Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvetydiga småleende, stod fröken en god stund kvar
i solskenet, med lakanet på ena armen och en knippa
fåglar på den andra. Så viljelös hon alltid var in-
för honom! Men så rusade hon in för att taga skadan
igen på den slamsiga ladugårdspigan, som hon halft
skrämde från vettet med sina barska befallningar.
Pastorn gick in till sig.
”Fy, pastor”, mumlade han, ”du låter duktigt
pruta ner dina anspråk. Men tiden går utan att med-
föra något bättre, och människan är ju duktig och
i alla fall icke så illa.”
Efter middagen, sedan kaffebrickan som van-
ligt utburits af fröken och ställts på bordet i syrenber-
sån, frågade han utan omsvep, utan att ens upp-
höra att blossa på pipan, om hon ville gifta sig med
honom.
Fröken Emelie, som just hällde upp kaffet, må-
ste handlöst sätta kannan ifrån sig, stirrade på pa-
storn och sjönk hämtande efter andan ned på bänken
bakom sig.
”Pastorn behagar skämta”, utbrast hon, mörkröd
af glädje och ångest på en gång.
”En kyrkans man, fröken, skämtar icke i en
angelägenhet som denna”, svarade han, tog en klunk
kaffe och harskade sig eftertryckligt.
Det hade kommit något styggt i hans ögon, så-
som alltid, då han talade om sitt förhållande till
kyrkan. Sällan nämnde han sig ”Herrans tjänare” —
alltid kyrkans.
”Nå, vill fröken?”
”Pastorn — pastorn gör mig alldeles för stor
ära. Jag måtte säga —”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
