Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I20
mot det ännu varma kaklet och föll så i tankar.
Bilder ur det förflutna döko upp för minnet, håg-
komster irrade hit och dit och kedjade ihop sig,
utan att öfvergångslänken alltid kunde skönjas.
Hon ansåg sig ha genomgått mer än de
flesta unga kvinnor, ehuru — hon medgaf det —
knappast hjärtesorg. Hon hade haft sin löjtnants’
förälskelse, och det hade svidit grymt, när den
måst vika för rent ekonomiska skäl, men djup,
innerlig hade den sorgen ej varit. Bitter miss-
räkning, förödmjukelse — ensamhetskänsla och
pänningebrist, de hade varit hennes läromästare i
lifvets skola. Ifrån att ha varit arftagerska och
en tid uppburits som societéns unga drottning
hade hon störtat ned till att vara mönsterriterska hos
några systrar Bruun, som vid en smal gata i
Köpenhamn ägde en tapisseribod.
Hur hade fallet kunnat bli så häftigt och
djupt? Emedan hon och Mina ej kommit öfver-
ens. Den forna massösen, van att värja sig ute i
lifvet, morsk, en smula grof, när sinnet rann öfver,
och den adliga flickan, uppfostrad under borgerliga
förhållanden, med skolflickans ännu snabba tunga
och ett uns spetsig elakhet i det fäderneärfda
hofmannablodet — de hade drabbat hårdt ihop:
Mina hade skjutit henne ned ifrån den höga posi-
tion, hon hittills innehaft och likväl gråtmildt
och öfverspändt begärt undseende, stöd — vän-
skap. Men Märta var den tiden också upprifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
