Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den åsikten, att man aldrig lefver om flydd
lycka?»
»Hur så?»
»Ni reser ju inte som ni för en vecka sedan
så säkert trodde er kunna?»
»Jo, jag reser — snart.»
»Hvarför gör ni det egentligen, när
skepticismen säger åt er att låta bli? Jag kan
förstå, att ni tycker det är för sent. Jag trodde
det strax den dagen jag mötte er så strålande
glad, men jag ville inte kraxa olåt då. Sedan
har jag sett, hur ni sackat baklänges in i
mörkret igen. Det går så med oss människor; vi få
andlig stelkramp under våra rymningsförsök
från vår egen misstro.»
Hans bittra fraser, sådana den kyliga,
alltför starka höstluften frammanade dem i
nervöst utbrott, undgingo henne nästan; det var
endast två ord, hvilka liksom rispat henne:
för sent.
Hon såg på hans böjda, hultrande gestalt
och rätade ofrivilligt upp sig. Han hade gått
så långt, att han icke orkade längre, men hon
ville ej stanna ännu. Hvarför trodde han det?
Hon tyckte, att han, denne själskrympling med
tröttheten som slocknad eld inne i ögonen
försvann, och bredvid henne stod Börje, inte
vinkande eller bedjande, men dock oemotståndlig
som lifvet själft, och sent var det att gå ut i det,
men icke för sent.
»Herr Lycke,» sade hon och lade handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
