Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Han svarade icke, men kramade hårdare de
händer, som hvilade i hans. Hon fortfor:
»Det gifves något, jag skulle vilja kalla den
enskildtes stolta resignation under en princip, som
kan anses allmännyttig. Jag skulle önska att fir-
man Du & Jag aldrig lämnade detta ur sikte.»
Han sprang ned ur fönstret och började en
tankfull vandring fram och åter på golfvet, än i
månens stilla, hvita ljus, än i rummets mörker.
Slutligen stannade han framför henne och sade
plötsligt:
»Hvad är lycka, mademoiselle Blanche? Plikt?
»Jag har en annan definition,» svarade hon
snabbt. »Lycka — äfven den högsta jordiska
sådan — är endast aningsglimtar om den slutliga
himmelska saligheten. Vi ha fått dem, på det vi
icke alldeles oberedda måtte öfverväldigas däraf
en gång.»
Han hade åter fattat hennes händer, som han
strök upp emot sitt bleka, allvarliga ansikte.
»Jag kom härin för att likt en berusad Romeo
tillbringa natten vid min Julias fötter och låta
mig ryckas bort af denna fagra, gammalmodiga
romantik med månsken och näktergalssång — här-
liga timmar innan lärkan manar. Men i stället
går jag nu, grubblande vorden af min älskarinnas
visdom. Är detta ett tidens tecken?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
