Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ung kvinna, mycket enkelt klädd, med milda svär-
miska ögon i ett regelbundet och fint ansikte.
Med sympati, men också med en förstucken af-
undsjuka för systerns räkning, såg den unga skol-
flickan på hura gossen ömt och vördnadsfullt kysste
bilden af sin döda moder, sedan skilde hon den
pietetsfullt ifrån de andra — räntmästaren hade gått
ut att säga till om några förfriskningar — och stack
in den mellan bladen till ett häfte poesi.
Strax därpå kom räntmästaren in igen och några
få sekunder därefter Marit. Hon var förgråten och
kastade sig alldeles förbi i fästmannens armar.
”Sven—Sven, sådana rysliga saker har ännu in-
gen sagt mig. Jag har aldrig blifvit så skamligt be-
handlad, och jag kommer ej att tåla det vidare. Det
är en elak gammal varelse, och hon måste bort,
hör du.
Räntmästaren bjöd till att lugna henne och det
uppstod ett ifrigt underhandlande, hvarunder hon
höll på, att det var hennes första bön till honom och
måste beviljas, medan han framhöll Hannas förtjän-
ster, och att det vore hjärtlöst skilja henne och gos-
sen åt.
Den unga Olga satt i djup blygsel och visste ej
hvar hon skulle göra af sina ögon. Detta hade all-
tid varit ett mönsterfästfolk, och nu ömsom grälade
de, ömsom smektes, så hon önskade sig långt däri-
från. Men lille-Sven sade med sorgset pathos:
”Dä’ blir nog ingenting af hela bunten — jag
får nog stanna hemma. Ni ä’ alldeles för gudlösa
på Slätthaga.”
Och han såg fundersamt upp på den upprörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
