Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 70. 2 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
När jag sedan en dag låtit hennes bror or-
dentligt presentera mig för henne, började vi
att länka ihop våra promenader, så godt vi
kunde. — Och det kunde vi ganska godt.
På detta sätt förflöt äfven vårterminen, och
vid dess slut kommo vi öfverens om, att jag
skulle besöka hennes bror och stanna hos ho-
nom, så länge jag möjligen kunde lura honom
att nödga mig kvar.
Det var under detta sommarbesök, som det
lilla äfventyret med hatten inträffade. Jag
berättar det inte därför, att det var synnerli-
gen märkvärdigt, utan mest såsom en nyttig
varning för tanklösa ungdomar i samma be-
lägenhet som vi voro.
En söndag hade vi haft ungdomsfrämmande
och varit ute i skogen, när en häftig regnskar
kom öfver oss. »Skur» är kanske inte rätta
ordet, ty den räckte åtminstone ett par timmar.
Den första timmen höllo vi oss tåligt kvar
allesamman i en liten lada. Yi trifdes bra
därinne, och jag minns inte, hur vi kommo på
den dumma tanken att ge oss ut och trotsa
regnet för att komma hem. För min del höll
jag bestämdt på, att vi borde stanna, där vi
voro, och när jag blef omkullröstad, föresatte
jag mig att åtminstone icke göra mig någon
brådska.
Vi hade icke flera paraplyn med oss, än att
vi voro tvungna att gå minst två under hvarje,
för att somliga inte skulle bli alldeles utan.
Jag hade den turen — måhända var det ock-
så en smula förtjänst — att få henne med
under mitt paraply. Det är möjligt, att mina
steg annars icke blifvit fallt så långsamma.
Hvarför skulle vi skynda oss? Som om vi
inte tålde vid några droppar regnl Vi smälte
väl inte så lätt heller 1 Eftersom vi voro all-
deles ense härutinnan, föllo vi så småningom
in i en så långsam takt, att vi snart befunno
oss alldeles ensamma och öfvergifna. Natur-
ligtvis behöfver jag inte alls särskildt förklara,
att detta ingalunda var meningen med vår
senfärdighet. Men när vi en gång kommit
efter, kunde vi inte se något ondt i att låta
det så förbli, och det var det väl heller inte?
Och intet ondt togo vi oss för. Ty att vi
promenerade arm i arm i regnet och ensam-
heten därute på landsvägen, kan väl inte räk-
nas annat än som ett oskyldigt nöje. Det
måste vi ju göra för att draga så stor nytta
som möjligt af vårt paraply, hvilket sanner-
ligen inte var stort, och det var med knapp
nöd vi ändå kunde någorlunda skydda oss.
För att rädda sin hatt — hon hade varit
oförsiktig nog att taga på sig sin plymprydda
bästa — undan hvar-
je droppe regn, hade
hon tagit den af sig
och stoppat den in-
nanför kappan.
Jag har aldrig va-
rit vidare tilltalad af
att promenera i regn-
väder, men denna
gång plågade det mig
inte alls. Jag var
inte ens fullt på det
klara med, om det
regnade, men det lär
det verkligen ha gjort,
hörde jag sedan, och
det duktigt ändå. Det kan vara tvifvel nn-
derkastadt, om en hel syndaflod skulle ha
förmått tilldraga sig vår uppmärksamhet.
Vi hade så outtömligt mycket att säga hvar-
ann. Ditintills hade vi endast gnabbats och
beskyllt hvarandra för elakhet, och funnit vår
lust i att tillvita hvarann så mycket ondt vi
kunnat hitta på. Men småningom hade vi
tröttnat på gnabbet, och under vår ensliga pro-
menad denna eftermiddag hade vi plötsligt
kommit att ändra ton.
»Hvarför ska du ständigt vara så gement
elak,»’ hade hon sagt. »Jag börjar tro, att du
menar allvar med din förtretlighet.»
Det hade hon, förstås, i verkligen inte trott
ett enda ögonblick, men jag förlorade i alla
fall fattningen och började helt naivt försäkra,
att det skulle hon naturligtvis inte göra, att
det fick hon inte göra. Och så lofvade jag,
att jag aldrig skulle retas med henne mer,
och jag tror nära på, att jag tänkte hålla mitt
löfte, och så togo vi hvarandra i hand och
bedyrade, att vi skulle bli bättre vänner än
vi någonsin varit. Och så . . . ja . . . ja, hvad
bruka två unga människor ta sig till, när de-
ras samtal tagit denna vändning? — — —
När vi efter en stund började få blick för den
yttre världen igen, upptäckte vi, att det knappt
regnade längre samt att vi voro nästan hemma.
Egentligen hade vi inte gått så värst mycket
långsammare än vårt sällskap, fast detta på den
slingrande skogsstigen kommit utom synhåll för
oss. Vi kände oss därför icke vidare oroliga
för, att vår promenad skulle tilldraga sig någon
särskild uppmärksamhet, utan stego lugna och
obekymrade upp för trappan och slöto oss till
de andra.
Det tycktes heller inte vara någon, som
lagt märke till oss. Visst inbillade vi oss,
att allesamman sågo menande på oss och blin-
kade och logo hemlighetsfullt åt hvarandra,
men dessa misstankar voro nog alldeles ogrun-
dade, ty om någon haft något på hjärtat, skulle
han säkert ha varit oförmögen att hålla inne
därmed.
Till all lycka hade vi varit två under hvarje
paraply, och det kan ju hända, att de andra
haft något liknande npptåg för sig som vi.
De små stickord, som slängdes omkring och
träffade äfven oss, fast icke mer än de andra,
voro därför af det allra menlösaste slaget.
Sedan jag öfvertygat mig om, att vi icke
hade någon allvarlig attack att befara, mor-
skade jag till och med upp mig och vågade
mig på ett litet utfall mot ett af de andra
paren. Jag var på väg att lyckas bry dem
rätt allvarligt, när jag varseblef min följesla-
gerska, som hade en uppsyn så dyster, att
jag hvarje ögonblick väntade få se tårarna
komma fram.
Hvad kunde så hastigt ha kommit på? Nyss
var hon ju glad som en vårfågel! Skulle det
vara möjligt, att vi ertappats, fast man ingen-
ting sagt därute?
FRÅN GÅRDEN TILL LYCEET 1 RENNES.
t*
«•.•rjfv’rrr/-
■Jpa
mu
i t; ’kLj#
mr ■ -i ’ & ’
T PjHl
i\
VV H
ms
PROF. V. BUNSEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
