Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
»Doktor Stråle — ungkarl! Fick inte herr
Gunnar se grafven under björkarna?» tillade hon
skyggt och allvarligt. Ämnet hade aldrig förut
varit uppe mellan dem.
»JO.»
»Är icke detta bevis på trogen kärlek vackert?
Förr var jag ibland ond på dem, men denna graf
renar och försonar så mycket. Den har gifvit
världen ett så vackert bevis på hängifvenhet och
trofasthet.»
» Bah!»
»Hvasa?»
»Ett undantag är intet bevis, mor Holm
lilla.» Han teg, här fanns ingen anledning för
honom att trefva på detta gamla instruments
klaffar eller tangenter — de osammansatta har-
monier, det gaf ifrån sig, kände han till förut.
Det var mer vana och instinkt, som här dref
honom att tala ut hvad hennes anmärkning ingaf
honom — och så kunde han ju fördrifva en stund
med gumman. »Kärleksrosor, mor Holm, måste
vissna hän, likt andra blomster ur jordens mull. Men
människan har nu en viss svaghet för att förneka
detta. Hon äter och dricker hälst vid musik, ljus
och blommor — hon virar gerna kärleken och
äktenskapet med rosor, som där de icke äro konst-
gjorda, måste vissna, såsom rosens natur är. Men
man får bara icke låtsas om detta — då är man
världsbegrinare. Förgylla och bestänka med rosen-
vatten och sen icke låtsas se när rostet tränger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
