Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hanna. Hon höll om den lilla sprattlande armen
med en hand så stark, som om allt hennes trosnit
koncentrerat sig däri.
”Räntmästarn borde tänka på barnets eviga väl-
färd och ej draga det med sig ut på världsliga nöjen
en sådan dag som i dag”, sade hon i predikareton
och fäste sina skumma, ljusblå ögon fulla af ovilja
på sin elegant helgdagsklädde motståndare.
Ty motståndare i själ och hjärta voro dessa två,
ehuru det, tack vare räntmästarens likgiltighet, säl-
lan kom till ett meningsbyte emellan dem. Hanna
hade väl haft sina ryck af omvändelsenit äfven gent
emot honom och i ansiktet sagt honom att han var
en syndare. Men han hade mottagit det med en
viss trankil godmodighet, mot hvilken intet stod att
uträtta; han ville ej stöta sig med den gamla tro-
tjänarinnan, som tog en öm vård om den moderlösa
lille gossen, skötte hushållet förträffligt och bespa-
rade honom obehaget eller åtminstone det riskabla
nöjet att ha en kvinlig anförvandt i huset. Arten
af det inflytande hon kunde ha öfver barnet uppsköt
han tillsvidare att närmare undersöka.
”Prata inte nonsens, Hanna”, svarade han otålig
att få komma i väg. ”Eller kallar du nu också en
utflykt till landet för synd?”
”Slätthaga är ett syndens hemvist, och Nordlan-
ders ä världens barn.”
”Nå, allting är nu synd i dina ögon, min gumma.
Men intet prat nu vidare — sätt upp gossen.”
Den lille gossen skälfde af otålighet och åter-
hållen gråt, men Hannas hand släppte ej sitt grepp.
Hennes ögon sjönko mot marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
