Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktas inåt; det är då tankarna koncentreras på
en fast punkt.
»Kom, Elsa!»
Borje tog hennes plats och drog sedan ned
henne på sitt knä. Han höll sin mun upp mot
hennes och mötte hennes mjuka läppar i en
lång kyss. Hennes armar famlade litet, men
smögo sig sedan om hans nacke. Han kysste
henne ännu en gång och ännu en, och det var,
som han kallat henne till sig i ordlösa böner.
Så hade han blott bedt en gång förr; den natten,
då hon nämnt sig svag, som mottagit hans
smekningar, nu ville hon bli hans, så som han
begärde det, och hon kände en hängifven kvinnas
lugna trygghet i hans famn.
Lidelsens heta eld hade slocknat inom henne
den natt, då hon dyrast fick betala sin
känslo-brottning, och aldrig skulle dess röda flammor
tändas mera, men hennes kärlek till Börje var
stark nog att också möta den onda dagen och
hålla profvet. Man kunde älska lifvet långt, sade
hon sig, men man glömde aldrig att den första
kärlekens svedjoland låg bakom.
»Min Elsa!» Han njöt af de två orden
tillsammans och upprepade dem. »Min Elsa! Tack
för att du hade mod att komma igen. Och tack
också — kanske ännu mera — för att du säger
dig ha mod att gå, om det behöfs. Ser du, det
finns nog människor, som äro af det slags
grof-smide, att de tåla vid att nötas ut tillsammans,
men dit hör hvarken du eller jag. Kalla det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
