Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
FRÖKEN MÄRTHA SJÖCRONA.
känna deras existens, men som det för tillfället ej roar oss att vara
moralister och det för resten knappast hör hit, så uppehålla vi oss inte
vid dem. Det finns i alla fall en hel del munterhet och verklig lifs-
glädje där bredvid — och när nu supén börjar serveras i våningen
under de egentliga festsalarne och vännerna för aftonen eller för vin-
tern eller möjligen för lifvet samlas i kotterier, konstatera vi, att den,
som just nu komme in i sällskapet, helt visst skulle få ett intryck af
oblandad glädjestämning.
Man äter, som sagdt, kotterivis. De mest företagsamma af ung-
domen lyckas skaffa sig bord (för de äldre och förnämligare är det
naturligtvis redan väl sörjdt i det fallet), de andra nöja sig ändå.
Maten är inte hufvudsaken. Hufvudsaken tycks vara, om man lyc-
kats skaffa sig en treflig dam eller kavaljer för supén — hvarför, är
ej lätt att förstå, ty man har just ingen ro att prata. Den stackars
kavaljeren störtar ut ur eller in i rummet, ideligen på jakt efter nå-
got att äta eller dricka åt sig och sin dam. Skulle det vara omöj-
ligt att införa den seden, att damerna serverade sig själfva?
Efter supén kommer kotiljongen. Tillfället är inne för oss att
få en sista öfverblick af det hela.
Parvis sitta allade unga kring väggarna i den stora salen. De
äldre, som ännu intevelat eller kunnat få fara hem, sitta där bakom
och samla sitt intresse hufvudsakligen till inhämtande af kännedom
om hvem, som dansar med hvem. Kotiljongen är aftonens clou, hvad
skvallermöjligheterna beträffar, kotiljongen skördar redan delvis, hvad
aftonens olika skeden sått! Men vi, som inte skvallra och inte det
minsta bry oss om, hvem som dansar med hvem, vi följa med blic-
ken utefter raderna alla de unga ansiktena, manliga och kvinnliga;
tydligen har festen varit lyckad, ty ingen ser så trött ut, att han
eller hon kunde förmodas vilja gå hem just nu. De som ha stannat
ända tills nu, de äro också beredda att ärligen stanna till allra sista
hvarfvet. Trots värmen och ansträngningen af ett par, tre föregå-
ende timmars dans och trots en del raknade luggar eller små ska-
vanker på klädningarna, så äro ansiktena ännu fulla af förväntan
och förtjusning. Och kotiljongen varar väl ännu en timme eller så un-
gefär, och lika länge varar förtjusningen — ja, sannolikt ännu längre,
ännu sedan man åkt hem och kommit i ro för att öfvertänka eller
för att tala om aftonens nöje eller behållning.
Men ännu är det inte slut och äfven vi måste ärligen stanna,
tills det blir slut. Det kommer blommor i stora korgar eller möjli-
gen på något annat, originellare sätt det kommer små rosetter i
olika färger — det kommer en massa små lustiga eller dekorativa
skräpsaker, som alla delas ut åt damerna eller åt kavaljererna för
att sedan af dem gifvas åt någon, af en hvar särskildt utkorad ka-
valjer eller dam. Så går det ju till i alla världens kotiljonger.
Dansen blir allt lifligare, ju tröttare man tycker att alla borde
vara, intrycken förvirras, blicken urskiljer knappast mer någonting
särskildt det är som att åka pa karusell: i början ser man tydligt
och nickar med redigt hufvud åt sina bekanta, som stå kvar på terra
firma, men efter bara en liten stund har man redan alldeles tappat
bort dem, och när man väl åkt Fundt så länge som man hade rätt
till för sin tio-öring och karusellen stannar, är det knappt man har
något medvetande ens om sig själf. Men det finns i alla fall många,
som tycka om det nöjet — och den saken angår inte oss.
Vi ha nu sett hvad vi ville se, vi kunna åter tåga utför
den mattbelagda trappan med det trefliga hvita hvalftaket och ner
genom förstugan, där sömniga betjänter vänta, och vi kunna på det
hela taget anse oss vara mycket nöjda med hvad »en bal i societe-
ten» haft att bjuda oss.
En vis man — eller kanske bara en snusförnuftig man — sade
en gång:
»Begär aldrig af en sak, att den skall vara annat än hvad den
kan vara, och du skall vara nöjd, när den är detta på ett fullkom-
ligt sätt.»
UTRIKESMINISTERNS HOTELL, som vi ju valt till skådeplats
för den i ofvanstående skiss skildrade balen, ägdes och beboddes un-
der frihetstiden och gustavianska tiden af den bekante politikern fält-
marskalken Axel v. Fersen d. ä:s mor, grefvinnan v. Fersen, f. Wacht-
meister, och bror, grefve Karl v. Fersen, ända tills det året efter dennes
död genom köp öfvergick till staten 1787. I sitt nuvarande skick an-
ses palatset förskrifva sig från omkring år 1746. Den vackra, hvälfda
förstugan, som pryder bottenvåningen, är dock (enligt grefve F. U.
Wrangel) kvar från den för-Fersenska tiden samt torde förskrifva sig
från slutet af 1600-talet och rikstygmästaren frih. Gustaf Horn, mor-
morsfar till den nyssnämnda grefvinnan v. Fersen.
Det gamla minnesrika palatset har således, som man ser, gamla
aristokratiska anor.
H. M. KONUNGEN PÅ UTRIKESMINISTERNS BAU.
TECKNING AF V. ANDRÉN.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
