska’ vi
hinna?» Hon var idel eld och lågor, iförd en split-
ter ny ljusblå dräkt —• fin och fraiche som en liten
älfva.
Aina kastade en hastig blick på klockan. »Gå
du ned och gör les honneurs — jag hinner nog med
det bär på en timme, och som du vet, saknar jag
inte dansen . . . Gif mig ett förkläde bara, skall
det snart vara gjordt,» och Aina tog resolut af sig
handskarna, knöt om sig förklädet och grep raskt
verket an.
»Åh, Aina, du är en krona,» och med en kyss
försvann den luftiga uppenbarelsen.
Snart lågo där en hel rad af små vackra buket-
ter. Under det fingrarna flögo, gjorde tankarna så
ock . . . Ibland lyste ansiktet upp af ett leende,
och hon hvilade händerna, medan ögonen sågo
tankfulla ut i rymden. Hur mycket friskare och
gladare han nu såg ut, — hur solbränd och man-
lig — hjärtat svällde inom henne af fröjd — visst
klagade han ännu öfver, att det fattades honom
stål och märg, men det var blott sällan numera.
De sista dagarna hade han dock varit ombytlig till
lynnet, ena stunden spelande glad, — den andra
dyster och fåordig . . . Den här festen var han visst
ej riktigt god på . . . Aina log . . . Den hade tagit
för mycken tid i anspråk — —
Plötsligt stod Nils Stange midt framför henne
med ett mörkt veck öfver pannan. Aina spratt till.
»Ja, kunde jag inte tro det —» utbrast han och
sjönk ned i hvilstolen, »in i sista minuten sitter ni
här och fäktar för den där tillställningen. Jag
anade just något sådant, när jag inte såg er där-
nere.»
»Har ni varit därinne?» Aina höjde förvånad
ögonbrynen. Hon hade hört honom upprepade gån-
ger säga, att han ej ämnade sätta sin fot därinom
för hettans och dansens skull.
»Tja, jag ville bara. kasta en blick ditin — det
kan ju ha sitt intresse, förstår ni —»
Det låg något så dystert, retligt öfver honom,
att Aina drog djupt efter andan. Hon förstod ho-
nom ej i denna stund. Tankspridd ordnade hon
blommorna, knöt mekaniskt af sig förklädet och
sköt bort stolen.
»Det kan ha sitt intresse,» vidtog han efter en
stunds tystnad, »för en dödskandidat att se på, hur.
de lefvande roa sig.»
Nu förstod hon honom och på samma gång
också hvad det var som plågade honom. Det att
hon skulle vara därinne, skämta och dansa, alla de
andra likaså — han ensam utanför.
Det kom något moderligt lugnande öfver henne.
Hon såg ned på honom som på ett barn, hvilket
gråter bara för att få bli tröstadt:
»Åh, inte är ni någon dödskandidat, det är in-
gen, som tror det, — inte ni själf en gång —»
»Inte jag själf? Jo, den här sista tiden har jag
känt, så tydligt, att jag är 1er och aska och ingen-
ting annat. — En minut är jag hoppfull och stark,
eD annan sammankrympt, eländig, full af tvifvel
och misstro. Hvad skall det kallas, det?»
Han började gå af och an öfver den långa ve-
randan, med händerna på ryggen och blicken und-
vikande Aina. Han kände ett oemotståndligt be-
gär att göra sig sämre i hennes ögon, att skrämma
henne — kunde hon då verkligen inte se, att han
var olycklig, förtviflad, ensam i världen —?
»Åh — vet ni — det där att doktor Holm tror
på mig — det betyder i verkligheten ingenting —
det är bara för att uppehålla modet på mig. Nej,
det var en god vän till mig — han dog härom året
— och dagen innan sade doktorn till honom helt
uppmuntrande: »i morgon ä’ ni utom all fara —»,
men väl ute i tamburen hviskade han till mig:
»hopplöst», med en skakning på hufvudet.
»Nej, det betyder ingenting, det hör snart sagdt
till deras yrke —»
Han stannade och såg missmodigt utåt den stora
fjärden.
Aina öppnade och slöt händerna mekaniskt. Det
arbetade inom henne, men hon satt orörlig och
blott lyssnade — —
» Vet ni, hvad som skulle kunna rädda mig?»
Han stod plötsligt tätt invid henne och såg ned
på henne med sin djupa, svårmodiga blick.
»Jo, om det funnes någon, som verkligen trodde
— som vågade något för sin tro — som sade mig:
’du misströstar, men det är blott därför att du står
ensam, — se här, jag är färdig att dela ditt lif, jag
vågar det, därför att jag tror på dig och din fram-
tid — — Då — men,» med en hastig öfvergång i
svart, »hvad tjänar det till att tala om det, som
inte finns, som aldrig kommer att finnas.»
RenneberaSiden
— endast äkta, när det införskrifves direkt
från mina fabriker —
svart, hvitt och kulört från 65 öre till kr. 16: 45 pr meter — slät
randig, rutig, fasonerad, damast m. m. (cirka 240 olika kvalitéer och
2,000 olika färger, mönster m. m.).
Siden-Damast.............. fr 90 öre —16,45
Siden Basttyger pr robe » kr. 1 2,30—58,80
Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85
Bal-Siden..............
Siden-Grenadin...
Siden-Bengalin...
fr. 65 öre—16,45
» 90 öre— 8,65
» kr. 1,75—8,35
pr mtr. Siden=Armûres, Monopols, Cristalliques, Moire antique,
Duchesse, Princesse, Moscovite, Marcellines, siden till täcken och
flaggor m. m. Porto* och tullfritt till hemmet. ProTver och kata
log omgående. Dubbelt porto till Schweiz.
G. Hennebergs Siden-Fabrik, Zürich..
(K. & K. Hofleverantör.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
