Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 72. 9 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. – 6 —
’V \
NATIONALTEATERN I KRISTIANIA: SALONGEN.
i^rwr
________
Kom fram, när du behöfs.» Och när man då jäm-
för sig med dessa andra, som hafva föräldrar
och hem, kärlek och omvårdnad, då blir man så
bitter, o så bitter! O ni, som jag har att tacka
för min tillvaro, I, som blott skickaden mig på
barnhuset utan ett namn en gång, hvilka ären
I? Hvar ären I? Alla spår äro utplånade. Och
du moder, du fader, I lefven kanske lifvet
lustigt och gladt, men den, som genom er för-
skyllan fått en tillvaro, hon får lida för er
synd! Finnes ingen rättvisa för människors
barn? Det är stunder, då hela min varelse
genombäfvas af blott en känsla — hat till allt
och alla.
u/s. Jag har varit så nervös och orolig de
sista dagarne. Det är helt enkelt våren, som
har öfverraskat mig. Vi gingo här i vinter-
kläder och tunga tankar bakom innanfönsterna
och sågo, hur allt därute var grått i grått.
Men så en morgon, när jag drog upp gardi-
nen, stack solen mig i ögonen, och våren stod
utanför och neg — »nu är jag här!» Jag
trodde det icke först, han har narrat mig
april så många gånger förr med sina fransy-
ska visiter, men nu stannade han och arbe-
tade med sådan fart, att man icke hann få i
ordning sin sommarhatt, förrän björkarna voro
utslagna, och göken gol i alla väderstreck.
»Så härligt, så härligt!» ropar Mia flere gån-
ger om dagen, men jag säger ingenting. All
den grönskande härligheten gör mig ängslig
och nedstämd. Det är en plågsam förnimmelse
af, att mitt eget jag, mitt inre, ej står i har-
moni med naturen, och det är ett sökande
efter samklang inom mig, ett oroligt jagande,
som pinar ut mig. Och så kvällarne, då solen
aldrig tycks vilja gå ner. Björkar och lönnar
dofta, och allt är så drömmande vackert —
åh, då grips jag af en längtan, stark och brän-
nande, efter någon, som kunde dela min njut-
ning, någon som kände med mig, någon som
älskade mig. Ack, du »grimme Ælling!»
22/5. I går var det Mias födelsedag, hon
fyllde 20 år och förklarade, alt hon kände sig
»lastgammal». Af sina föräldrar fick hon en
velociped och många andra dyrbara presenter
som vanligt. Det skulle bli stor bjudning på
kvällen, och särskildt hade de sökt samla ihop
ungdom »för att få dans och muntert», som
Mia sade. Jag brukar just icke få hjälpa till
mycket i hushållet, men nu öfverhopade tant
mig med uppdrag, och de flesta af dem voro
sådana, som skulle gö-
ras i sista stund, just
innan maten sattes in
på bordet, och slutligen
kom klämmen: »Du be-
höfver alls icke visa dig
i kväll, Ellen, det är ju
bara besvärligt för dig
att kläda om dig.»
Jag blef mörkröd och
kunde icke få fram ett
ord, men det behöfdes
ej heller, ty hon vände
mig ryggen och gick.
Jaså, jag fick icke visa
mig numera. Var hon
rädd, att någon skulle
tala till mig, att Mia
skulle gå miste om ett
uns af artighet. Var
hon rädd, att jag skul-
le kunna få dansa ett
hvarf, få känna ett ögon-
blicks ungdomsglädje ?
Och så stod jag ute i
serveringsrummet hela
kvällen, gjorde hvad
jag var befalld, hörde
sorlet och pratet där-
inne i våningen och kände jungfrurnas un-
drande, beklagande blickar hvila på mig. Så
fort jag kunde, smög jag mig sedan som en
flykting upp på mitt rum och grät, grät våld-
samt, medan dansmusiken lockade och jublade
därnere. (Forts.)
NATIONALTEATERN.
Kristiania den 3 sept.
ET NORSKA FOLKETS kärlek till sce-
nisk konst har tagit sig ett mer än
vackert uttryck i den storartade nya teater i
Kristiania, som i dessa dagar invigts. Utan
statsanslag har den kommit till stånd endast
med privata medel, ett i sanning stolt vittnes-
börd om den tro och det hopp man sätter till
scenen i Ibsens och Björnsons land.
Men så har också en beundransvärd energi
inlagts i detta arbete allt ifrån Henrik Verge-
lands första slag på 1830-talet för en natio-
nalscen. Största äran af, att företaget nu
ändtligen förverkligats efter mycken kamp och
strid och många nederlag, den tillkommer den
nye teaterchefen Björn Björnson, diktarens
äldste son. Med outtröttligt nit har han sträf-
vat för saken, men hade han ej tillika haft
sitt vinnande väsen, som gjort honom så all-
mänt afhållen, så hade
han väl näppeligen kun-
nat öfvervinna alla de
svårigheter, som legat
i vägen.
Men nu står Natio-
nalteatern där på den
mest hedrade plats, som
ännu fanns i hela sta-
den, nämligen midt
emellan det kungliga
slottet och stortinget vis
à vis universitetshuset
i den så kallade Studen-
terlunden.
Framför ingången ha
som gåfva af en rik
man rests väldiga sta-
tyer af Björnson och Ib-
sen, utförda - af Sinding.
De se ut, som stode de
där för att vaka öfver
detta konstens tempel,
Ibsen kritisk och grubb-
lande, Björnson hoppfull, modig och karnp-
lysten. -
Teaterns yttre har rönt åtskillig kritik. För
min del finner jag det imponerande, trots alla
anmärkningar. Men hvad det inre beträffar,
äro alla eniga om, att där har arkitekten, herr
Henrik Bull, lyckats tillfredsställa både sma-
kens och förhållandenas fordringar på det
mest tillfredsställande sätt. Där råder full
harmoni.
Den ljusa, glada salongen är hållen i rödt,
hvitt och guld och dekorerad i smakfull rococo
utan all öfverlastning. Prosceniet är särskildt
rikt och vackert. Takmålningarna af Mvind
Nielsen föreställa Apollo, som hyllas, och San-
ningen, som håller en spegel för en faun.
När denna salong första aftonen var fylld
af en galaklädd publik, som med applåder
hälsade „först de tvänne diktarhöfdingarnas in-
träde till sina hedersplatser och så konungens
i den med blommor och grönt smyckade kung-
liga logen, då inleddes på ett värdigt sätt den
fest »i dagarna tre», hvarmed den norska
nationalteatern skulle invigas.
Första aftonen uppfördes Ludvig HoTbergs
»Gert Vestphaler» och en del af »Barsel-
stuen». De gåfvos till största delen enligt
dansk tradition, men utan det sprittande lif,
utan kvintessencen i den fina fiffighet,, som
danskarna förstått att utmejsla i sina ypper-
liga Holbergsfigurer, trots det att skådespe-
lare af så framstående rang som Klausen,
Garmann, fru Wolf, fröken Parelius m. fl.
naturligtvis gjorde sin sak utmärkt. Förr än
norrmän forma fram nya Holbergsfigurer ur
norsk grund, tror jag icke, att höjdpunkten af
Holbergsspel skall nås af norska skådespe-
lare, åtminstone icke på ett sätt som kan
finna full resonans hos norsk publik. Hvar-
för skulle icke Holberg kunna spelas helt
igenom norskt ? Holberg var dock norrman, en
äkta född bergenser, som först vid tjuguett
års ålder lämnade landet — låt vara att han
fick sin utveckling och sitt arbetsfält i Dan-
mark. Det som är roten i Holberg, det kommer
dock från Bergen, och det ofta omtalade »ber-
gensiske lune», som verkligen är något eget
för sig, det har han i allra högsta grad in
emellan allt det han förvärfvat i Danmark och
det öfriga Europa. Danskarne ha annekterat
Holberg och tagit monopol på honom. Där-
till hafva de haft full rätt. Men norrmän
hafva också full rätt att återeröfra honom, om
de kunna och vilja det.
När Sverige kallar John Ericson och Alfred
Nobel för svenskar, så är detta korrekt. Sven-
skar voro de, trots omplantering i väster och
NATIONALTEATERN I KRISTIANIA: PUBLIKENS FOYER.
... - .... ..
’
mr:
lo.ouwuiuxuii
.■ -
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
