- Project Runeberg -  I kriget : anteckningar och fälttågsminnen från rysk-japanska kriget /
169

(1908) [MARC] Author: Vikentij Veresajev Translator: Ellen S. Wester - Tema: Russia, War
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Den långa väntan: december-februari

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169

Då det började gå rykten om ett stundande slag,
ökades betydligt tillströmningen af officerare till
sjukhusen. Cheferna sågo i rådlös förtviflan sina
officerares desertering. Till oss kom en stabskapten med
kronisk magkatarr. Till hans sjuksedel var bifogadt ett
hopviket papper med följande rader från
regementschefen:

»Enligt min fasta öfvertygelse lider stabskapten N.
af ryggmani — en sjukdom, som tyvärr är vidt
utbredd bland herrar officerare. Jag ber er bifoga denna
min förklaring till sjukrapporten.»

Det var pinsamt att besöka officerssalen i
sjukhuset. Patienterna ansatte en med sina klagomål öfver
allt möjligt lappri.

— Ah, doktor! Jag glömde att säga er en sak!
— reopade husägaren från Moskva med sin basröst.
— Jjag har märkt, att mina armar och ben ha magrat
starkt på de två sista månaderna.

En annan meddelade:

— Förra våren gick jjag igenom en kaktuskur på Krim.
Hvad säger ni, skulle jag inte gå igenom den kuren
en gång till?

— Doktor, det är ännu en sak, — förklarade en
tredje. — Då det är hett, får jag hufvudvärk och
kväljningar.

— Det får alla ...

— Nej med mig är det på något särskildt sätt...

Ibland fick man lust att stanna midt i salen och
brista ut i gapskratt. Det där var krigare! Hela sitt
lif hade de lefvat på folkets arbete, och det enda, som
kunde ge berättigande åt deras tillvaro, sökte de nu
ängsligt undgå. Nu känner jag inte längre lust att
skratta. Jag kommer ihåg mina dåvarande patienter,
och jag tänker: hvar äro de? Hur många strider med
det obeväpnade folket ha de tappert utkämpat i
Rysslands städer och byar? Hur många kvinnor ha de
nedhuggit? Hur många människor ha de ådömt
dödsstraff?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 25 17:40:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ikriget/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free