Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 87. 1 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 6 —
EN DRÖM VAR SEKELORDET.
N FLYKTAD DRÖM, ja dröm, ack, blott en
dröm det var,
Det stora sekelord, som kom från österns tsar.
Och dock, det var sä skönt som stjärneljus i natt,
Det ord så kärt, så stort, så rikt så godt och gladt.
Det kom som vårens sol, det kom som vårlig vind,
Och ros flög upp på släktets bleka, tärda kind.
Till mödans däld, kring smärtors jord det snarligt
gick
Och värmde hjärtedjupt och tände brödrabliek.
En gammal sägen, täljd i fordom, fordom tid,
Steg upp ur tusenårig grift så änglablid.
Det solig saga var om plogen, smidd af svärd,
Om evig frid och ro för vidan, vidan värld.
Skall siarns vackra syn, profetens dröm bli sann?
Så frågte man, och blicken stjärnefagert brann.
Skall krig med storm och klädnad röd ej varda mer,
Du folkens Gud, som fram med eldsblick mäktigt
ser?
Skall syskonring dock sluten bli, ack, bli en gång,
Som ängeln tydt i julenattens stora sång?
Skall fridens palmesus, ej tystnadt nånsin mer,
Få jordens vaggsång bli, när seklets sol går ner?
En flyktad drömi När traneflock mot solen drog,
Den drömmen slöt, och hoppet, gråtstänkt, kval-
fullt dog.
När jorden lagt den gula svepeskruden an,
När rosen föll i skog, den vackra drömmen svann.
I drömfylld luft kanonens åska skar så gällt,
Och kvalfull våg gick fram kring berg och haf och
fält,
Och jämmerrop ett eko blef i släktets bröst,
Och dröm, så ljuf, gaf tårar mer till sist än tröst.
»O, ve mig, ve mig, arma jord, så blodbestänkt,
Skall än en gång i blod jag sorgligt varda dränkt?
Skall seklets aftonsol gå ned i brand, i rödt?
Ha mina barn ej nog i brödrastrid förblödt?»
Så tycktes mig, att klagan gick från hult och lid,
Och sorgsen ned såg stjärnesådden, hög och blid.
Profetens syn så långt, så långt i fjärran var,
Och armt var sekelordet ifrån Rysslands tsar.
Lars Lunell.
SKÖFLAD LYCKA. EN BILD UR
VERKLIGHETEN. AF ADOLF HEL-
LANDER.
A
RTHUR HOLM var artist, landskapsmålare,
och hade, tjugusju år gammal, blifvit tillde-
lad af akademien ett stipendium, hvilket satte
honom i stånd att studera i Paris, att vandra ge-
nom Frankrike och Tyskland, där han förnämli-
gast i München och Dresden lärt sig att förstå och
beundra den äkta konsten. Han var af ett allvar-
ligt, arbetsamt sinnelag, ingen vindflöjel, som ofta
artister äro, hvilka lefva för dagen och för öfrigt
skräna om »nya skolan» och att allt gammalt är
bara »bosch» och kalla Rafael och Rubens för »gamla
struntgubbar».
Arthur Holm brydde sig ej om partistriderna
hemma. Han arbetade ärligt för konsten, med en-
dast skönhet och sanning som måi. Så kom han
åter, frisk och stärkt till Stockholm, och blef i bör-
jan litet uppburen af kritiken, och en och annan
JOHANNES BRAHMS MINNESVÅRD I MEININGEN
I TYSKLAND.
E M
.....................
m : *(3-äT ’:d: ■
IV *h’vV
•;» «« v
;
■il»
aies
förmögen man köpte en tafla af honom — några
verkliga mecenater hafva vi tyvärr få.
Och så kom kärleken, den stora, allt famnande
gudakänslan. Arthur gjorde bekantskap med Maria
Berg i en enkel och vänlig familj, där han umgicks.
Maria var tjugu år, dotter af fattiga föräldrar, men
hade dock fått en god uppfostran och hade sedan
ett par år innehaft plats på kontor.
De unga sågo hvarandra allt oftare, de kände
sig omedvetet dragna till hvarandra, och inom kort
utbytte de sina trohetslöften utan reflexioner och
beräkningar, endast följande sina hjärtans ädla och
modiga impulser.
De voro bägge unga, Arthur var en frisk och
hurtig ung man, och Maria var vacker och rosig
som blomstermånaden maj, med himlens varma blå
i sina ögon och ädelt guld i hjärtat, en rik hemgift
åt den hon älskade.
Så gifte de sig och flyttade in i ett litet paradis
fyra trappor upp på Östermalm. Paradiset hade
visserligen endast två rum, ett åt söder, där mid-
dagssolen dansade lekande öfver rosorna i fönstret,
och i hvars strålar kanariefåglarna muntert kvitt-
rade, samt ett liggande åt norr, där Arthur slagit
upp sina stafflier, och hvilket fick namn, heder och
värdighet af atelier.
Och här, i detta lilla fridfulla, enkla hem, lefde
det unga paret fram sitt lif, smyckadt af ungdom
och kärlek och helgadt af arbetets id.
Maria trifdes bäst med sitt handarbete i ateliern,
där hennes klara, förståndiga ögon allt emellanåt
följde Arthurs penseldrag på duken. Hon lefde
med honom i hans konst, ty hon ägde ett naturligt
fint sinne för naturen och denna hjärtats bildning,
som sällan misstager sig.
Då dagens glada arbete var slut, togo de hvar-
andras arm och spatserade ut, lyckliga och små-
kuttrande som tvänne nyförlofvade. Var det som-
mar, så gällde färden Stockholms sköna omgifningar,
var det åter höst eller vinter, så hände det, att
man. skaffade sig ett ädelt nöje på operan eller såg
ett skådespel på någon annan teater.
Så gick ett år under oafbruten lycka. Visserli-
gen var kassan ofta skral, och mellantider kommo,
då Arthur förgäfves utbjudit en tafla, men sådant
fäste man sig icke vid. De voro ju båda unga och
friska, och det blef väl bättre tider.
Den andra hösten kom med regn och blåst- och
ständigt tung, blygrå himmel. Det var riktigt kusligt,
och de förtjusande promenaderna blefvo inställda.
Maria var heller icke rätt frisk. Hon började hosta,
kinderna förlorade sina friska rosor och ögat blef
matt, och därtill märkte Arthur, att hon allt mera
föll af. Han blef förskräckt, men Maria endast log
och tystade hans farhågor med en kyss. »Det är
ingenting, vännen min,» sade hon leende. Emeller-
tid fick han henne till doktorn, och denne sade,
att det endast var det ihållande stygga höstvädret,
som vållat en liten bröstkatarr, föreskref hög diet
och några opiedroppar. När det blef jämn väder-
lek, eller senast till våren, så skulle allt bli så
bra, så bra med lilla frun.
Men det blef icke bättre — tvärtom. Maria
blef allt tröttare, och hostan allt hackigare. Man
hade kommit till december månad, och det unga
paret satt och språkade förtroligt om julen, och
huru de då ämnade arrangera en liten fest för nå-
gra unga konstnärsvänner, hos hvilka de själfva till-
bringat den föregående julen. Arthur var i färd
med att hitta på och göra upp i sitt hufvud små ro-
liga öfverraskningar, sådana som kunna med lätthet
åstadkommas i konstnärskretsar, då hans blick med
ens föll på Maria, där hon satt i soffhörnet. Hon
var blek som döden och hennes läppar hårdt sam-
manpressade. Arthur sprang fram till henne, men
hon pekade endast energiskt åt handfatet, som stod
på lavoiren.
Arthur fattade det och höll det åt Maria, men
blef själf dödsblek, då Marias läppar öppnades oc4
en klar blodstråle störtade fram och till hälften
fyllda fatet. Maria sjönk tillbaka, tyst och mat;):.
Arthur ropade ia tjänarinnan, med hvars tillhjälp
han fick den sjuka till sängs, .hvarefter han stör-
tade ut för att finna en läkare. Det gick omkring
i hans hufvud och svetten rann utför hans kinder,
blandande sig med salta, bittra tårar. Han fann
snart en läkare, berättade förhållandet i afbrutna,
osammanhängande ord. Läkaren sade endast, i det
han sköt honom mot dörren: »Is! Is! Skynda ...
jag kommer strax efter.» Arthur störtade ut, flck
på apoteket is och kom hem i samma vilda språng.
Han lade sig på knä vid Marias bädd och placerade
den första iskompressen, men- sedan det var gjordt,
böjde han hufvudet och utbrast i vild, våldsam
gråt. Maria log smärtsamt och stilla, tala kunde
hon icke, men hon strök honom sakta och smek-
samt öfver det lockiga håret.
Läkaren konstaterade en redan långt avancerad
lungsot, och sedan Maria efter tre månader åter
kom på fötter, var hon endast en skugga af sitt
forna jag. Läkaren konsulterade med en framstå-
ende specialist, och utslaget blef, att Marie möj-
ligen skulle kunna räddas, till följd af ungdomens
motståndskraft, om hon ofördröjligen fördes till ett
varmare luftstreck.
Med förtviflans kraft uppbjöd Arthur allt för att
möjliggöra detta, att skaffa den för en sådan resa
nödvändiga summan. Tre, till fyratusen kronor äro
ju ett helt kapital för en fattig artist. Enda möj-
liga sättet att ernå det var naturligtvis genom ett
lån, men hvart skulle han vända sig? Bort med
all stolthet, all själfkänsla, det gällde ju Maria.
Han grubblade, men slutligen hade han det. Han
skulle uppvakta en rik man, bankir, stor kommu-
nalman, och som gällde för millionär, hvilken, då
Arthur återvände från utlandet, köpt en tafla af
honom, utan att pruta, och därtill öfverhopat ho-
nom med beröm och förutspått honom en lysande
framtid. Ja, till honom skulle han vända sig, och
denne skulle förstå hans sorg !
Han gick, lät anmäla sig, blef införd till den
store mannen och framlade klart och öppet sin an-
hållan. Den myndige bankiren och framstående
kommunalmannen sjönk ned i sin länstol, slöt ögo-
nen,; pustade och sade med lugn och öfvertygande
röst:
»Min unge vän, det är mycket ledsamt, det ni
nu berättat mig, men jag vill sannerligen icke
Siden-Damast
90 öre till kr. 16: 45 pr meter
från mina fabr’ker.
äfvensom svart, hvltt och kulört Henneberg-Slden från 65 öre till
kr. 16: 45 pr meter — slät, randig, rutig, fasonerad, damast m. m.
(cirka 240 olika kvalitéer och 2,000 olika färger, mönster m. m.).
Siden-Damast–––––– fr. 90 öre—16,45 Bal-Siden_______ fr.65 öre—16,45
Siden-Bastklädn. pr robe * kr. 12,30—58,80 Siden-Grenadin » 90 öre— 8,65
Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85 Siden-Bengalin » kr. 1,75— 8,35
pr mtr. Siden-Armûres, Monopols, Crlstalllques, Moire antique.
Duchesse, Princesse, Moscovite,’Marcellines, siden till tScken och
flaggor m. m. porto- och tullfritt till hemmet. Profver och kata-
log omgående. — Dubbelt porto till Schweitz.
G. Heanebergs Siden-Fabrik, Zürich.
(K. & K. Hofleverantör.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
