- Project Runeberg -  Dagbok öfver mina missionsresor i Finmarken /
70

(1868) [MARC] Author: Niels Vibe Stockfleth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70-

går föraren — vappusen *) — fram till sin ren, vecklar
tömmen om handen, kastar ännu en blick omkring sig och frågar:
"Är allt i ordning?" På svaret "ja!" kastar han sig i pulken,
gifvande sin ren ett rapp med tömmen, och nu bär det af i
full fläng. De äldre bland åskådarne tillropa oss en lycklig
resa, barnen och hundarne följa oss ännu ett stycke på vägen,
springande, skrikande, hurrande och af alla krafter skällande
och gläfsande i kapp med hvarandra. I fullt galopp sätta nu
renarne af efter den förut körande lappen, och nu går det
framåt belt lustigt, ja mången gång alltför lustigt. På det den
ovana resenären ej genast vid utkörseln och under den första
och vildaste farten må slungas ur slädan, kastar sig stundom
en lapp i den resandes famn eller framför honom på pulken.
Som renen har svårt att draga två personer blir han snart
mindre ostyrig. Min hustru lärde efter två à tre timmars färd att
sjelf köra och styra sin ren; äfven jag hade året förut lärt
mig att med färdighet köra och styra dessa glada och
godmodiga djur med min venstra hand. På qvällen kommo vi alla
välbehållna till Mortensnäs, hvarest då för tiden fogden bodde.
Han och hans hustru medföljde den följande dagen till thinget
i Polmak, som började första söcknedagen i Februari och
varade i tre dagar.

På höjden af branta och svåra backar, såsom den hvilken
förer från Varangerfjellet ner till Tanen, stannas vanligen.
Mera ovana och rädda resande föredraga då oftast att heldre
gå utför backen än att blifva qvarsittande i pulken. Renarne
och pulkerna bindas nu den ena efter den andra, lappen
kastar sig i sin pulk eller kjärris och kör ut öfver branten,
dragande med sig bela raden af renar ocli pulker; emellertid är
ban ej långt kommen, innan lappar, renar och pulker äro
invecklade med hvarandra; men det gör ingenting, ty i trots af
tömmar, dragremmar, pulker eller kjärriser mellan benen på
sig, sätta renarne af i galopp, störta omkull och dragas på
detta sätt med. Med förvånande smidighet och liflighet reser
sig renen igen och galopperar munter och oskadad backen
utför, dit han anländer med hela ben. Lapparne kasta sig nu
af slädarne och sätta allting åter i ordning.

*) Ett förvrängdt norskt utta] al’ det lappska ordet: oapet, vägledare,
förare, lots.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:53:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ifinmark/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free