Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallade honom i tankarna Sven. Det hade
hvarken varit val eller frågor inom henne. Han
var lif af hennes lif och kunde endast heta det
enda namn, hvars klang aldrig skulle upphöra
att ljuda i hennes öron. Det bar till henne
minnen om en kort förlofningstid — en bitter
brytning. Hon hade en gång älskat så, att hon
aldrig kunde glömma. Det hade varit dröm
om bröllopsklockor inom henne och alla hade
de den tiden ringt i brusande jubel: »Sven
Bryde! Sven Bryde!» Sedan hade
öfvergifven-hetens och sorgens klocka tonat; också då hade
det ljudit, tungt som hårda klappars fall på
hennes hufvud och hjärta: »Sven! — Sven!»
Nu tog barnet smärtan i arf, barnet, som
tillkommit i slö förtviflans nöd. Och hon var
nöjd, att hennes stackars lille Sven slapp bära
det tyngande lifvet längre. Godt är det alltid
att få gå, och hon var tillräckligt mor för att
önska barnet det bästa.
Så blef hon frisk igen, men det var nu som
den tid, hvilken låg bakom henne, tillhört en
annan; det var endast på några gamla visitkort
och bref hon återfann sitt flicknamn:
Elsa-Maria Heiden. Börje tyckte, att detta förnamn
var för långt och kallade henne endast Elsa.
Deras bekanta följde fort hans exempel. Den
nya doktorinnan var en annan än gamla fröken
Lallas gäst. Då hade man i hela det
konservativa Ringbo, ett litet municipalsamhälle på väst
kusten, sett på det gröna huset med dess två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
