Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Böhme stack sig emellan paret och Isa mottog
den erbjudna armen.
”Hur mår Evabarnet?”
”Tackar, jag hoppas bra; men jag har ej haft
bref på två dagar.”
”Så elakt! Skall jag skrifva och ge henne?”
”Åhnej! Såsom karl för min hatt sköter jag nog
helst husagan själf.”
”Hu! Stackars lilla Eva!?
”Ja, stackars lilla Eva”, upprepade han, men så
ömt och vänligt, att hon skrattade till litet melan-
koliskt.
”Det är i alla fall förunderligt, att ni ännu kunna
vara så kära i hvarandra. Ha ni något recept på
detta?”
”Ja, men stäldt på innehafvarne. I detta fall
isynnerhet får man beräkna individualiteten och tem-
peramentet. Det som hjälper en stjälper en annan.”
”Gifves det öfverhufvud taget någon föreskrift
för individen eller en som gäller för alla i detta
fall?” inföll Örner tankfullt från hans andra sida.
Böhme gjorde en grimace. Man brukade skämta
med Örner inom kamratkretsen för den friskhet hvar-
med han upptog alla ämnen till dispyt. Detta låg
i hans natur, som aldrig var half i något. Hade
man ett upptåg för sig, så deltog han däri med goss-
aktig ifver, och långt efter sedan de andra ledsnat
kunde han hålla på att uttömma alla dess resurser
med samma håg som ban börjat. Och likaså i frå-
gor af vikt dök han ned på djupet så långt hans
förmåga räckte. Få förstodo, att härunder låg en
kraft förborgad, ett ämne till något stort, utan helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
