Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
oro viker och det ljusnar öfver tiden — öfver
världen.
Nu slår hon upp ögonen — han minnes dem
såsom stora, flata, ljusare invid pupillen, men åter
svarta ute vid kanterna. Och han går tvärs öfver
golfvet, stolen är låg och han faller på knä, han
lindar armarna om henne, kysser kinden där den
het är målad i purpur från glöderna, och sålunda
slutna intill hvarandra vakta de ut kvällen med
sinnet fyldt af lycka, af harmlöst smått, växlande
med skymtar af svidande grubbel öfver tillvarons
dunkel.
Han suckade till, kort och otåligt, och vaknade
upp ur sina drömmerier; men likt en ännu icke
utsöfd, föll han snart motståndslöst tillbaka i det
förra tillståndet af hälften medvetenhet, hälften
frånvaroo Om hans armar väckte hennel
Skulle han mötas afindignation eller lättfärdighet?
Förkrossande, men så naturligt oförstående af att
han ville blott ljufhet? Eller en annan sorts miss-
förstånd . . . och han skulle ha ett skärt minne
mindre, en fin hågkomst sölad i fulhet. Ja, hvad
annat kunde det väl bli, så som gränserna för
mans och kvinnas umgänge äro utstakade — att
försöka jämka på dem efter individuelt kynne var
nog vansinne. Men så var han ju också van-
sinnig denna eftermiddag — skrattet, det van-
sinniga skrattet, som bebådar utbrottet och som
kryper uppför strupen för att söka sig ut öfver
läpparna, vardt här den tillbakahållna handlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
