Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 101—102. 23 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 10 —
går vid denna högtidsdags firande. — Som
bekant äger den sollenna högtidligheten
alltid rum å Stora börssalen, hvars ari-
stokratiskt förnäma dekorativa utstyrsel i
hvitt och guld så väl stämmer öfverens
med den ton och hållning af seriös hög-
tidsfest, som helt naturligt måste utmärka
de aderton odödliges stora årssamman-
komst.
Väl en halftimme före klockan sju på
aftonen börja täta skaror af den allmänhet,
som lyckats i tid förskaffa sig inträdeskort
till högtidsfesten, skynda uppför börshu-
sets dubbla trappuppgångar, där Carl XII :s
drabanter i höga björnskinnsmössor para-
dera i hvarje afsats. De två à trehundra
platser i stora salen, som upplåtits åt des-
sa vanliga dödlige, äro snart besatta med
en tätt packad publik, som sitter tåligt och
nästan andaktsfullt väntande.
Hundratals elektriska glödlampor lysa
innanför de antika kronornas ballonger af
hoplänkade glasprismor och stråla från de
förgyllda väggkandelabrarne och gjuta, sitt
svall af ljus öfver den med kronkläde dra-
perade kungliga estraden längs midten af
ena långväggen, öfver de kungliga förgyllda
karmstolarne samt öfver det, långa bordet
där nedanför, i salens midt, som inom sin
med kronkläde öfverdragna afskrankning
väntar att få mottaga de aderton odödliges
krets. Aderton förgyllda karmstolar, kläd-
da med blekblå sammet, stå uppställda
rundt om bordet, framför hvarje stol brin-
ner ett ljus i silfverstake och bredvid
hvarje stake står ett glas med sockervat-
ten. De aderton ljusen brinna med högtid-
ligt stilla lågor, och de aderton vattengla-
sen glänsa kristalliskt klara mot bordets
mörkblå tunga täcke.
Högtidstimmen nalkas emellertid. Stats-
rådets medlemmar med fruar göra nu sin
entrée och taga plats närmast under den
högbyggda kungliga estraden eller logen, i
hvilken konungen strax därefter gör sitt
inträde.
Konungen försummar nämligen aldrig, så-
vidt det är honom möjligt, att hedra aka-
demiens högtidssammankomst med sin när-
varo. Kronprinsen samt en eller flere af
prinsarne äro äfven i regel närvarande och
likaså prinsessan Ingeborg.
I samma ögonblick som konungen och
hans söner — alla i stor uniform med or-
densband och kraschaner — samt prinses-
san •— låt oss säga i rosa — göra sitt in-
träde, reser sig hela församlingen och häl-
sar vördnadsfullt de kungliga. Sedan dessa
därefter ordnat sig på sina platser, fyllas
logens öfriga platser af hofdamer och hof-
herrar, som garnera estradens barriär med
lysande färger, silfver, guld och ordens-
band.
Ändtligen slås dörrarne i fonden af salens
bortre kortvägg upp och de aderton skrida
in i ett långt vördnadsbjudande tåg, med
akademiens sekreterare, skalden C. D. af
Wirsén i spetsen, och; taga plats hvar och en
vid sin stol. När de i kraschaner och vatt-
rade band skrudade, ofta nog hvithårige
gamle, tåga in, resa sig konung och folk ; de
odödliga böja djupt sina hvita hjässor för
skalden och vältalaren på tronen, samt in-
taga därpå med värdigt lugn sina platsei
kring bordet.
Akademiens direktör för året — i år riks-
antikvarien Hildebrand — öppnar nu sam-
mankomsten med att föredraga högtidsta-
let däri han i stora drag och i ett hög-
stämdt språk lämnar en öfverblick af årets
märkligare tilldragelser, särskildt inom den
andliga odlingens råmärken, främst inom
vårt eget land, men äfven i utlandet, i den
mån de andliga strömningarne därute kom-
mit att beröra äfven oss.
Till sist lämnar direktören åtskilliga
meddelanden, om akademiens arbete under
det gångna året, särskildt dess ordboksar-
bete, om fondernas tillväxt och annat som
rör institutionens arbete och förvaltning.
Om någon af akademiens ledamöter under
året afgått med döden, erinrar direktören
till sist i sitt tal äfven om denna svårersätt-
liga och smärtsamma förlust.
Sekreteraren — som har sin plats marke-
rad af den jättelika sammetsportföljen och
den lika jättelika elfenbensklubban, som
ligga framför honom på bordet — akade-
miens ständige sekreterare tillkännager
härefter, att akademien i ledigheten efter
den nyss omnämnde aflidne till ledamot in-
valt den och den, hvilkens namn nu näm-
nes.
Den nyvalde hämtas nu af sekreteraren
från ett angränsande rum och ledes vid
handen fram inför konungen, för hvilken
han djupt bugar sig. Därefter föres han
tills vidare till en stol — förgylld äfven den,
men klädd i rödt — något afsides från de
adertons stora bord, men inom den för dem
uppbyggda afskrankningen samt har att fö-
redraga sitt första tal inför den vittra kret-
sen.
Detta börjar i regel med en försäkran om
egen ringhet i jämförelse med den fram-
stående föregångaren, öfver hvilken han
härpå håller minnestalet.
Akademiens direktör eller också dess sek-
reterare svarar på talet med ett nytt sådant
— på vers eller prosa — livari den nyinval-
des litterära och möjligen äfven vetenskap-
liga förtjänster betonas, samt hälsar honom
välkommen som en värdig efterträdare till
den bortgångne ledamoten. ,.
Och nu ändtligen ledes den nykomne
odödlige af sekreteraren fram till sin aka-
demiska fåtölj, där han hälsas med hand-
tryckningar af sina vördnadsvärda grannar
till höger och vänster.
Nu följer den del af högtidssammankom-
sten, som af den närvarande allmänheten
alltid motses med spänd väntan och följes
med andlöst intresse. Det är uppläsandet
af namnen på de täflingsskrifter, som under
året inkommit till akademien, samt tillkän-
nagifvandet, om någon eller några bland
dem ansetts förtjänta af att tilldelas pris.
Det är nu rätt många år sedan det stora
priset kunde utdelas, däremot lyckas årli-
gen åtminstone någon ung talang eröfra det
andra priset.
Är denne då — sedan han naturligtvis på
förhand af akademiens sekreterare blifvit
underrättad om sin lycka — personligen
närvarande, blir han föremål för hundra-
tals nyfikna blickar, då han efter* tillkänna-
gifvandet ledes in och får mottaga akade-
miens prispenning samt måste buga sig för
konungen. Han är under återstoden af af-
tonen skoningslöst prisgifven åt de hundra-
tals nyfikna blickarne, där han sitter ensam
långt bort i ett hörn — men inom afskrank-
ningen för de odödliges utvalda krets. Ofta
nog är det en ung man, blek och en smula
bortkommen inför alla dessa snillen och im-
ponerande stormän, all denna kungliga hög-
het, prakt och glans.
Efter denna spännande episod följer till
sist åter en uteslutande högtidlig afdel-
ning : — meddelandet om årets minnespen-
ning, öfver hvilken den är slagen, beskrif-
ningen af de bilder och emblem, som pryda
densamma samt de inskriptioner och devi-
ser på latin, som löpa kring dess kanter.
Den af de aderton, som fått i uppdrag att
författa minnesteckningen öfver den, hvars
minne ifrågavarande penning är afsedd att
förhärliga, uppläser till sist större eller
mindre delar af densamma.
Sällan hinner författaren föredraga sitt
verk i dess helhet, ty Svenska akademiens
högtidssammankomst bör i regel aldrig på-
gå mer än högst två timmar.
Vid niotiden alltså förkunnar ett nytt di-
skret slag af sekreterarens elfenbensklubba
mot bordets blekblå sammetstäcke, att den
högtidliga sammankomsten är upplöst.
Den kungliga familjen reser sig, och ko-
nungen tar med en nick farväl ; hela salen
reser sig, och där blir med ens böljande
lif och rörelse, men oberörda af mängdens
stim och sorl under dess äflan att så fort
som möjligt hinna ut, skrida de odödlige i
skydd mellan den kronklädesdraperade bar-
riären i högtidligt tåg tillbaka in i vånin-
gens inre fridlysta gemak.
Lkt.
A den i vårt dagsnummer af artisten Edvard
Forsström utförda teckning från Svenska Akademi-
ens högtidsdag å stora börssalen märkes vid öfre
bordsändan akademiens direktör, riksantikvarien
Hans Hildebrand. De öfriga ledamöterna äro, räk-
nade från direktörens högra sida, följande: presiden-
ten Hans Forssell, f. d. riksarkivarien fil. dr C. G.
Malmström, professor K. F. Söderwall, f. d. kansli-
rådet N. F. Sander, professor E. H. W. Tegnér,
riksarkivarien O. T. Odhner, fil. dr K. A. Melin’
ärkebiskop A. N. Sundberg, f. d. statsrådet P. J.’
von Ehrenheim, akademiens ständige sekreterare,
fil. dr C. D. af Wirsén (stående och föredragande
vid bordsändan), professor G. H. J. Ljunggren, pro-
fessor E. G. W. Rudin, professor O. K. Nyblom,
professor A. E. Nordenskiöld, öfverbibliotekarien,
grefve C. Snoilsky, biskop G. H. Rundgren och f. d.
statsrådet Gunnar Wennerberg.
MOT JULETID DET LIDER.
M
OT JULETID det lider,
och i decemberspår
en sol går upp, som sprider
i hvarje hjärta vår.
En själens majdag spirar
ur drifvans hvita mull
och härligt jorden sirar
med glädjens blomster full.
Ur långa sömnen åter
nu vakna nissar små,
och se’n det muntert låter
med fnitter i hvar vrå.
Han tumlar om så ystert,
som en zefyr på äng,
och skrattar bort allt dystert,
den lilla nissedräng.
Likt hårda, kala gärden
så ofta lifvet låg;
men nu bär hela världen
en brodd af gifmild håg.
Och röda »klappar» flockas
hos, både rik och arm
och längta blott att plockas
som blom från tufvans barm.
Och högt i rymder kalla
det svingar nu på nytt,’
och där hörs jubel skalla,
fast alla lärkor flytt.
När hvita änglavingen
sig sänker så till jord
och glömmer stjärneringen,
då är det varmt i Nord...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
