Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 96. 2 december 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
ningens arbetande systrar äro i besittning. —
— Redan i detta stilarnas galleri upptäcker
man emellertid pä ett och annat ställe mön-
ster, hvilka »sticka af» genom sin här främ-
mande och originella prägel — det är före-
löparne till föreningens tredje skede, nutiden.
*
Salen till vänster är invigd till den nya
konsten och därmed till det sökande och
opröfvade, men också till det själfständiga och
personliga.
Den allmänna uppmärksamheten dragés här
genast till fondtaflan »Carl Larssons gobelin»,
väfd för Parisutställningen. Jämförd med
konstnärens »kartong», visar sig denna väfnad
vara en ytterst skickligt gjord öfversättning
från ett mycket svårt original på främmande
språk. Det är ett lyckadt första försök, men
man har rätt att hoppas, att den intelligente
mästaren nästa gång skall hinna lära sig nå-
got mera af det textila språket och att sam-
arbetet mellan honom och hans öfversättare
då skall gifva ett ännu bättre resultat.
Några vackra stolsklädslar i hautelisse —
särskildt en rococofåtölj med blommor — samt
G. Wennerbergs väggbonad från National-
museum utgöra i öfrigt de senaste nyheterna i
denna teknik. Hos dem märker man emeller-
tid ännu icke något försök i riktning åt mo-
dern stiluppfattning; det är bland de senaste
broderierna och mattväfnaderna, som en sådan
gör sig gällande, och detta i ganska hög grad.
De två väldiga flossamattorna å salens båda
långväggar äro fullt moderna, ehuru måhända
ännu icke i ordets populära bemärkelse. Geni-
aliskt komponerade i sina från all tradition
fria mönster och af en alldeles briljant färg-
verkan, utgöra de något af det bästa, som
föreningen hittills åstadkommit, och gifva löf-
ten om en ny utveckling i rätt riktning.
Samma egenskaper återfinna vi hos en mängd
föremål inom detta rum. Den breda vägg-
bonaden i blått, rödt och grönt med applika-
tion på hvitt linne är lika ståtlig i komposi-
tion som kraftig i sin färgverkan, den utgör
ett förträffligt uppslag till en ny art af vägg-
beklädnad och borde snart efterföljas af flere
komponerade af samma säkra hand (hvilken
vi för öfrigt igenkänna, och alltid med stort
nöje, i åtskilliga af mönstren här).
En annan hand, eller skola vi säga två hän-
der, ha vi märkt i de nyssnämnda stora mat-
torna, och deras verk återkomma här och
hvar i detta rum, alltid präglade af en utsökt
originalitet, en genialisk komposition och färg-
sättning.
Fullkomligt nya äro de gardiner i hvitt med
färger, hvilka finnas exponerade på den stora
estraden till höger.
Här framträder det moderna tycket i all
sin säregna, fascinerande originalitet. Någon
beskrifning af mönstermotiven låter sig knap-
past göra, annat än såsom växtmotiv, då det
icke finnes någon blomma, om hvilken de sär-
skildt erinra, de synas direkt skapade ur en
konstnärs »eigenes Bewusstsein», och det in-
tryck man får är af ädla eleganta former i
kraftiga färger af blått, grönt, rödt mot den
hvita enfärgade bottnen. Det är en textil-
konst, som fullt kan mäta sig med den, hvil-
ken, utöfvad af några kontinentens mästare,
redan fått ett stort rykte, och det är en för-
nöjelse att kunna förespå dessa mönster en
lika ryktbarhet, då de nästa år få komma
under den stora världspublikens ögon på ut-
ställningen i Paris.
*
Hela utställningen igenom och ända ut bland
detta modernaste ha vi märkt här och där
likasom en folie till det andra, ständigt åter-
kommande fast i rika variationer, ett element:
det fosterländska — allmogekonsten. Vare
sig det varit skånska drätter eller bonader,
väfnader och spetsar från Dalarne eller Delsbo-
sömnader, så ha deras enkla, ursprungliga
mönster, deras lugna, klara färger verkat som
en hvila för ögon och sinne. De ha »stått
sig» bredvid det grannaste liksom bredvid det
originalaste och man har aldrig »tröttnat» på
dem.
Den skatt vi i dess mönster äga är nog
den dyrbaraste och det är Handarbetets vän-
ners största berömmelse, icke blott att de
lyckats framföra den ur glömskans mörker,
utan än mer att de alltjämt vårda den och
ägna den sin kärleksfulla omsorg.
Frunck som fotograferad. Hennes minne är således
godt, syn och hörsel förträffliga, och hälsan öfver
allt beröm. — »Hvad kan man mer begära af Gud
i himmelen!»
Den vördade åldringen har på sin tid under flere
år haft anställning och hem i släkterna Königs och
frih. Adelsvärds familjer och åtnjuter från båda dessa
en mindre pension. Då hon numera i Hemmet för
gamla mot en ringa afgift erhåller ’eget rum, full-
ständig god kost, uppassning m. m. och därtill är på
det ömmaste omhuldad af föreståndarinnan, samtliga
pensionärer och gamla vänner, så har den gamla i
sin lefnads afton att glädja sig åt bekymmerfrihet, vän-
skap och frid och skall förvisso på den hundrade
födelsedagen med tacksamhet instämma i vår störste
psalmsångares ord:
»O Gud, som mina steg ledsagar
Ifrån min vagga till min graf,
Dig helgas främst bland mina dagar
Den dag, då Du mig lifvet gaf.»
Knut Tersmeden.
ETT SEKELBARN.
»Hvad gör det om hundra år!»
(gammalt ordstäf.)
N
Å JA! Efter vi äro inne på ordspråkens om-
råde, så låtom oss fortsätta.
Det heter i ordstäfsförrådet på ett ställe.
»Tiderna ’förändras, och vi förändras med dem,» och
på ett annat : »Ingen re-
gel utan undantag.» Ett
lefvande exempel på rätt-
mätigheten af detta se-
nare lämnar I d u n i dag
med återgifvande af bil-
den härofvan. Kan mån-
ne någon af våra läsa-
rinnor tro eller tänka sig,
att porträttet af fröken
Beata Frunck invid den-
na lilla text föreställer
en kvinna, som den 2 :dra
december innevarande år
ingår i sitt hundrade
år?
»Omöjligt,» hör jag
FRÖKEN BEATA FRUNCK. e^eiT SRëa-
Jo, det är dock verk-
ligen sant, och hennes
gamle vän, som nedskrifvit dessa rader, har själf sett
dopattesten, utfärdad af pastor i Skultuna församling,
hvarigenom tydligen visas, att flickebarnet Beata »föd-
des inom denna församling den 2 december 1800» af
föräldrar, hvilka då hade anställning vid Skultuna bruk.
Detta om åldern, — sålunda bevittnad. Att bilden skulle
vara tagen för många år sedan, däremot protesterar jag
på det bestämdaste, ity att jag fredagen den 17 novem-
ber klockan 11.30 förmiddagen hämtade »lilla Beata» i
droska från hennes bostad,, det af fröken Erika Ter-
smeden stiftade »Hemmet för gamla», Garfvaregatan
n:r 3, hvarom Idun för någon tid tillbaka haft en
särskild artikel.
Sålunda åkte vi, lilla Beata och jag, till fotograf-
firman Bröderna Anderson, Klara Vattugränd — Vasa-
gatan n:r 20.
»Nog kunde vi ha åkt i spårvagn, så hade det blif-
vit mycket billigare,» sade Beata.
»Det gör ingenting,» sade jag, »ty Idun betalar
omkostnaderna.»
Ja, nu skullen I, mina damer, sett lilla fröken
Frunck — »den ungdomligt gamla» — hur lätt hon
trafvade upp för de många trapporna ett långt stycke
ofvanom järndörren till öfversta Vinden, där ateliern
befinnes. När Beata stod i sjätte trappan, stod jag
flåsande i fjärde.
Tillsammans följdes vi in i ateliern.
Ömsesidig presentation: »Fröken Frunck — foto-
grafen herr H. G. Anderson!»
Jag hviskade till fotografen: »Hur gammal tror Ni,
att den där lilla fröken är, som1 ni nu skall fotogra-
fera ?» — Han hviskade : »Hon är nog omkring 70 år.»
— Jag hviskade tillbaka : »Ett hundra, min herre !»
— »Omöjligt,» genmälde fotografen, — alldeles som
jag här ofvan nämnt, att Iduns älskvärda läsarinnor
antagligen yttrat.
Den artige fotografen erbjöd sig nu att hjälpa af
lilla gumman med öfverplaggen, men erhöll omedel-
bart ett vänligt svar: »Tack, min älskvärde herre,
tro inte, att jag är så pjåskig, att jag behöfver nå-
gon hjälp.» Härpå tog fröken Beata fram ur sin
redikyl en hvit mössa och fiffade sig för fotografe-
ringen.
Nu var ’allt klart. Liten fröken Beata såg sig
omkring i den ståtliga ateliern och utbrast: »Här
har jag varit en gång förr. Låt mig se, —- det var
år 1886, då den snälle professor M. ville hafva mitt
porträtt.» Fotografen slog upp sin registerbok, och
där stod mycket riktigt under år 1886 fröken Beata
VÅRA ILLUSTRATIONER.
TTANDARBETETS VÄNNERS JUBILEUMSUTSTÄLL-
NING. Från denna praktfulla exposition bjuder
Idun i dagsnumret sina läsarinnor, förutom åtskilliga
detaljbilder af skilda utställningsföremål, äfven
en intressant bild, återgifvande utställningens
öppnande i närvaro af kronprinsen, prins Carl och
prinsessan Ingeborg, hvilkas välbekanta gestalter sy-
nas å estraden i fonden. Till vänster om estraden
står föreningens ordförande, fru Anna Wallenberg,
som just håller sitt invigningstal; för öfrigt fyllas stol-
raderna af medlemmar af föreningens styrelse och
inbjudna.
*
T7TT DÖDSBUD FRÅN ENGLAND. Lady Salisbury.
den engelske Premierministern lord Salisburys
maka, har nyligen afli-
dit efter en längre tids
sjukdom. Det stora öri-
kets befolkning står sör-
jande vid den bortgångna
kvinnans graf, ty liksom
hennes yttre var ståtligt
och fängslande, var hen-
nes hjärta varmt och hen-
nes karaktär ädel. För
sin make var hon en den
mest trofasta lifsledsaga-
rinna, och för många af
sina segrar på den poli-
tiska vädjobanan har
lord Salisbury sin hu-
strus varmhjärtade och
kloka råd att tacka.
Dotter till lord Alder-
son, som en tid var do- . , „„ ____
mare vid skattkammar- ’ ’ EUR’i-
domstolen, ingick hon vid fyrtiotvå års ålder äkten-
skap med den engelske Premierministern.
:jjTmwuR.j
MMTOf
D
EN LITTERÄRA JULFLODEN stiger nu för hvarje
dag högre och högre, öfversvämmande boklåds-
diskarna och tidningsanmälarnes arbetsbord.
Det är icke möjligt att i dessa bråda jultidsdagar hin-
na ägna alla nyheter mer än en första ytligare gransk-
ning, och dessa rader afse endast att för vår läsekrets
i korthet påpeka några af de bokalster, som ligga
oss närmast på vårt skrifbord.
På Hugo Gebers förlag föreligger ett arbete, hvars
blotta författarnamn är tillfylles att föra det in i
alla goda svenska familjekretsar : »Bränningar»,
en samling verklighetsbilder, berättade af Amanda
Kerfstedt. Fru Kerfstedt är, ej minst af Iduns
publik, känd och erkänd som en af våra allra talang-
fullaste författarinnor, och en ädelt allvarlig ande
uppbär alltid hennes diktning. Hvarje ny bok af hennes
hand är därför en kärkommen skatt för svenska hem.
På< Albert Bonniers förlag lyser främst ett annat
af våra kvinnliga stjärnenamn: Selma Lagerlöf.
Hennes »Drottningar i Kungahälla jämte
andra berättelser» gifva i rikt mått den starka, färg-
mättade stämning, som denna ovanliga diktarinna för-
mår breda såväl öfver nutidsdrama som legend. Och
oftast och helst rör hon sig, som’ bekant, på legen-
dens sagoskimrande banor — så äfven här! Två tred-
jedelar af hennes nya bok ägnas däråt. Men äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0774.html
