Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Min förlåtelse gifver jag gärna, men allt annat
är omöjligt.”
Men då han såg, hur gripen hon vardt af det
energiska svaret, tillade han mildare:
”Låtom oss åtminstone se tiden an. Det kan
inte gå så hastigt som du tycks tro att glömma och
så vända upp och ned på ett invant förhållande.”
”Undanflykter! Godt, men innan jag går med
det besked du gifvit mig, vill jag påminna dig om
ännu en skuld, hvari du står till mig: din otrohet.”
”Talar du om otrohet! Hugo... har du glömt
honom?”
”En fantasi — ej den grofva brottslighet, du
gjort dig saker till”, föll hon in.
”Endast din fruktan för världens dom har räd-
dat dig. Hade du haft mannens friare tyglar, min
vän — —”
Hon svarade intet. Hon var ej beredd på hans
slagfärdighet. Att den var en produkt af ensamma
stunders grubbel öfver deras inbördes konto till
hvarandra, visste hon ju inte. Men hennes skarp-
synthet skönjde godt den olust, som uppbar hans
afböjande, och bittert kände hon sin vanmakt — sin
brist på det ungdomliga behag, som bättre än all
bevisföring öfvertygar mannen. Med hans raffine-
rade, förskämda vanor att köpa sig till den bästa
gunst, som fanns att få i marknaden . .. Ah! hon hade
i sin likgiltighet lämnat bonom alltför fria tyglar —
det var icke möjligt längre för henne att återvinna
honom! Hon var för honom endast en främmande,
åldrad kvinna, som ville tränga sig in i hans lif —
störande ingripa i hans kära hvardagstrefnad, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
