Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag hoppas, du vill helsa på mig och tillåta
att jag kommer till dig. Vi bo ju så nära
hvarandra, att det kan ske ofta.”
”Ah — det går nog inte för sig; — vi äro
så fattiga. Kanske skall din faster ej tillåta det.”
”Kanske är det tvärt om din mamma, som
ej skulle vilja det”, sade Anna hastigt. ”Jag
är ju så vild och bångstyrig, och kanske tycker
också du, att jag är ryslig.”
En plötslig rodnad af blygsel betäckte hen-
nes kinder. Hon tänkte på att hon, betagen
af Marias vänlighet, klokhet och visade delta-
gande, hade gifvit henne en massa förtroenden,
som hon ännu inte skänkt någon lefvande va-
relse, och — tänk! — Maria kanske tyckte det-
samma om henne som alla andra.
”Så får du inte tro”, svarade Maria med
allvarlig hjärtlighet. ”Du intresserar mig på
det allra högsta — ja, jag till och med önskar
att jag kunde vara som du, jag lilla klena stac-
kare. Och ginge det för sig, så gärna ville jag,
att vi finge träffas igen och ofta!”
Anna blef mycket glad, nästan rörd, öfver
detta svar.
Men nu stannade Maria framför det lilla
oansenliga trähus, där hennes föräldrar bodde,
och bjöd Anna farväl.
Anna dröjde en stund ute på vägen, tills
hon visste att Maria var inne. Hon hörde en
dörr öppnas — ett ömt hälsande mellan mor
och dotter; sedan blef allt tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
