Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 85. 25 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — K
OKTOBERVISA.
OG ÄR HÖSTEN fasligt grå och kulen,
det kan ingen männ’ska neka till,
och att lätt man blir till lynnet mulen,
så man knappast själf vet hvad man vill. —
Men trots detta säger jag ändå:
hösten har sin trefnad, den också!
Hvarför lyssna till, hur regnet trummar
mot ditt hus som förr mot Noachs ark,
hvarför lyssna till, hur stormen brummar,
när den sliter löfven från din park?
Fäll gardinen, lås för dörren slå
och se till, hvad hemmet bjuder på!
Se, hur fint och puteadt nu härinne:
höstrengöring nyss af stapeln gått!
Uti byken ligger allt ditt linne,
golfven sina nya mattor fått,
och från kakelugnen flammar re’n
första brasan med sitt muntra sken.
Vinden utanför hörs träden skaka. —
Bry dig icke om att titta dit —•
mor i köket håller på att baka,
bättre då beundra hennes flit.
Nyss hon inlagt gurkor, syltat lök —
tacka henne vänligt för allt stök!
Allt är klart att möta kulna gästen:
innanfönster klistrats in af mor,
dubbelt foder bak du fått i västen,
småttingarne profvat vinterskor,
mamma går i nygjord paletå, —
din har skräddarn endast vändt uppå.
Hvarför på den mulna rymden kika
och din hjärna bry med regn och slask?
Låt du hösten dystert få predika —
blott »humör» du har, är kry och rask,
och att solen finns i hemmet kvar,
fast hon utanför visst strejkat har.
Har du flyttningen så stökat öfver,
bonat om dig uti hemmets vrå,
fått för resten allt, hvad du behöfver,
hvarföre på hösten knota då?
I oktober mellan skål och vägg
mår man ju som »gudars ättelägg».
Jean.
EMOT KÄRLEKEN. SKISS AF R. E.
H
AR NI KÄNT, hvad det är ätt längta efter
något så, som berodde lifvets hela lycka på,
att den längtan blefve uppfylld? Och har ni
erfarit den där jublande fröjden, som bemäktigar sig
en, när önskningarnas mål är vunnet? Aina hade
haft klart för sig, att hon skulle bli sjuksköterska,
innan hon ännu trampat ut barnskorna, och vid 21
år hade hon inte ändrat sina planer. Men när
man vuxit upp i ett förmöget hem och de äldre
systrarna gift sig, faller det liksom af sig själft, att
den yngsta stannar hos far och mor, går deras ären-
den och pysslar om dem. Aina kände, att hon
borde stanna hemma, men kärleken till det där ar-
betet drog, och längtan efter det tärde. Där upp-
lågade många små heta strider i häradshöfdingens
annars fridfulla hem. Aina talade sig varm och
lofvade komma hem igen, bara hon finge pröfva
sina krafter en enda gång, under ett enda år, och
ändtligen medgåfvo föräldrarne suckande, att hon
skulle få sin vilja fram. »Jag vet inte hvad som
far i nutidens flickor,» afslutade häradshöfdingen
med dyster uppsyn den sista _och hetaste debatten,
»alla vilja bli sjuksköterskor. Är det för att sedan bli
doktorinnor ? » Aina blef mörkröd i ansiktet, och på
samma gång var det något, som isade henne: hon
hade alrig sett saken ur den synpunkten. Och när
den nu upptäcktes för henne, var det, som om
skimret, hvilket hennes fantasi spunnit öfver sjuk-
sköterskans lif, med ens brustit. »Det är åtmin-
stone inte min afsikt,» sade hon med en köld, som
annars var henne främmande.
Det är hårdt, när det sköna mister sin fägring,
när, som det heter, »illusionerna brista», men få
äro väl förskonade från den erfarenheten. Aina
hade alltid tänkt sig en sjuksköterskas lif som det
mest osjälfviska och uppoffrande af alla, hon hade
ej kunnat drömma, att någon utan verklig kärlek
till det arbetet skulle vilja ge sig in i så mycket
elände. Men tänk, om det verkligen funnes flickor,
som beträdde den banan helt enkelt för att bli
gifta, uppmuntrade af ett ovedersägligt faktum, att
många doktorinnor äro f. d. sjuksköterskor? Tanken
föreföll Aina så ful, att hon skulle velat krossa den
till bitar, men intrycket satt kvar.
Det satt envist kvar, fast skjutet långt i bak-
grunden, när hon en dag fram på hösten, bäfvande
af fröjd, trädde in i sjuksalen för att börja sitt ar-
bete. Friden och tystnaden därinne grepo henne
med makt, det var, som om de med ens dödat alla
dåliga tankar, och hon kände, att hon redan älska-
de dessa obekanta, lidande människor. Dagen gick
så obegripligt fort, och när Aina fick höra, att kloc-
kan var 7, och man väntade doktorn till aftonron-
den, blef hon helt öfverraskad. Jaså, doktorn skulle
komma, underläkaren var det om kvällarne; hon
undrade ett ögonblick, hvad hon skulle tycka om
honom, men nästa sekund var hon på det klara
med, att hon skulle afsky honom, ty hon tänkte
på, hvad hennes pappa, häradshöfdingen, sagt den
där gången. För resten hade hon lyckligtvis ingen-
ting med honom att göra, hon var bara en elev,
och sådana bevärdigas just ej med några ögonkast,
utom då de på ett eller annat sätt försyndat sig.
Där kom han redan, hon drog ett tag i filten på när-
maste säng för att få den riktigt slät, och så gick
hon hastigt bort och ställde sig i en vrå af salen,
där hon syntes minst, och hvarifrån hon kunde
skärskåda sin höge förman. Ful var han just inte,
inte så ful, som hon hoppats åtminstone, men han
hade’ rödt skägg, och det afskydde hon, det var
nästan som en tröst. »Här niger man för doktorer-
na, syster Aina,» sade sköterskan, när han var gån-
gen. Ja visst, det hade Aina hört sägas, innan
hon kom till sjukhuset, men med den praktiska
tillämpningen föll det sig litet svårt: hon hade inte
nigit för unga herrar, sedan hon var 14 år, och det
behöfs öfning, innan man kan komma igång med
sådant där igen. Det kändes så egendomligt, att
inte längre vara fröken, utan syster, tyckte Aina,
och att vara ödmjuk mot unga människor, som
tillhörde man inte samma samhällsklass som de,
bara därför att man själf var en okunnig elev och
de fullärda i sina ämnen; men det skulle ju så
vara, disciplinen fordrade det med rätta.
Dagarne, som följde, gingo så fort, veckor och
månader flögo; när man sysslar med ett arbete,
som man älskar, får tiden vingar. Och den vid
all lifvets bekvämlighet vana fröken Aina märkte,
nur ödmjuk hon blef för hvar dag, som gick. När
man blir skickad och skuffad af alla, när vaktmäs-
tare och tvättmadamer se ned på en som på ett
oting, och när man kommer underfund med, att
allt ondt, som göres inom sjukhuset, föröfvas af
eleverna, bland hvilka man själf är en — då får
man lägre tankar om sig själf, än man någonsin
anat. Men det skadar ju inte, tvärtom. Aina var
belåten med sin värld från morgon till afton. Någon
tid till förströelser blef sällan, öfrig, men hon sak
nade dem ej. Hon hade åtskilliga gånger varit
inbjuden till en kusin till sin far, som väl ansåg
sig böra protégera och bereda litet omväxling åt
sin arbetande unga släkting, men jämt hade oöfver-
stigliga hinder kommit i vägen.
En dag hade Aina ändtligen lyckats tigga sig
till ett par timmars lof, för att gå dit på »stor supé».
Det är en påfallande kontrast att komma direkt
från en sjuksal in i en upplyst salong, full af ifrigt
talande människor, och Aina kände sig nästan för-
lägen, när hon ensam trädde in bland dessa okända
skaror. Men alla voro så vänliga, och sin vänlighet
visade de genom att omtala sin beundran för unga
flickor, som arbeta hårdt utan att behöfva. Och de
äldre fruarna skakade på hufvudet och försäkrade,
att de skulle gifvetvis svimma, om de såge någon
liktigt, riktigt sjuk, och att vara med på operationer
... det kunde bestämdt ingen, som hade ett spår
till hjärta .. . Aina talade gärna om sitt arbete, när
hon kände, att den frågande hade intresse, men
att använda sjukvården som hjälpmedel att hålla
uppe en tynande salongskonversation, det föll henne
ej i smaken. Hon använde första lämpliga tillfälle
att komma bort till ett par halfvuxna flickor, som
stodo i ett hörn och sågo förlägna pt, och snart
var hon i full gång med att afhandla lärarinnor
och böcker och skridskobana och velocipeder med
dem. Samtalet hade blifvit riktigt gladt, när Aina
i en grupp af nyss anlända herrar upptäckte en
ifrigt gestikulerande ung man med rödt skägg; det
var doktor Oarlén, underläkaren. Upptäckten var
ingalunda angenäm ; de hade aldrig förr träffats i
»sällskap» och Aina visste inte alls, hur hon skulle
behandla sin höge förman i en sådan situation.
Hon lugnade sig med att han naturligtvis ej skulle
känna igen henne här bland så många, och hon
roade sig med en liten stunds studium af hans ge-
stalt under dessa nya förhållanden. Hon kom till
det resultatet, att han tog sig bättre ut i den hvita
sjukhusrocken; uppsträckt i frack var han riktigt
klumpig. Men funderingarna afbrötos, ty där kom
han själf med ett gladt igenkännande leende fram
till den plats, där Aina slagit sig ned. Hon sam-
lade hela sitt mod och försökte se obesvärad ut,
men när hon hälsade, neg hon, enligt gammal vana,
och när hon nigit, rodnade hon, ty det såg ju så
dumt ut; folk skulle väl tro, att hon var från den
mörkaste landsbygden och aldrig varit i fritt säll-
skap förr. Doktorn såg road ut, men började tala
om allt möjligt, inte om sjukhuset bara, utan om
sådant, som brukar intressera människor i allmän-
het, och när de samtalat en stund, kom Aina un-
derfund med, att han var riktigt treflig och ej far-
ligare än en vanlig människa. När festligheten var
slut, tillkännagaf han, att han skulle följa henne
hem; de hade samma väg, ty han bodde nära sjuk-
huset. Aina kände sig nästan som en brottsling,
när hon skred fram genom gatorna vid doktor
Oarléns sida: tänk om någon af kamraterna sett
dem tillsammans, hvad skulle de tro? Hon mötte
lyckligtvis ingen bekant, alla därhemma på sjuk-
huset lågo naturligtvis i sin djupa sömn. Bortåt
12-tiden trädde hon in i sitt lilla rum, ganska be-
låten med sin utfärd. Hon gick så tyst som möj-
ligt, för att ej väcka den slumrande kamraten, men
denna sof icke, utan satte sig upp i sängen och
ville höra allt om bjudningen, hur där varit och
hvilka där varit, och Åina var tvungen att berätta,
fast hon var så trött, att hufvudet värkte. Kände
hon någon då? Aina nämnde ett par namn . .. och
så var där doktor Carlén. Doktor Oarlén! Nu föllo
frågorna slag i slag, och hon hann’ knappt svara
på allt: hvem han talat med, hur han såg ut, och
om han talat med henne ...
»Är du då synnerligen intresserad af honom,
Ellen lilla?» frågade hon till slut förvånad. Ellen
hade sprungit upp ur sängen och stod framför
henne i sin hvita nattdräkt med det mörka håret
fallande ned öfver skuldrorna och ögon, som glänste.
»Jag skall säga dig sanningen,» sade hon med
en röst, som lät riktigt hemsk, »jag är så kär i
doktor Carlén, att jag ej vet, hvad jag skall taga
mig till.»
Aina ryggade tillbaka, som om hon fått ett slag,
’ men i nästa sekund hade hon redt sina tankar.
Hon grep ett hårdt tag i den hvita skepnadens arm
och skakade henne med hela sin styrka.
»Du borde skämmas,» sade hon med tonvikt på
hvart ord, »du har gått och tänkt på doktorn i stället
för på ditt arbete! Är det värdigt?»
Hon var så ond, att hon skulle velat hålla en hel
straffpredikan, men så såg hon på delinkventen
framför sig: hon stod där så häpen öfver den plöts-
liga upptuktelsen, och såg så hjärtans tragisk ut,
att alla de hårda orden dogo bort, och Aina brast
ut i ett klingande skratt. Situationen var ju, när
allt kom omkring, bara löjlig.
»Gå och lägg dig, du lilla unge,» sade hon lug-
nande, »kanske känns det bättre i morgon.»
Och med denna tröst fick den efter sympati
törstande låta sig nöja. Men det dröjde innan
Aina somnade; den lilla episoden hade gjort dju-
pare intryck på henne, än hon själf ville medg-ifva.
Hon visste ingenting, som för tillfället skulle kun-
nat förarga henne mer än just detta, att se en sjuk-
sköterska, som inte helt och fullt gaf sig åt sitt
arbete, utan gick och gjorde sig till tragisk hjältinna
genom dumma små infall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
