Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
gripen af sjukdomen, men gick ändå i kyrkan; hemkommen
ifrån Guds hus gjorde han ännu ett sjukbesök i staden. "Jag
är sjukare än den jag går till", sade han, och så var det
äfven; vid sin hemkomst måste han genast föras i säng, och
utandades följande söndag den 1 Februari 1794 sin sista suck.
Han hade nyligen fyllt sitt 38:de år.
Min mor satt nu enka och i små vilkor; jag var sju och
mina båda yngre bröder fem och tre år gamla. Då sedermera
jag och min bror Johan kommo in i Christiansands latin-skola,
började vi att deltaga i den så kallade kyrkotjensten, som
bestod i att sjunga vid alla kyrköförrättningar, samt i
tjenstgöringen och sången vid begrafningar på stadens båda
kyrkogårdar. Detta medtog naturligtvis mycken tid, och för att ej
stå tillbaka för de af våra kamrater, som voro fria från en
sådan tjenstgöring, måste vi ofta taga natten till hjelp, samt
begagna skolferierna, för att inhemta hvad vi lågo efter i, och
kunde för den skull ej deltaga i våra kamraters större
vandringar och utflygter. Men denna försakelse ersattes
fullständigt af glädjen, att kunna aflemna de för kyrkotjensten
mottagna penningarne till en älskad moder. Hon bade en
förträfflig uppfostringsmetod. Ifrån vår tidigaste barndom höllo
vi ingenting hemligt för henne, och kände oss ej glada och
nöjda, förr än vi hade berättat henne allt hvad vi hade sagt
och gjort; detta förhållande varade så länge vår mor lefde.
Rektorn var den ende läraren i den öfversta klassen,
wester le ctien kallad; likaså voro de båda andra lärarne enda lärare
hvar i sin klass och kallades hörere.
År 1803 blefvo min broder Johan och jag konfirmerade,
och samma år med fyra andra elever dimitterade till
universitetet i Köpenhamn. Den yngste och tillika den hurtigaste af
oss alla var min broder Johan, som då var knappast 15 år.
Vår moder följde oss till Köpenhamn och tog tillika min yngste
broder med. Sitt hopp och sin tillit satte hon till Gud, ty för
menskliga ögon voro utsigterna mycket mörka. I Augusti
lemnade vi Christiansand på en fregatt som skulle till Köpenhamn,
och fingo fri resa med den. I Oktober togo vi examen artium
med högsta betyg. Johan var den ende som fick utmärkelse;
han blef, som det då hette, inkallad, och lotten träffade honom
att hålla det öfliga latinska talet. Christiansands latin-skola hade,
genom de elever rektor Gjör skickade till universitetet, kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
