Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bordet, för att låta ljuset falla på de halföppna ögon-
globerna.
”Hon har mördat honom — opium.”
*
Marits anskri hade väckt det tysta huset, folk
kom på benen, och snart trängdes en bestört hop
kring lille-Svens dödsläger.
Men nu var allt åter så stilla, i hela huset Her-
skade den tystnad, som dödens närhet bjöd. Den
tillkallade läkaren hade åter aflägsnat sig och gått
att börja sin morgonrond på lasarettet; intet hade
han kunnat uträtta. Han hade ju själf några dagar
förut skrifvit ut receptet på den smärtstillande och
rogifvande medicinen åt den gamla jungfrun, som
sökt honom, klagande öfver nervsmärtor och sömn-
löshet, och nu hade hon gifvit häraf åt gossen —
nog för att utsläcka en så klen liten lifslåga som
lille-Svens. Men hennes lidande utseende hade icke
jäfvat hennes utsago, och människans förutseende
har sin utstakade gräns. Nej, han hade icke gått
utöfver befogenhet.
Marit grät bittert och förtviflad medan hon klädde
af sig brudskruden; hon packade genast ned den i
en stor kartong och lät bära upp den på vinden.
Aldrig, tänkte hon, ville hon återse dessa minnen,
som hon föreställt sig skulle bli henne så heliga och
ljufva. Detta dystra slut på bröllopshögtidligheten,
som hägrat för hennes flickfantasi såsom något hardt
när öfverjordiskt, var en den hårdaste missräkning
för henne, och hon trodde nästan, att det måste komma
att kasta skugga öfver hela deras återstående lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 19:53:19 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ievinddrif/0193.html
